Den fruktansvärda grönskan syftar kanske på det moln av klorgas som tyskarna använde under första världskriget. Det är med spännande fakta om gas och gifter som Benjamín Labatut inleder sin populärvetenskapliga bok om besatta män och vetenskapliga upptäckter. Det här är en ganska osammanhängande skara essäer presenterade i skönlitterär skrud.
”Atombomberna som slet sönder Hiroshima och Nagasaki utlöstes inte av någon generals flottiga fingrar, utan av en samling fysiker beväpnade med en handfull ekvationer.”
De fanatiska männen som det handlar om lever i vår tid eller tillhör tidigare generationer; Albert Einstein (relativitetsteorin), Shinichi Mochizuki (a+b=c), Alexander Grothendieck (matematiker som blev miljökämpe), Werner Karl Heisenberg och Erwin Schrödinger (kvantmekanik) med flera. Mestadels handlar det om förhållandet mellan Einsteins relativitetsteori och kvantmekanikens slumpmässighet som ledde fram till Schrödingers katt.
Författaren håller en fin balans mellan själva vetenskapen och fantasier kring geniernas närmast övernaturliga egenskaper. Det är en snärtig och rolig text, en fin kombination av naturvetenskap, filosofi och språk. Tyvärr existerar kvinnor inom den här bokens ramar enkom som fruar eller sexobjekt.
Hög intelligens verkar ligga nära vansinne, ”varje nytt framsteg […] tog honom längre bort från den verkliga världen”. Tyvärr är det inte bara desillusion som är baksidan av framgångsrik vetenskapsforskning utan också förgörelse. Denna bistra sanning tycker jag Labatut framför rättså snyggt.
När jag läser Duras fantastiska gestaltning ÄR jag där protagonisterna är. På ett överfullt hotell i en liten stad i Spanien, en sen sommarkväll. Såar av vatten slår ner mot glastaket, luften är fuktig och doftar av lera, fotogenlampor sprider ett varmt ljus som ibland avbryts av blixtskenets vassa vithet. Dundret från åskan matchar Marias sinnesstämning. Hon ligger i en korridor tillsammans med sin man Pierre, deras barn samt Claire – Pierres älskarinna. På stadens i övrigt tomma gator patrullerar poliser på jakt efter en mördare; Rodrigo Paestra har skjutit sin unga hustru och hennes älskare. Han har begått ett crime passionnel – ”lidelsebrott” – en mans rätt att döda sin hustru om hon är otrogen. (Fram till 1970 kunde en man ostraffat döda sin otrogna hustru i Frankrike, men samma rätt gällde inte för en kvinna i samma situation.)
Vad som egentligen händer i den här alkoholindränkta feberliknande drömmen som dessutom utspelar sig i högsommarhetta står inte helt klart. Glasklar är däremot Duras blick för stämning och spänning som ger puls genom hela den här minimalistiska kortromanen. Hon dyker rakt in i en brännande situation och trots att läsaren blir utan bakgrundsinformation lever karaktärerna upp som realistiska människor. Jag känner mig som en fluga på väggen i rummet där människor upplever passion, hämndbegär, dödslängtan och det är alldeles underbart.
Det är alltså två parallella triangeldramer som filmiskt spelas upp här. Hur de relaterar till varandra kan man fundera mycket på, författaren lämnar det åt oss. Marias olycka och oklarhet inför vad framtiden innehåller med tanke på Pierre och Claires kärlek försöker hon hålla stången genom att koncentrera sig på mördaren. De är av olika kön nota bena, men båda försmådda. Att – i manlig stil – döda den som svikit tycks meningslöst. Det handlar egentligen om att stå ut med sina känslor, vilket berusningen underlättar. Jag skulle vilja påstå att hela boken, egentligen hela det mänskliga livet handlar om känslor och hur vi hanterar dem.
Läs den här, men hoppa över förordet (av Artur Lundkvist) som avslöjar för mycket.
