Inne i spegelsalen av Liv Strömquist

Inne i spegelsalen handlar det om existentiell ångest och alienation och hur dessa tillstånd förhåller sig till utseendefixering, skönhet och bilder.

Det kunde varit en elegi, men är det faktiskt inte. Det finns många skäl att älska Liv Strömquist, men det största skälet av alla måste vara att hon på ett roligt och informativt sätt förklarar vår samtid och människors beteenden på ett sätt som väcker medkänsla. Hon gör sina läsare barmhärtiga genom att öka våra kunskaper.

Strömquist använder det mimetiska idealet (att begära vad andra begär) för att förklara den psykologiska anledningen till influensers framgång. Tillsammans med att vårt största (enda?) samhällsprojekt är konsumtion, det självförverkligande narrativet som innebär att ställa världen till vårt förfogande och kapitalismens järngrepp får vi oss en soppa att försöka äta med gaffel. Den gör oss inte mätta utan alienerade från oss själva och från känslan av att vara levande.

Hon tar itu med hur vårt vardagliga liv förhåller sig till fotografering och hänvisar till Susan Sontag som redan på 70-talet skrev (alltså innan sociala medier fanns) att ”idag existerar allting för att hamna i ett fotografi”. En litotes i vår tid. Inte lär jag vara ensam om att från att ha älskat foto, för dess illusoriska funktion att frysa tiden, blivit övermätt på tillrättalagda bilder.

Eftersom alla ska dö och vi har ett medvetande får vi dras med mer eller mindre existentiell ångest. Att försöka minska den genom att motverka åldrandet och genom att via sociala medier skapa en persona som klyver vårt jag i en privat och en offentlig del får vårt samhälle att allt mer likna en spegelsal som drivs av uppmärksamhetsekonomi. Man kan försöka komma undan genom att dela ”autentiska” bilder från sitt liv, där man är ledsen eller har det stökigt (jag har provat det). Men även dessa bilder kommer att vara del av det offentliga jaget vilket lämnar det privata jaget kolonialiserat.

Vi borde istället försöka acceptera att livet är förgängligt, vore det inte det skulle det inte vara värdefullt (läs mer i Vårt enda liv). Vi borde också sluta dela ”content” som handlar om vårt jag, varför inte om böcker istället (jag har provat det med).

Boktips till: Danny Saucedo och Isabella Löwengrip.

Vidare läsning: Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde.

1 kommentar

    • Antondecember 12, 2021 kl. 9:07 e m
    • Svara

    Oj, det här är verkligen aktuellt, borde läsas! Har nyligen diskuterat detta fenomen med personer som dagligen publicerar sitt liv i bilder och vad det beror på. Jag tror att det skapar mening för många att sammanfatta det som händer och om man på samma gång kan nå alla sina bekanta och få bekräftelse så ger en svårslagen flykt från sina bortglömda behov. Men det handlar ju också om rikedom. Vi har så mycket tid som vi inte vet hur vi ska fylla och då lockar den där världen där flest finns och kan göra en sedd.

Kommentera