Baby blue av Bim Eriksson

WOOHOO vilken jäkla åktur! Som jag har njutit av att följa med på Bim Erikssons dystopiska tripp. Den är så snygg! Den är kaxig. Smart, rolig och spännande. Vi åker genom osäkerhetens tunnel, andas in rökpuffar av kärlek, duschas i acceptans. Den alloderar på Boyes Kallocain och Orwells 1984 vilket inte gör saken sämre.

Om vi tänker oss att SD blir största parti och att Åkesson blir statsminister då behöver vi inte vänta länge innan grundlagen ändras och det bästa med Sverige är ett minne blott. Rättigheter och lagar som skyddar medborgare utarmas successivt. På tv kan vi snart bara se inkomstbringande program, intellektuell verksamhet är bannlyst, sjukvården kostar dyra pengar, rasifieringen är inte längre ett problem eftersom alla som inte är vita utvisats (alternativt jobbar under slavliknande förhållanden). Övervakning, censur och sexism är en naturlig del av vardagen. De kvinnliga moderaterna kommer att ångra sig när sambeskattningen återinförs, aborträtten försvinner och förskoleverksamheten, vilket förpassar kvinnorna till hemmen. Och då kommer en motståndsrörelse växa fram som motsvarar en knivsegg av vad gängkriminaliteten orsakar. Foucault har ju lärt oss det där, att där det finns makt finns det motstånd.

Det är den psykiska hälsan i detta lyckofascistiska samhälle som Bim Eriksson tar itu med. Protagonisten Betty Pott är en medborgare som gör så gott hon kan, men hon har svårt att acceptera vad samhället förväntar sig av henne, att sälja saker med ett leende exempelvis. Hon vet att det är fel men hon kan bara inte känna sig glad och lycklig hela tiden. När hon bevittnar ett självmord råkar hon gråta öppet vilket är att bryta mot lagen. Hon utgör ett hot mot samhällskroppen och tvångsdrogas till ett ”rent psyke”. Så småningom kommer hon i kontakt med en motståndsrörelse.

Baby blue är en fröjd för ögat, gamman för psyket, njutning för intellektet och vällust för systerskapet.

Tack Galago!

Kommentera