Julius Rodhe, född 1938, är vår berättare och han öser ur sin barndomsbrunn belägen på Österlen. Där finns hans belästa och språkkunniga far och hans tvåldoftande mor. Pojkarna som mobbar honom. Irma som bär kärlekens budskap men som inte vill kännas vid honom i skolan.
Julius ramlade ner genom en lucka till källaren som liten och spräckte skallen. Den kunde lagas med en silverplatta men det förlorade talet och motoriken måste tränas på nytt.
Jag har inte läst något av Björn Ranelid tidigare, och hade kanske inte gjort det om inte Synden vunnit 1994 års Augustpris. Ranelids persona som jag har en ironisk inställning till, gör sig påmind inledningsvis men efter ungefär femtio sidor är jag inne berättelsen. Prosan är Ranelidsk och poetiskt högtravande – som väntat – men den låter sig också sjunka hela vägen ner till den skånska myllan och den realistiska fysiska kroppen.
Ranelid implicerar det immanenta och transcendenta, kropp och själ, människa och Gud och natur. Hans fascination av ålar, äpplen, språk, kärlek och kvinnor brer ut sig över sidorna i metafortäta rader. Hela den bombastiska texten är som ett försvarstal för den udda, utsatta, fördömda människan. Han ger Julius värdighet trots att han pratar och går konstigt.
Men karaktärerna lever tyvärr aldrig riktigt upp för mig. Jag tröttnar på de formelartade upprepningarna och saknar gestaltning. Sexskildringarna är krystade. Andemeningen att det finns goda och onda människor känns daterad och platt.
Jag ÄLSKAR dock att han påminner läsaren om tiden när krämaren alltså försäljaren var någon man enligt norm skulle vara misstänksam emot.
Jag har antagit en utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 33 böcker som utgivits mellan 1989 och 2021. För mig återstår det fyra böcker att läsa (se lista).
In media res och på samma gång från allra första början blixtrar vi in i Monas medvetande, precis när hon föder sitt barn. Hon vet inte var hon är eller varför. Hon förstår inte vad köttklumpen eller mannen med den inträngande blicken vill henne.
Det här är en berättelse – i tredje person, presens – om Mona som fått en förlossningspsykos. Hennes medvetande är i en återvändsgränd och vägen bakom henne är höljd. Med skärpt perception och en slags utifrånblick, som att hon är ny i världen, möjliggörs det söndertjatade carpe diem, fast för Mona är det snarare gehenna som carpas.
Hon kommer hem till vad hon uppfattar som ett fängelse, med mannen som fångvaktare. Innergården blir hennes rastgård och tillflyktsort. Där träffar hon grannbarnet Terese vars blick är ofarlig och med henne kan Mona slappna av för en stund.
Jag älskar idén och temat med alienation från jaget, omgivningen och sin . Förfrämligande brukar ses som något sjukligt och skadligt. Men under tiden man är gravid – man utgör hölje åt en annan kropp – är det ju faktiskt oundvikligt. Rohi skapar en klaustrofobiska stämning med sin suggestiva prosa som dessutom är både välformulerad och vacker. Här finns gott om utrymme för läsarens egen tolkning. En av trådarna tycker jag slutar tvärt i ingenting (Yeter, som betyder ”det räcker” kanske är det hela?).
När jag läst klart den här gastkramande kortromanen kan jag höja mig en nivå och fundera över normkritiken som finns mellan raderna. Moderskapet med dess förväntningar kan förvandla en människa till en tryckkokare. Inte minst, om barnet som kommer inte varit efterlängtat. (Abort=mänsklig rättighet!)
Monas ondsinta bild av barnmorskor och sjuksköterskor på BVC känner jag tyvärr igen. Jag har mött den hos många mammor, som mest polariserad när barnet är litet. Att människor projicerar sina känslor av misslyckande och förtvivlan kräver således ingen psykos. Det räcker att hela tiden utsättas för jämförande med ett orimligt ideal.
