Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras

När jag läser Duras fantastiska gestaltning ÄR jag där protagonisterna är. På ett överfullt hotell i en liten stad i Spanien, en sen sommarkväll. Såar av vatten slår ner mot glastaket, luften är fuktig och doftar av lera, fotogenlampor sprider ett varmt ljus som ibland avbryts av blixtskenets vassa vithet. Dundret från åskan matchar Marias sinnesstämning. Hon ligger i en korridor tillsammans med sin man Pierre, deras barn samt Claire – Pierres älskarinna. På stadens i övrigt tomma gator patrullerar poliser på jakt efter en mördare; Rodrigo Paestra har skjutit sin unga hustru och hennes älskare. Han har begått ett crime passionnel – ”lidelsebrott” – en mans rätt att döda sin hustru om hon är otrogen. (Fram till 1970 kunde en man ostraffat döda sin otrogna hustru i Frankrike, men samma rätt gällde inte för en kvinna i samma situation.)

Vad som egentligen händer i den här alkoholindränkta feberliknande drömmen som dessutom utspelar sig i högsommarhetta står inte helt klart. Glasklar är däremot Duras blick för stämning och spänning som ger puls genom hela den här minimalistiska kortromanen. Hon dyker rakt in i en brännande situation och trots att läsaren blir utan bakgrundsinformation lever karaktärerna upp som realistiska människor. Jag känner mig som en fluga på väggen i rummet där människor upplever passion, hämndbegär, dödslängtan och det är alldeles underbart.

Det är alltså två parallella triangeldramer som filmiskt spelas upp här. Hur de relaterar till varandra kan man fundera mycket på, författaren lämnar det åt oss. Marias olycka och oklarhet inför vad framtiden innehåller med tanke på Pierre och Claires kärlek försöker hon hålla stången genom att koncentrera sig på mördaren. De är av olika kön nota bena, men båda försmådda. Att – i manlig stil – döda den som svikit tycks meningslöst. Det handlar egentligen om att stå ut med sina känslor, vilket berusningen underlättar. Jag skulle vilja påstå att hela boken, egentligen hela det mänskliga livet handlar om känslor och hur vi hanterar dem.

Läs den här, men hoppa över förordet (av Artur Lundkvist) som avslöjar för mycket.

Kommentera