Den svarta väggen av Carl-Henning Wijkmark

Leo återkommer till Sverige från Kanada efter ett halvt sekel. När han var 17 år lämnade han Sverige för att följa sin svensk-grekiske pappa som blev utvisad. Året är nu 2009 (boken skrevs 2004) och Sverige är ett sargat, kraftigt polariserat och isolerat land på grund av nationalismens framfart. Nästan all mat importeras, det finns inga byar och socknar längre, bara städer.

”Allt han vänder sig emot offentligt, hyllar han i hemlighet. Ett svenskt medelklassöde.”

Citatet ovan handlar om Leos fosterbror Bertil. De växte upp tillsammans i en religiös familj, Leo var fosterbarn. Precis som Kain såg en fiende i Abel, ser brodern i Leo. Nu är Leo sjuk och innan han dör vill han ta reda på vem som är hans biologiska mor och far och vem som såg till att få fadern utvisad. Med sitt kaukasiske utseende och med tanke på att han är i Sverige illegalt är det inte helt lätt då samhället präglas av angiveri, poliskontroller och vägspärrar.

Det här är alltså en thrilleraktig dystopi med en ganska djärv samhällskritisk diskussion vars protagonist heter Leo Kyllén vilket för tankarna till Kallocains Leo Kall. Jag älskar att han utan omskrivningar tar ställning mot rasism och sammankopplar den onda ideologin med hat mot kultur och intellektualitet.

Det är en allvarlig bok skriven med härlig humor. Jag tycker mycket om denna förbluffande skickliga författares paranta språk som med små medel framkallar stora känslor. Det är språket, humorn, brodersfajten och samhällskritiken jag uppskattar mest i denna idéroman. Man bör nog helst vara bättre förkovrad inom svensk och internationell historia än vad jag är för att uppskatta resonemangen som är kopplade till nederlaget vid Poltava och förlusten av Finland.

Jag tycker mycket om hur Wijkmark sätter fokus på små psykologiska detaljer. Hur han skriver om sexualitet och lust är underhållande. De kvinnliga karaktärerna är tyvärr inte lika fylliga som de manliga.

Diegesen håller samman men hur vissa karaktärer springer på varandra anser jag vara ganska orealistiskt. Leo envisas med att använda telefonkatalogen trots att tidningar har ersatts av webbaserad media, det känns som en anakronism. (Men när jag googlar inser jag att telefonkatalogen hamnade på internet 1996, men gick i graven som pappersprodukt först 2014.)

På det stora hela en mycket skickligt nedtecknad och sammanfogad berättelse som nog förtjänar att uppskattas mer än vad den gör av mig. Den hade nog tjänat på att läsas före 2009.

Kommentera