”Vet du att hela Paris är fullt av statyer och minnesmärken över folk som dött i olika krig? Men alla som dör i krigen nu, vem minns dem?”
Salar flydde från Iran till Sverige och fick stanna i tre år innan hans tredje och sista avslag kom från migrationsverket. Han föregår utvisningsbeskedet och reser på eget initiativ ner till Paris, för att slippa bli skickad till Kabul i landet han aldrig varit i.
Eftersom Salar delar erfarenhet med tusentals ungdomar fyller den här en berättelse ett behov. Det hade varit fantastiskt om någon av de som själva genomlevt den här misären hade stått bakom texten. Men nu är det Drewsen som berättar utifrån intervjuer hon gjort. Boktips till mig själv: Om jag dör nu kommer tidningarna skriva mitt namn av Nazanin Nouri.
Språket är mycket fint och lämpligt för barn 11-15 år. Lagom poetiskt och explicit.
Jag har varit god man åt tre pojkar från Afghanistan och känner mycket väl igen den realitet som Drewsen beskriver. De var alla ateister och hade dålig hälsa, men i övrigt väldigt olika. En vägrade prata och älskade film från Bollywood, han gjorde flera självmordsförsök. Han fick sen uppehållstillstånd i Tyskland. En annan hatade hundar och var mycket arg, men älskade barn. Han fick uppehållstillstånd i Frankrike. Den tredje kallar mig mamma, är artig och generös. Han är kvar i Sverige, han har varit här i sex år och väntar fortfarande på besked. Med andra ord; de som kommer hit från Iran eller Afghanistan är olika individer, med olika bakgrund och personligheter men med samma mål. De vill leva. De lämnade sina familjer och tog sig hit för att slippa kriga och dö. Man kan vara en besvärlig tonåring som gör fel men ändå är man precis lika värd att få leva i fred. Jag tycker det är lite synd att karaktären Salar skildras som en närmast perfekt person. Prekära situationer får ofta människor att agera desperat, men inte Salar. Han gör allt rätt. Najib (hans vän) är däremot en karaktär som är mer lik en komplex människa med goda sidor och brister.
Karin, Salars familjehemsmamma, beter sig å andra sidan väldigt konstigt. Hon gråter och pratar om hur det känns för henne. Jag tycker att för stor del avhandlar Karin och Salars relation. Mer realistiskt hade det varit att behålla fokuset på vänskapen ungdomarna emellan. För jag tror att i de flesta av dessa ungdomars fall är det just vänskapen med varandra som stått för den största källan till trygghet och kärlek.
Jag känner mig dock lika långt från flyktingarnas verklighet efter att ha läst boken, som innan. Man har bara skrapat lite på ytan. Jag hade förhoppningar om att berättelsen skulle innehålla mer än själva flykten. Mer om Salars tidigare liv som papperslös i Iran, hans familj och vänner från den tiden. Hans tankar borde rimligen röra sig kring annat än själva flyktens här och nu. Någon enstaka gång bara, tänker han på sin mamma. Det här är ett bra och ganska lyckat försök, men jag önskar mig en inifrånskildring.
Senaste kommentarer