Kolossal frihet är en samling av Deborah Levys tre självbiografiska romaner som enligt baksidan utgör hennes litterära och feministiska manifest. Men jag tycker Levy slår in öppna dörrar. Hon skriver om feministiska frågor som är daterade, åtminstone angriper hon dem på ett uttjatat sätt. Och varför släpper hon inte taget om Freud? Jag tycker inte heller att hon lyckas tränga in i problemen med kvinnans brist på eget rum, att vi ställer orimligt höga krav på mammor, män som kallar sin fru för just ”min fru” istället för vid namn, vikten av att höja sin röst, att män inte frågar kvinnor om något i samtal, att osympatiska kvinnokaraktärer säljer dåligt etcetera. Det är den gamla visan om svårigheten att som kvinna kombinera att vara människa, mamma, fru och konstnär. Jag fattar ju att det fortfarande är ett jäkla pusslande, men verkligheten är också att många kvinnor lyckas med kombinationen och skriver genialiska böcker. Det är fler kvinnor än män som skriver böcker nu (i Sverige i alla fall). Levy far förbi där jag hade önskat fördjupning. Det bränner aldrig till och det känns som att jag har läst allt förut, till och med om de turkiska affärsägarna.
När jag läser den här trilogin (som jag hade högt ställda förväntningar på, jag älskade Varm mjölk) slås jag av hur otroligt svårt det är att skriva riktigt bra. Hur knepigt det är att skriva något nytt, något som är roligt, drabbande eller allmängiltigt. Jag vet ju att Levy kan skriva förstklassigt, att hon har humor och fantasi och hennes liv är intressant – hon är född i Sydafrika för tusan. Men det här verket innehåller för många klichéartade formuleringar där äktenskapet liknas vid ett sjunkande skepp och mamman vid en gps. Litteraturreferenserna och citaten har jag mest behållning av; Brontë, Lorde, Woolf, Alcott, de Beauvoir, Sartre, Duras, Heidegger med flera.
Men nu ska jag inte vara tjurig, bara för att jag blev besviken. Visst finns här höjdpunkter, jag skrattar några gånger och somliga insikter får jag. Dessutom får jag lust på den litteratur hon hänvisar till.
Levy skriver, i första boken som jag gillade bäst, om när hennes pappa blev bortförd (för att han var motståndare till apartheid), att han försvann över natten precis som snögubben hade smält bort när morgonen kom. Plötsligt slog det mig att de maskulint kodade figurerna som tomten, snögubben, midsommarstången, Gud är kanske symptom på människans vanligaste längtan: fadersträngtan.
”Har satt på mig lilla blusen. Har druckit lilla drinken. Snart kommer lilla sammanbrottet.”
Jag skulle bara bläddra lite i den här, efter att jag packat upp den ur paketet från Kaunitz-Olsson (tack!). Men jag fastnade förstås och sträckläste.
Nina Hemmingssons alterego, den svarthåriga rasande humoresken med tom blick och skarpt intellekt, fyller tjugo år. Är det något att fira då?
Jaa! Med tanke på hur hon brottas med ångest och lust att dra sig undan ska vi vara glada att hon öppnar sig för oss. Hon har kanske tack vare hybris sina metoder att stå ut med eller snarare att inte stå ut med det här patriarkala, individualistiska och ytliga samhällssystemet. Hennes självsupport är inspirerande. Det är bittert och beskt och väldigt roligt. Grattis och tack, vill jag hälsa.
Evig inre kris är ett urval av de bättre tecknade serier och enrutingar från tidigare verk. Det är en fantastisk samling satirisk samtidskonst.
Huvudtemat är det mänskliga problemet att hålla känslan av meningslöshet, ensamhet och livsleda stången. Men Hemmingsson bjuder in elefanten i rummet och låter den existentiella ångesten ta plats. Det handlar om hur svårt det är att vara flockdjuret människan och att möta andra människor på riktigt. Livet är inte alltid roligt – kanske rent av en evig inre kris – och det är bara dumt att vara positiv hela tiden. Med befriande röriga linjer och naivistiska uttryck bjuder Hemmingsson oss att dyka ner i den lockande självupptagenhetens misär och väl där skratta faran rakt i ansiktet. Vissa teckningar är riktigt snygga och andra är fula. Jag älskar att hon släpper fram det fula, som ett välkommet avbrott från alla vackra, tillrättalagda och tillsynes perfekta bilder vi matas med.
