Polarsommar av Anne Swärd

Bakom varje framgångsrik man, står en kvinna, säger man. Kan det vara så att bakom varje trasig människa, står en man? Jag har läst så många böcker på sistone om män som ställer till det för andra att jag börjar tro det.

Det är flera välbekanta teman Anne Swärd tar sig an i sin debut från 2003. Den handlar om en krisande familj som återförenas i barndomshemmet. De olika vuxna familjemedlemmarna utgör ett stereotypt persongalleri. Här finns den unga psykiskt störda kvinnan med oklart ursprung, en ond storebror och en god lillebror, en pappa som försvinner och kuvade kvinnor. Polarsommar utspelar sig under några heta sommarveckor som ska leda till familjens slutgiltiga sönderfall.

Motiven och karaktärerna är ganska – dock inte helt – förutsägbara. Enligt mig är det för många hemskheter som inträffar, typiskt för en debut. Men prosan och uppbyggnaden är mycket bra, därför är jag idel öra från början till slut. Att det är Anna Maria Käll och Jonas Karlsson som läser förhöjer upplevelsen. Gestaltningen och den psykologiska insikten imponerar. Berättarperspektivet i jag-form växlar mellan karaktärerna vilket gör att bilden av vad som faktiskt pågår klarnar långsamt. På slutet kände jag mig lite snuvad, var det inte mer än så alltså? Jag hade förutspått utgången betydligt tidigare.

En viktig sak som författaren får fram väldigt tydlig är att män som slår någon de står nära inte gör det på grund av bristande impulskontroll. Kanske beror det på osäkerhet, skev verklighetsuppfattning, bristande empati, oförmåga gällande känsloreglering, psykisk sjukdom eller dåliga erfarenheter? Det är i vilket fall kontrollbehov och maktbegär som ligger till grund, inte bristande kontroll.