Middlemarch (#1) av Mary Ann Evans [George Eliot]

Redan efter några sidor är jag inne i den engelska 1800-talsatmosfären. Då penningsparande ses som en last. Monokeln sätts till rätta, inte solglasögonen. En hög panna är eftersträvansvärd och ett tecken på intelligens. Det andliga livet är en viktig del.

Men det är också en tid när kvinnoföraktet är en internaliserad norm, en flickas giftermål är prioritet. När hon utan omskrivningar värderas efter sitt utseende och hur hon för sig. Dygd, respektabilitet, koketteri och att på rätt och nätt sätt stiga in och ur en vagn betyder allt. Livsmålet reducerat till att agera kuttersmycke. Men de kvinnliga karaktärerna i Middlemarch kämpar emot och motbevisar detta.

Mary Ann Evans som skrev under pseudonym George Elliot var sannerligen en belletrist av rang. Många långa tjusiga meningar med vindlande bisatser. Det är ganska krävande läsning emellanåt, lite trögt går det, men väl värd engagemanget för här finns epifaniska formuleringar och psykologisk skärpa. Författaren når ner på djupet i sina karaktärer och det är tydligt att den mänskliga karaktären inte förändras nämnvärt på 200 år, mycket är aktuellt och har igenkänningsfaktor. Vår värld är på många en ekokammare.

”Jag tycker att vilka svårigheter som helst är bättre än att låtsas göra någonting, som man får betalt för, men sedan i själva verket aldrig gör.”

Vi följer ett antal personer tillhörande medel- och överklass i staden ”Middlemarch”. Lite grand handlar det om politik, lite mer om religion och allra mest om könsroller, kärlek och äktenskap. Verkligheten ställs mot idealet, en alltjämt konstant mänsklig problematik. (Det är alltså inget som uppkommit på grund av sociala medier om någon tror det.) Hur man vill och tror att ett äktenskap ska vara skiljer sig radikalt från hur det verkligen är. Detta får inte minst Dorothea erfara vars äktenskap innebär en ständig kamp mellan hennes energi och hennes fruktan.

Jag känner kraften i kedjan som författaren bildar när hon ord för ord, länk för länk, frambringar sin verklighet. Med en ironisk ton sätter hon ljus på de korkade männen och deras avsikter med äktenskap. En blir förälskad i en kvinnas tårar det vill säga i den bedrägliga bilden av sig själv som beskyddare, en annan är så uppfylld av sig själv och försöker inte ens lära känna sin fru. Det är djupt tragiskt men Evans format låter inte läsaren sjunka ner i något melankoliskt tillstånd.

”Har man en gång gett sig ut på den äktenskapliga färden, är det omöjligt att blunda för att man inte kommer någonvart och att havet inte syns till – att man i själva verket utforskar en kringbyggd bassäng.”

Jag anser det vara ganska märkvärdigt och mig glädjer det mycket hur Evans skapat karaktären Mary (som delar namn med författaren nota bene). Hon är en hedersknyffel, intelligent och rolig men (MEN) med ett alldagligt utseende. Att som kvinna inte vara vacker är ett aber som tyvärr varken då eller nu kan anses som en bagatell. Evans påminner läsaren om hur mycket annat än det yttre det finns att fascineras av hos en människa (läs kvinna).

”Vad kunde nu två män, som var så olika varann, se i denna ”bruna pladuska” som Mary kallade sig själv? Det var absolut inte det att hon inte såg någonting ut som tilltalade dem (och må alla unga damer som inte ser någonting ut ta sig i akt för den farliga uppmuntran som societeten ger dem då den råder dem att förlita sig på sin brist på skönhet).”

Kuriosa: Virginia Woolf beskrev romanen som ”en av få engelska romaner skrivna för vuxna människor”.

”Om vi har en liten fläck tätt intill ögat, skymmer den då inte hela världens härlighet för oss så att vi bara ser själva fläcken? Jag känner inte till någon fläck som är så besvärlig som det egna jaget.”

Ser fram emot del två.

Kommentera