Tills alla dör av Diamant Salihu

Diamant Salihu är journalist och har under flera år följt gängkriminella i Shottaz och Dödspatrullen som har sin bas i Järvaområdet. I den här reportageboken får vi läsa om unga killar vars enda ingång till samhället är via baksidan. De lever i en kriminell verklighet som är idel mörker och fasa, som sedan slutar med att de dör. Jag finner absolut inget ljus någonstans och jag förbannar mig själv för att jag tog mig an den här boken. Priviligierad och bortskämd som jag är. Jag fattar ju att den här berättelsen fyller en funktion, men jag hatar true crime och borde nog ha låtit bli, eller?

Dock uppskattar jag författarens ambition att inte bara fokusera människors handlingar utan också bakomliggande orsaker som ADHD, fattigdom, trångboddhet, brist på tillhörighet, misslyckad skolgång. Det är vidrigt att läsa om avrättningar, hot, knarkhandel, vapen, våld, förtvivlade föräldrar, ungdomar som attackerar sina egna syskon, slår sönder sina föräldrars hem. De tvångsomhändertas, omplaceras om och om igen. I perioder är nästan alla häktade eller inlåsta. Men så kommer de ut och dödsspiralen fortsätter. Föräldrar ber polisen att spärra in deras barn för att barnen annars kommer att bli skjutna.

Jag drabbas av en enorm hopplöshetskänsla och orkar inte på riktigt sätta mig in i huruvida gansterrapen borde förbjudas eller om det danska paketet med lagskärpningar är adekvat. ”Bande­pakket” innebär bland annat dubbla straff för brott som kan anses ha en gängkoppling samt kraftigt höjda straff för brott som begås mot blåljuspersonal. Jag vet bara att jag vidhåller vikten av straffrabatt för unga.

På samma gång som jag känner en stor tacksamhetskänsla mot författaren, politiker med flera som orkar engagera sig för att vårt samhälle ska fungera så bra som möjligt, känner jag stor frustration kring hur vansinnigt dåligt det går. Jag förstår inte hur vi någonsin ska kunna få ordning på klasskillnader, utanförskap, den digitala uppmärksamhetsekonomin, kryptovaluta, machokultur, den havererade migrationen som dels polariserar vårt samhälle men vad värre är drabbar människor i utsatta områden mångdubbelt. Och vad är ens skillnaden på gäng och vänner som hjälper varandra?

Det här är något vi ska lösa gemensamt. Den så kallade Rinkebykonflikten är ett symptom på hela vårt ojämlika samhälle. Jag vill naturligtvis hjälpa till men vet inte vad jag kan göra, mer än att rösta vänster givetvis.

Salihu lyfter att föräldrar i Järva engagerar sig. Det borde ju vara upplyftande men vid det här laget är jag förblindad av mörker. Buhu, stackars mig va!?

En vidrig bok, lite rörig men i övrigt mycket väl genomförd. Och vidrig för att den tvingar mig att möta verkligheten.

3 kommentarer

    • Björnjanuari 4, 2022 kl. 9:49 e m
    • Svara

    Hur tänker du när du menar att du ska hjälpa till genom att rösta vänster? De senaste sju åren har ju inte precis hjälpt till. En klok person sa för ganska länge sedan att definitionen på idioti är att göra samma sak återigen och förvänta sig ett annat resultat.
    Det skulle verkligen vara intressant att förstå hur du tänker, eftersom jag inte förstår. Seriöst alltså. I övrigt håller jag med dig, men kommer till en annan slutsats.

      • Ninajanuari 4, 2022 kl. 10:03 e m
        Författare
      • Svara

      De senaste sju åren har politiska beslut tyvärr inte dominerats av vänsterpartiets politik. Jag tänker att om fler röstade vänster skulle förebyggande arbete av typen som Salihu nämner i boken kunna genomföras.

    • Björnjanuari 11, 2022 kl. 4:03 e m
    • Svara

    Jag förstår. Jag tycker ju tyvärr att det har varit alldeles för mycket vänsterpolitik och Vänsterpartiet har haft alltför mycket att säga till om. En del, får jag ju ”erkänna” har faktiskt varit bra. Precis som en del av SD:s påverkan har varit bra. Bägge är dock, enligt mig då, ytterkantspartier och bör ha så lite som möjligt med regeringsmakten att göra.

    Tack igen för klokt resonerande kring de här frågorna.

Kommentera