Hemmingsson tar också itu med normer, myter och fördomar kopplade till ålder, sexualitet och könsroller. Framförallt den kvinnliga och hur den står i förhållande till ideal, kropp och personlighet. Mot uttalade och outtalade krav, floskler, falska profeter, ryck upp dig-mentalitet och korkade män ryter hon ifrån. Missförstådda tanter, ensamstående mammor, hästtjejer och den som blivit ”lilla gummad” får här ge svar på tal. Det är raka rör men utan att skriva läsaren på näsan.
Det finns väldigt mycket för mig att känna igen mig i och det är jag knappast ensam om. Evig inre kris erbjuder osmos mellan yta och djup, insida och utsida. Jag skulle vilja tapetsera väggarna med den.
Bakom varje framgångsrik man, står en kvinna, säger man. Kan det vara så att bakom varje trasig människa, står en man? Jag har läst så många böcker på sistone om män som ställer till det för andra att jag börjar tro det.
Det är flera välbekanta teman Anne Swärd tar sig an i sin debut från 2003. Den handlar om en krisande familj som återförenas i barndomshemmet. De olika vuxna familjemedlemmarna utgör ett stereotypt persongalleri. Här finns den unga psykiskt störda kvinnan med oklart ursprung, en ond storebror och en god lillebror, en pappa som försvinner och kuvade kvinnor. Polarsommar utspelar sig under några heta sommarveckor som ska leda till familjens slutgiltiga sönderfall.
Motiven och karaktärerna är ganska – dock inte helt – förutsägbara. Enligt mig är det för många hemskheter som inträffar, typiskt för en debut. Men prosan och uppbyggnaden är mycket bra, därför är jag idel öra från början till slut. Att det är Anna Maria Käll och Jonas Karlsson som läser förhöjer upplevelsen. Gestaltningen och den psykologiska insikten imponerar. Berättarperspektivet i jag-form växlar mellan karaktärerna vilket gör att bilden av vad som faktiskt pågår klarnar långsamt. På slutet kände jag mig lite snuvad, var det inte mer än så alltså? Jag hade förutspått utgången betydligt tidigare.
En viktig sak som författaren får fram väldigt tydlig är att män som slår någon de står nära inte gör det på grund av bristande impulskontroll. Kanske beror det på osäkerhet, skev verklighetsuppfattning, bristande empati, oförmåga gällande känsloreglering, psykisk sjukdom eller dåliga erfarenheter? Det är i vilket fall kontrollbehov och maktbegär som ligger till grund, inte bristande kontroll.
Den första karaktär vi möter är en medelålders manlig författare, Öki. Han var träligt nog två decennier tidigare otrogen sin fru och gjorde en ung flicka gravid. Han skrev sen en förtjänstfull bok om älskarinnan och den försmådda. Orka läsa om ytterligare en äcklig man, känner jag. Men natur- och kulturbeskrivningarna intresserar mig. Jag tjusas av tehuslyktor, bergens kurviga konturer, eldflugor, det hövliga språkets grammatik och körsbärsträd förstås, varför jag smått motvilligt läser vidare.
Kvinnan – Otoko – som blev gravid som 15-åring är 40 år idag och konstnär. Till min stora glädje spinner berättelsens väv allt tätare kring henne och den unga lärling – Keiko – som hon bor och har en intim relation med.
Det här är en stillsam minimalistiskt skriven roman med en fantastisk atmosfär. Inget tvivel om att Kawabata kan skriva. Jag uppskattar hans tjusiga prosa om kärlek, konst, minnen, litteratur, tid, skönhet och sorg. Men kan en japansk man född på 1800-talet ens skriva om kvinnlig kärlek och kropp utan att en svensk sträng feminist född på 80-talet går i taket?
