Duktiga flickors guide till att sätta gränser och skita i vad andra tycker av Alexandra Reinwarth

Min kära svägerska satte den här i händerna på mig. Jag började läsa den fantastiska inledningen som handlar om hur författaren avslutar en skev vänskapsrelation. Den träffade mig på pricken. Och sen liksom slank hela boken ner i ett nafs.

Jag har läst oändligt många böcker på det här temat tidigare och därför lyckas inte Reinwarth bidra med något nytt. (Den här är från 2016.) Men hon har en härlig humor och får mig att skratta högt några gånger. Jag tänker mig att hon är den tyska motsvarigheten till Sveriges till Annika Lantz eller Storbritanniens Caitlin Moran. Djuplodande analyser saknas, hon bjuder istället på självupplevda exempel och sina egna tillkortakommanden. En känsla av att man faktiskt inte behöver anstränga sig till sitt yttersta hela tiden, når in i mig.

Författaren lyckas med att utöva gränssättning utan att för den skull bete sig som en egoistisk skitstövel. Verktygen är vänlighet, självdistans, humor och acceptans. Hon proklamerar inte att man ska hitta sitt ”verkliga jag”, maximera sin effektivitet eller sådan smörja som har som mål att man ska bli rikare, lyckligare eller mer framgångsrik. Reinwarths ord är befriande och syftar till att man ska känna efter vad man själv vill och försöka stå emot omvärldens och sina egna indoktrinerade påtryckningar och normer. I författarens fall handlar det exempelvis om att säga nej till att hjälpa till, avstå afterwork, sluta bjuda in den rasistiske släktingen och istället umgås med barnen, strunta i att sminka sig, sjunka ner i soffan och sluta känna skuld över att man inte är till lags.

Vissa avsnitt känns något forcerade, mindre realistiska och mer anpassade för att passa in i ramberättelsen (det om svärmor). Det blir som det nästan alltid blir för mig när jag läser humoristiska böcker, jag skrattar mest i början och sen är det som att jag tröttnar lite.

Översättningen är värd en kommentar då Ulrika Junker Miranda har valt att byta ut populärkulturistiska namn och titlar mot vad jag antar ska föreställa den svenska motsvarigheten (Ulf Lundell exempelvis). Det tycker jag blir konstigt.

Sämst var avsnittet om att heterosexuella kvinnor ska sluta ”övertolka” sina män. Jag tycker män ska tala om vad de tänker på istället. Bäst var texten om att självhjälpsböcker inte fungerar.

Ska man välja en feministisk självhjälpsbok så tycker jag absolut att man kan välja den här.

Kommentera