Kolossal frihet av Deborah Levy

Kolossal frihet är en samling av Deborah Levys tre självbiografiska romaner som enligt baksidan utgör hennes litterära och feministiska manifest. Men jag tycker Levy slår in öppna dörrar. Hon skriver om feministiska frågor som är daterade, åtminstone angriper hon dem på ett uttjatat sätt. Och varför släpper hon inte taget om Freud? Jag tycker inte heller att hon lyckas tränga in i problemen med kvinnans brist på eget rum, att vi ställer orimligt höga krav på mammor, män som kallar sin fru för just ”min fru” istället för vid namn, vikten av att höja sin röst, att män inte frågar kvinnor om något i samtal, att osympatiska kvinnokaraktärer säljer dåligt etcetera. Det är den gamla visan om svårigheten att som kvinna kombinera att vara människa, mamma, fru och konstnär. Jag fattar ju att det fortfarande är ett jäkla pusslande, men verkligheten är också att många kvinnor lyckas med kombinationen och skriver genialiska böcker. Det är fler kvinnor än män som skriver böcker nu (i Sverige i alla fall). Levy far förbi där jag hade önskat fördjupning. Det bränner aldrig till och det känns som att jag har läst allt förut, till och med om de turkiska affärsägarna.

När jag läser den här trilogin (som jag hade högt ställda förväntningar på, jag älskade Varm mjölk) slås jag av hur otroligt svårt det är att skriva riktigt bra. Hur knepigt det är att skriva något nytt, något som är roligt, drabbande eller allmängiltigt. Jag vet ju att Levy kan skriva förstklassigt, att hon har humor och fantasi och hennes liv är intressant – hon är född i Sydafrika för tusan. Men det här verket innehåller för många klichéartade formuleringar där äktenskapet liknas vid ett sjunkande skepp och mamman vid en gps. Litteraturreferenserna och citaten har jag mest behållning av; Brontë, Lorde, Woolf, Alcott, de Beauvoir, Sartre, Duras, Heidegger med flera.

Men nu ska jag inte vara tjurig, bara för att jag blev besviken. Visst finns här höjdpunkter, jag skrattar några gånger och somliga insikter får jag. Dessutom får jag lust på den litteratur hon hänvisar till.

Levy skriver, i första boken som jag gillade bäst, om när hennes pappa blev bortförd (för att han var motståndare till apartheid), att han försvann över natten precis som snögubben hade smält bort när morgonen kom. Plötsligt slog det mig att de maskulint kodade figurerna som tomten, snögubben, midsommarstången, Gud är kanske symptom på människans vanligaste längtan: fadersträngtan.

Tack Norstedts!

Kommentera