Nja! Kawabata har tagit sig ut på mycket tunn is. Han skriver dumt att bröstvårtor bleknar på grund av amning, och att bröst blir fastare av uppvaktning? Att det är av rädsla för att den sakrala bilden av kärleken knuten till Öki ska förstöras om Otoko träffar en annan man, hon därför nu väljer en kvinna. Som att män alltid måste vara anledningen till allt kvinnor väljer.
Men det är absolut möjligt att betrakta kvinnorna positionering som agens varför jag betecknar den här romanen som feministisk.
Författaren skriver fram kärleken som en paradox, som både epifanisk och djävulsk. Kärleken som en ogripbar kraft och hur den förhåller sig till jaget, ålder, makt och kön. En äldre man med en ung flicka är inte okej, nej. En äldre kvinna med en ung flicka då? Nej, inte det heller. Bett och struptag är symptom på ojämlikhet i relationerna.
Underbara miljöbeskrivningar och intressanta teman, men delen om japansk kulturhistorisk går mig förbi. Det finns en nerv genom hela den extremt välkomponerade romanen. Jag vill absolut läsa mer av denne nobelprisade författare.
Karl Ove med sitt svarta hjärta är inledningsvis 19 år. Han befinner sig i Bergen, går på skrivskola och läser litteraturkunskap. I den här femte delen tar skrivandet stor plats. Kampen för kärleken, sexet och samhörigheten börjar så smått ordna upp sig, men det självdestruktiva missbruket och den sociala osäkerheten kvarstår. Självaktningen är det inte mycket bevänt med.
Knausgård gestaltar ju vansinnigt väl och bidrar nästan helt konsekvent med detaljerad kunskap bara ur protagonistens synvinkel. När den unga Karl Ove inte kan uttyda en stämning hjälper den vuxne författaren oss inte. Läsaren får själv skapa sig en utifrånblick. Det är ibland frustrerande men jag uppskattar suggestionen.
Det finns genomgående något hotfullt i Knausgårds text. Vart ska hans känsla av meningslöshet föra honom? Ska han någonsin stå på fast mark? Nu vet man ju i och för sig att han blir en erkänd författare. Men ändå. Det finns en spänning och en olust, ett överhängande mörker i själva formen. Han saknar tilltro till idealism. Det är plågsamt för mig att läsa om en person så präglad av intighet, men värst måste det förstås vara för honom själv. För mig framstår han som en parasit. Han parasiterar på människor, han lånar pengar, skriver av andras texter, ljuger och bedrar, hänger ut folk i sina böcker. Han fungerar även som en parasit i mitt liv, tar min tid i anspråk eftersom hans böcker är så satans långa. Den här tyckte jag var riktigt seg bitvis.
De korta men intensiva stunder av lycka som Knausgård skriver fram konkret och realistiskt appellerar till mig. På samma sätt får han mig att känna ett lugn inför hur ett mänskligt liv är fyllt av både lidande och misär, lycka och kärlek. Varken romantiska illusioner eller perfektion existerar.
Visst är det väldigt tragiskt med hans faderskomplex. Men det är ingen ursäkt. Jag bli förbannad lite då och då under läsningen. Han får det att låta som att det är normalt att vackla upp dagen efter en natts festande med en känsla av att man kanske dödat någon. Hans kompis svarar honom att ”det gör det ju alltid.” Den jobbiga känslan ska förstås hans flickvän bota, hon som är levnadsglad och sund. Parasit som sagt.
Men ja, jag vet att jag ska skilja på verk och person. Att berättaren Karl-Ove inte är samma som den livs levande författaren. Och jag gör det, för själva Karl-Ove bryr jag mig föga om. Inte heller är sanningsmodaliteten något som bekymrar mig. Jag tycker att Min kamp är ett litterärt hantverk som heter duga, det är ju därför jag läser. Författarens förmåga att närmast tillintetgöra distansen mellan konsten och livet är eggande. Han förmår att sätta ljus på det osynliga i tillvaron. Efter att sett världen genom Knausgårds ögon är en vardaglig sak som att brygga en kopp kaffe något större än det var innan. Det är i postmodernistisk anda vår upplevelse av världen som står i fokus, och inte världens objektiva beskaffenhet.
