Kvinnor som vi av Dolly Alderton

Dolly Alderton tar utan omskrivningar itu med kanskemännen i sin feministiska samtidsroman Kvinnor som vi. Lite grand är det som att läsa Amanda Romares debutroman igen, minus några skratt. Alderton är också rolig, men hon tar ett bredare och hårdare grepp om manligheten. Här pågår ett teoretiskt undersökande av könsroller.

Protagonisten heter Nina, är 33 år och framgångsrik skribent. Hon är singel och dejtar via Links (Englands motsvarighet till Tinder). Hon har tre nära vänner varav en gifter sig, en har barn och en är singel som hon. Hennes pappa insjuknar i demens.

”Han flyttade mig så att han gick längst ut mot trottoarkanten. Jag påmindes om hur irriterande underbara de här överbeskyddande heteronormativa traditionerna kunde vara. […] Varför kändes en nypa patriarkat så bra, när det handlade om dejtande? Det gjorde mig irriterad. Det var som ett bra havssalt, en liten liten nypa kunde verkligen framhäva smaken på en dejt och oftast var det väldigt behagligt.”

Med språklig espri och psykologisk insikt framför Alderton en livlig berättelse om hur könstillhörighet förhåller sig till åldrande, biologisk klocka, föräldraskap, vänskap och ansvar. Jag har skrivit om det förr, men jag skriver det igen; att vara heterosexuell kvinna, 30+ och singel som vill ha barn tycks vara en riktig rysare. Inte nog med att Nina ”hamnat på efterkälken”, hon tvingas dessutom stå ut med förlossningsberättelser, att hennes bästa vän blir en galen förstagångsförälder vars moraliska värden plötsligt ändras, (agendan att krossa patriarkatet hamnar i skymundan för omsorgen av ett barn. Hon kommer ”att förstå det när hon själv får barn”.) Det trygga fundament Nina stått på spricker successivt i takt med föräldrarnas åldrande. Som grädde på moset kommer bröllopet som ett patriarkalt crescendo. Med tärnor/bestmans, möhippa/svensexa, en pappa som lämnar över sin dotter till brudgummen etcetera. Alderton lyckas sannerligen att sätta ljus på hur osannolikt korkade heterosexuella normer är.

Originaltiteln Ghosts fångar in det övergripande temat om män som dunstar. Pappan in i sin demens, andra fäder som inte tar sitt föräldraansvar, kanskemän som bedyrar sin kärlek för att i nästa stund försvinna spårlöst, hennes killkompis som gifter sig. Lite med armbågen – känns det som – har Alderton skruvat till vissa av karaktärerna för att undvika stereotypisering. Det funkar sådär. Jag tycker ändå att romanen till största del är tillfredställande realistisk och komplex.

Mitt engagemang falnar något mot slutet när det är dags att knyta ihop säcken. Nästan alla trådar får ett orealistiskt och tillrättalagt slut. Och sen kan jag inte låta bli att kommentera den tveksamma översättningen ”korgboll”.

Bästa och mest befriande meningen: ”Min dotter är en subba.”

Kommentera