Bära och brista (Andra Monikabok) av Sara Lövestam

Hej hej Monika! Det är kul att mötas igen. Du är ju en intelligent och rolig en, som väger ord och uttrycker dig underfundigt. Dig hänger jag gärna med. Du pratar inte gärna om dina bekymmer, men för oss läsare blottar du ditt mörker. Tack för det (Sara Lövestam), det betyder guld inte minst för ofrivilligt barnlösa, tror jag.

Monika har efter 46 försök (11 år) bestämt sig för att acceptera ett liv utan barn. Det är förstås mycket svårt. Hennes källa till endorfinkickar är släktforskning, hon söker efter bland annat sin farmors mor Lisa.

Och så växlar berättarperspektivet från jag-form till tredje person och Lisa blir vår protagonist. Året är 1933 och under smeknamnet Nattavaara tvingas hon försörja sig som ”glädjeflicka” i Stockholm. Hon frågar sig om lyckan så småningom kommer ifatt den saktmodiga? Vi får också – i omvänd kronologisk ordning – följa Lisas far Sten som jobbade som rallare på 1800-talet. En välbehövlig uppfriskning av svensk historia. Sten är en sån där Karl Oskar typ som jag är löjligt förtjust i; stor, stark, tystlåten och rättrådig.

Monika som lever i modern tid, går skrivkurs i Arvidsjaur för att återhämta sig och för att komma igång med en bok utifrån släktforskningens resultat. Diegesen inbegriper en slags metadiskussion när den handlar om skrivprocessen; jag läser en bok som handlar om att skriva en bok. Det är kul.

Lövestam stil är bred, den implicerar poetisk prosa, den stimulerar språkutveckling, är undervisande samt klämkäck och humoristisk. Tyvärr framstår några av karaktärerna som dockor. Dialogen är bitvis osannolik vilket är mest tydligt när det kommer till Ranka. Lite mer gestaltning och mindre övertydlig dialog hade jag önskat.

”…på gården satt Per-Olov med Jova Påggis huvud vilande i knät. Helt öppet. Så var det, i student av overklighet då någon klarat sig från döden, att människor för en stund kunde vara som de aldrig var annars. Yppa ord de annars höll inne, visa sådan ömhet som annars doldes. Bara den stunden, när dörren mellan liv och död stod på glänt.”

Samtidigt gläds jag över att Lövestam i den här romanen låter karaktärerna korsa gränsen för önskvärt beteende. Det enda jag inte älskar med Lövestams tidigare böcker är karaktärernas perfektion. De är ofta normbrytande eller tillhörande en minoritet, men i övrigt (kanske just därför?) beter de sig exemplariskt. Det är tråkigt och stämmer inte med min bild av riktiga människor. Det finns en underton av feelgood som säkerligen många av hennes läsare älskar, men inte jag. Att Monika tänker dömande tankar om andra gör att jag gillar henne mer och jag längtar redan efter att få möta henne och hennes förfäder igen.

Tack Piratförlaget!

Kommentera