Hölje av Pooneh Rohi

In media res och på samma gång från allra första början blixtrar vi in i Monas medvetande, precis när hon föder sitt barn. Hon vet inte var hon är eller varför. Hon förstår inte vad köttklumpen eller mannen med den inträngande blicken vill henne.

Det här är en berättelse – i tredje person, presens – om Mona som fått en förlossningspsykos. Hennes medvetande är i en återvändsgränd och vägen bakom henne är höljd. Med skärpt perception och en slags utifrånblick, som att hon är ny i världen, möjliggörs det söndertjatade carpe diem, fast för Mona är det snarare gehenna som carpas.

Hon kommer hem till vad hon uppfattar som ett fängelse, med mannen som fångvaktare. Innergården blir hennes rastgård och tillflyktsort. Där träffar hon grannbarnet Terese vars blick är ofarlig och med henne kan Mona slappna av för en stund.

Jag älskar idén och temat med alienation från jaget, omgivningen och sin . Förfrämligande brukar ses som något sjukligt och skadligt. Men under tiden man är gravid – man utgör hölje åt en annan kropp – är det ju faktiskt oundvikligt. Rohi skapar en klaustrofobiska stämning med sin suggestiva prosa som dessutom är både välformulerad och vacker. Här finns gott om utrymme för läsarens egen tolkning. En av trådarna tycker jag slutar tvärt i ingenting (Yeter, som betyder ”det räcker” kanske är det hela?).

När jag läst klart den här gastkramande kortromanen kan jag höja mig en nivå och fundera över normkritiken som finns mellan raderna. Moderskapet med dess förväntningar kan förvandla en människa till en tryckkokare. Inte minst, om barnet som kommer inte varit efterlängtat. (Abort=mänsklig rättighet!)

Monas ondsinta bild av barnmorskor och sjuksköterskor på BVC känner jag tyvärr igen. Jag har mött den hos många mammor, som mest polariserad när barnet är litet. Att människor projicerar sina känslor av misslyckande och förtvivlan kräver således ingen psykos. Det räcker att hela tiden utsättas för jämförande med ett orimligt ideal.

Kommentera