”…det faktum att det kunde förhålla sig på det ena sättet innebar att det också kunde förhålla sig på det andra, orden miste sin tyngd, det fanns inte något sådant som ”judeutrotningen”, för det som det begreppet syftade på var så rakt igenom svindlande komplicerat, […] På så sätt blev världen relativiserad men också sannare: lögnerna eller missuppfattningarna eller otillförlitligheten låg i föreställningarna om verkligheten, inte i verkligheten som var oåtkomlig för språket.”
Och så fick jag lära mig vad Hassangänget tänkte på när de skojade om att röka morötter.
Dolly Alderton tar utan omskrivningar itu med kanskemännen i sin feministiska samtidsroman Kvinnor som vi. Lite grand är det som att läsa Amanda Romares debutroman igen, minus några skratt. Alderton är också rolig, men hon tar ett bredare och hårdare grepp om manligheten. Här pågår ett teoretiskt undersökande av könsroller.
Protagonisten heter Nina, är 33 år och framgångsrik skribent. Hon är singel och dejtar via Links (Englands motsvarighet till Tinder). Hon har tre nära vänner varav en gifter sig, en har barn och en är singel som hon. Hennes pappa insjuknar i demens.
”Han flyttade mig så att han gick längst ut mot trottoarkanten. Jag påmindes om hur irriterande underbara de här överbeskyddande heteronormativa traditionerna kunde vara. […] Varför kändes en nypa patriarkat så bra, när det handlade om dejtande? Det gjorde mig irriterad. Det var som ett bra havssalt, en liten liten nypa kunde verkligen framhäva smaken på en dejt och oftast var det väldigt behagligt.”
Med språklig espri och psykologisk insikt framför Alderton en livlig berättelse om hur könstillhörighet förhåller sig till åldrande, biologisk klocka, föräldraskap, vänskap och ansvar. Jag har skrivit om det förr, men jag skriver det igen; att vara heterosexuell kvinna, 30+ och singel som vill ha barn tycks vara en riktig rysare. Inte nog med att Nina ”hamnat på efterkälken”, hon tvingas dessutom stå ut med förlossningsberättelser, att hennes bästa vän blir en galen förstagångsförälder vars moraliska värden plötsligt ändras, (agendan att krossa patriarkatet hamnar i skymundan för omsorgen av ett barn. Hon kommer ”att förstå det när hon själv får barn”.) Det trygga fundament Nina stått på spricker successivt i takt med föräldrarnas åldrande. Som grädde på moset kommer bröllopet som ett patriarkalt crescendo. Med tärnor/bestmans, möhippa/svensexa, en pappa som lämnar över sin dotter till brudgummen etcetera. Alderton lyckas sannerligen att sätta ljus på hur osannolikt korkade heterosexuella normer är.
Originaltiteln Ghosts fångar in det övergripande temat om män som dunstar. Pappan in i sin demens, andra fäder som inte tar sitt föräldraansvar, kanskemän som bedyrar sin kärlek för att i nästa stund försvinna spårlöst, hennes killkompis som gifter sig. Lite med armbågen – känns det som – har Alderton skruvat till vissa av karaktärerna för att undvika stereotypisering. Det funkar sådär. Jag tycker ändå att romanen till största del är tillfredställande realistisk och komplex.
Mitt engagemang falnar något mot slutet när det är dags att knyta ihop säcken. Nästan alla trådar får ett orealistiskt och tillrättalagt slut. Och sen kan jag inte låta bli att kommentera den tveksamma översättningen ”korgboll”.
Bästa och mest befriande meningen: ”Min dotter är en subba.”
Senaste kommentarer