Världen väntar mig av Paul Tenngart

Under den vederkvickande titeln Världen väntar mig skriver litteraturdocent Paul Tenngart om Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen. Om hennes faustiska ambition behärskat av ”lusten att se, höra, känna och uppleva så mycket som möjligt av världen” och sen berätta om sina erfarenheter. Hon låter sitt livsträd ympas till friskhet, om och om igen.

Tenngart börjar med erkännandet att han vid deras första möte inte hyste något större intresse för Stenbergs prosa. Han hade fokus på hennes samtida manliga kollegor. Men när han väl började analysera efterkrigsgenerationens poesi insåg han att Stenbergs böcker var viktigast av alla. För att långt många fler läst dem och för dess påverkan på människor och samhället i stort. Och vilken tur att Tenngart insåg detta för den här boken skulle jag inte vilja vara utan.

Som 18-åring när andra världskriget äntligen är till ända, kan Stenberg lämna det perifera och instängda Sverige för att landa i konstnärslivets absoluta centrum – Paris. Där de intellektuella bohemerna förväntas skapa en bättre framtid genom att hitta en tredje samhällsform mellan den amerikanska kapitalismen och den sovjetiska kommunismen. Där slår hon följe med poeten Paul Andersson och hans färgstarka aura av självförtroende, charm och oanständighet. Hon börjar använda amfetamin vilket gör hennes tankar och känslor kristallklara. Amfetaminet och Andersson är katalysatorer för hennes liv som tillsvidare präglas av kompromisslöshet, oförutsägbarhet och våghalsighet. Det sätter henne i kontakt med själva livets kärna.

”hellre krossas
av risk
än av ordning”

En fördel – men inget måste – är det kanske om man läst det Stenberg skrivit innan man läser den här. Jag har då rakt inte läst hela hennes bibliografi men blir sugen på att göra det. Tenngarts text handlar om Stenberg och alla hennes verk förstås, men också om litteraturhistoria, litteraturvetenskap och om politik och samhälle under 1900-talets andra hälft. Han ser att Stenberg allierade sig med utsatta och unga, hon var en del i en bred kritik mot folkhemmets trygga men strömlinjeformade, materialistiska och homogena regelverk. Det tycktes finnas för lite plats för individualitet och andlighet och för mycket av en ingenjörssyn på livet.

Det är så underbart med Birgitta Stenberg (bortsett från att hon initialt var en borgarbracka). Att läsa om och böcker av henne är att få inblick i ett liv långt ifrån min egen trygga vardag. Jag känner inte igen mig i någonting (förutom att hon kopplar samman ekonomiska tillgångar med frihet). Däremot kan jag inte låta bli att jämföra henne med personlighetsstörda Ingrid och jag tänker på hur litteraturen är en utmärkt ventil för personer som vill leva skiten ur livet, som skyr vanlighet, har mondäna anspråk och vill skilja sig ur flocken. Att utöva författandet kräver kanske i viss mån att kunna agera hänsynslöst. Det finns oerhört mycket att lära av Stenberg, inte minst för den som har liknande personlighetsdrag som innefattar sökande, missbruk, självmordstankar, megalomani, tomhetskänslor. Stenberg lyckades skapa ur sin personlighets krumbukter men satte också sitt liv på spel. Tack vare stor tur och vilja blev hon ju i alla fall 82 år. Vi andra kan låta oss smittas av hennes förhöjda livskänsla och bubblande glädje. Vi ges möjlighet att ta del av världens rikedom och vi får tillgång till miljöer vi aldrig skulle sätta vår fot, allt medan vi ligger tryggt nersjunkna i soffan.

Det finns förstås också mycket hos Stenberg som skiljer sig från den personlighetsstörda. Hennes förmåga att förlåta. När olyckor drabbade henne som våldtäkter eller annat utnyttjande, såg hon dessa som något slags erfarenheter och lät inte gräva ner sig. (Kanske ”lyckades” detta på grund av droger.) Varken ältande eller självömkan låg för henne, tvärtom drev hon sig hela tiden framåt mot nya äventyr. Sa ja till allt. Trots att hon inledningsvis motarbetades av manliga recensenter (ständigt denna Olof Lagercrantz) och förminskades av manliga författare kämpade hon på och visade sig vara oomkullrunkelig. Man får inte glömma att hon debuterade som författare i en tid då kvinnor ännu inte bar byxor.

