Skönhet och sorg av Yasunari Kawabata

Den första karaktär vi möter är en medelålders manlig författare, Öki. Han var träligt nog två decennier tidigare otrogen sin fru och gjorde en ung flicka gravid. Han skrev sen en förtjänstfull bok om älskarinnan och den försmådda. Orka läsa om ytterligare en äcklig man, känner jag. Men natur- och kulturbeskrivningarna intresserar mig. Jag tjusas av tehuslyktor, bergens kurviga konturer, eldflugor, det hövliga språkets grammatik och körsbärsträd förstås, varför jag smått motvilligt läser vidare.

Kvinnan – Otoko – som blev gravid som 15-åring är 40 år idag och konstnär. Till min stora glädje spinner berättelsens väv allt tätare kring henne och den unga lärling – Keiko – som hon bor och har en intim relation med.

Det här är en stillsam minimalistiskt skriven roman med en fantastisk atmosfär. Inget tvivel om att Kawabata kan skriva. Jag uppskattar hans tjusiga prosa om kärlek, konst, minnen, litteratur, tid, skönhet och sorg. Men kan en japansk man född på 1800-talet ens skriva om kvinnlig kärlek och kropp utan att en svensk sträng feminist född på 80-talet går i taket?

Nja! Kawabata har tagit sig ut på mycket tunn is. Han skriver dumt att bröstvårtor bleknar på grund av amning, och att bröst blir fastare av uppvaktning? Att det är av rädsla för att den sakrala bilden av kärleken knuten till Öki ska förstöras om Otoko träffar en annan man, hon därför nu väljer en kvinna. Som att män alltid måste vara anledningen till allt kvinnor väljer.

Men det är absolut möjligt att betrakta kvinnorna positionering som agens varför jag betecknar den här romanen som feministisk.

Författaren skriver fram kärleken som en paradox, som både epifanisk och djävulsk. Kärleken som en ogripbar kraft och hur den förhåller sig till jaget, ålder, makt och kön. En äldre man med en ung flicka är inte okej, nej. En äldre kvinna med en ung flicka då? Nej, inte det heller. Bett och struptag är symptom på ojämlikhet i relationerna.

Underbara miljöbeskrivningar och intressanta teman, men delen om japansk kulturhistorisk går mig förbi. Det finns en nerv genom hela den extremt välkomponerade romanen. Jag vill absolut läsa mer av denne nobelprisade författare.

Kommentera