Läs inte på baksidan av denna bok! Jag gör aldrig det men råkade se en titel på ett inlägg på Facebook som spoilade. Det är ett otyg att avslöja för mycket av handlingen i baksidestexter och rubriker.
Marianne är Ingrids dotter. Ingrids syster, som är Carolina Neuraths farmor, heter också Marianne. Den här berättelsen handlar främst om Ingrid.
”Ingrid, […] du verkar tro att du smälter som människa så fort du slutar markera varenda detalj du irriterar dig på.”
Hon ser ut som Malin i Saltkråkan. Hon är inte bara vacker utan har också utstrålning och en strävan att skilja sig ur flocken. Hon är excentrisk och egocentrisk, har kontrollbehov, är kolerisk och missunnsam. Hon gillar lyx, är feminist, har katastroftankar och bristande impulskontroll. Hon är polyglott, uppfattas som sval, känner tomhet och hon tycker inte om (ouppfostrade) barn.
Berättelsen hoppar mellan Ingrids vuxenliv som börjar 1945 och författarens barndomstid som utspelar sig på 90-talet. Neuraths familj ville inte svara på frågor om Ingrids dotter Marianne och det ökade på intresset för det mystiska som tycks ha hänt. Jag tycker berättelsen om Ingrid är så oerhört hemsk och spännande att jag blir störd av författarens egen historia. Avslutningsvis är det lite intressant att läsa om hur författaren jämför sig själv med Ingrid men egentligen tror jag att boken hade vunnit på att skrivas som en roman utan sanningsanspråk, med författarens ”egna ord” i en epilog. Ingen utom Ingrid vet hur hennes tankar gick. Jag väljer att läsa henne som en karaktär.
Jag tycker väldigt mycket om Neuraths prosa. Den är välformulerad, utan onödiga ord. Ingrid är en komplex karaktär, som är oerhört svår att förstå. Det är tydligt att författaren verkligen har ansträngt sig för att komma under skinnet på denna personlighetsstörda kvinna. Att tiden var svår för kvinnor underlättade inte men kan inte heller förklara hennes beteenden, som ju tyvärr kanske inte är så enormt ovanliga, men de brukar oftare sammankopplas med män (förutom i grekisk mytologi). Ingrid ger intrycket av att vara självsäker och stolt på samma gång som hon är fruktansvärt jag-svag, helt tycks sakna självrespekt, behärskning och omdöme. Som att hon inte vet vad som rätt och fel, som om hon helt saknar balans och verklighetsanknytning.
Fråga aldrig om Marianne är synnerligen obehaglig feelbad som – utan att beskylla författaren – tyvärr inte utmynnar i något gott jag kan tillgodose mig. Det känns som min hjärna ska implodera när jag tänker på människor som Ingrid. Det blir som man sa på lågstadiet, stjärnstopp.
Tack Albert Bonniers Förlag!
2 kommentarer
Intressant! Har du läst Gunilla Brodejs perspektiv på boken i Expressen?
Författare
Ja, nu har jag gjort det. Förstår att det blev darrigt för henne. Hon avslöjar dock för mkt.