Konstnärerna som bröt ny mark på femtiotalet och utlöste moralpanik hos tidigare generationer kan lära oss något om vår egen tid. Jag tänker på bilburen ungdom och gangsterrappare (som jag läste om i Tills alla dör). En rappare som skriver texter om brott han inte självt genomfört är ”studiobandit” precis som Stenberg och hennes gelikar menade att skulle man som ”riktig konstnär” skriva om droger, homosexualitet, arbetsfrihet, kringflackande liv med mera skulle man också uppleva detsamma. Stenberg hade en integrerad position i den raggarkultur hon gestaltade i genombrottsromanen Chans.

”Birgittas strategi för att ta sig över det patriarkala hindret är att ta spjärn mot det och ge igen med hjälp av de resurser som står henne till buds inom dess ramar. Vägen till friheten från männens inskränkande förtryck går inte vid sidan av dem eller under dem, utan via dem. Så här säger hon när hon och Paul sitter och beundrar en prostituerad svart mans skönhet: ’På svenska sa jag till Paul att jag alltid hade tänkt mej att tränga mej in i den riktiga, stora världen via männen.’ Hon vänder här på penetrationens traditionella sexuella symbolvärde och blir själv den som tränger sig fram och in. I hennes ambition att nå ända in i tillvarons kärna är det männen som blir symboliskt penetrerade av hennes medvetna och systematiska utnyttjande av deras begär till hennes kropp.”

Att mäns begär av kvinnors kroppar skulle vara en makttillgång för kvinnor, är inte fallet. Men det är den enda väg Stenberg hittar genom muren av män. Den segdragna myten om att kvinnor dras till farliga män samt den missbrukade sadomasochismen kan vi nog dels beskylla Stenberg för. Jag tycker Tenngart gör ett enastående arbete (vilket Stenberg själv också tackade honom för) med att försöka förstå hennes val mot fonden av historia, samhälle, patriarkat och hennes personlighet. En orsak kan vara att hon själv känner sig som en underdog och därför vill umgås med likasinnade. En annan är att hon vill gå på tvären gentemot normer och regler. En tredje att hon vill förhålla sig moraliskt neutral och inte döma ut någon. Men jag tänker att Birgitta Stenberg också själv var farlig. Kaka söker maka.

När man som jag har Kerstin Thorvall som favoritförfattare är det svårt att låta bli att dra paralleller mellan henne och Stenberg. Jag väntar också hela tiden på att Tenngart ska ta upp deras relation, men det händer inte. Dessa båda kvinnliga feministiska giganter skrev normbrytande om sexualitet på äldre dagar dels med yngre och med svarta män, de vill båda ge en nyanserad bild av kriminella handlingar och tar upp kampen för hur brottslingar behandlas i fängelset. De bröt mark när det kommer till vad det kunde innebära att vara kvinna i mitten av 1900-talet och de båda ratade sina mödrars leverne. Men egentligen passar de Beauvoir bättre som jämförande objekt. Stenberg livsideal påminner starkt om existentialisternas i att varje individ måste hitta sitt eget livsmål och Stenberg skrev liksom dem, i tron på att företeelser försvinner inte för att man inte låtsas om dem.

Världen väntar på mig får stå på en väl utvald plats i bokhyllan bredvid Den ensamma staden och Kvinnor jag tänker på om natten. Den platsar i samlingen för att den inspirerar till att leva livet fullt ut och informerar om hur konsten kan förgylla vägen bort från den utstakade som leder fram till de sociala strukturernas botten. Dessa berättelser – om individer (i sin tur inspirerade av flera andra) som trotsat hinder och funnit sin egen väg mot en slags frihet utanför de binära könskonventionerna och den heterosexuella normen – är ovärderliga. Känslan som förmedlas är LUST – på kroppar, världen och livet.

Och naturligtvis var Birgitta Stenberg det som man brukar kalla geni.

Tack Natur & kultur!

Kommentera