Även om allt tar slut av Jens Liljestrand

Man kan tänka sig att Jens Liljestrand har fått en otalig mängd kommentarer till sig om Sverige som ”det här jävla landet” och att den frustration det väckt i honom utmynnat i den här berättelsen.

Diegesen i den här klimatromanen utspelar sig i det här jävla landet, en vecka i augusti, några år framåt räknat från vår tid. Halva Sverige brinner och klimatkrisen är ett faktum. Vi får följa fyra karaktärer, en i taget, i jag-form.

Det börjar med den välbärgade trebarnsfadern Didrik. Han är ”mannen” i familjen som bestämmer och domderar, kan man tro. Men när det väl gäller är han tafatt och helt hopplös. Han känner sig mäktig med en dundrande fyrhjulsmotor mellan knäna. Otrogen förstås, med…

…Melissa. En ung influenser från arbetarklass som vill ha lyx och flärd. Tablettmissbrukare som jagar likes. Föreläser under parollen ”skäms inte för att du är människa” och ”välj glädje”.

Den ena tar klimatkatastrofen på allvar i teorin, den andra är klimatförnekare men de båda lever på samma högkonsumerande sätt som att vi hade flera jordklot. Gemensamt för dessa båda är att de har sig själva som största intresse.

André Hell är en ung man, knappt vuxen men har redan genomskådat vad världen handlar om. Det gör mig väldigt sorgsen att tänka på ungdomar som växer upp i vår brinnande värld. Ungdomen borde höra samman med hopp inte cynism. (Det slår mig att min relativt nyutvecklade cyniska sida kanske hör ihop med vår samtid och inte med min ålder?) Hans ”pappa” Andreas är en avdankad tennisstjärna som representerar nyrik klass. Han tycker att var och en har rätt till det hen tar för sig. Deras usla relation är ganska intressant. Att vara barn till en framgångsrik person främjar nog inte självkänslan alla gånger. Andreas har brustit totalt i omsorgen om André. Det är realistiskt. Vissa män gör inte sig förtjänta av epitetet pappa. Det är tyvärr så att den unge André med hopplöshetskänslor som gör honom lat och utan drivkraft, också är överviktig. Det tycker jag är lite onödigt, han blir lite som Nasse-karaktären i Flugornas herre.

Den fjärde karaktären är Didriks dotter Vilja, 14 år kommer med ”girlpower”. Det är fint att Liljestrand fokaliserar två unga och två äldre, två kvinnor och två män.

Ingen av dessa fyra karaktärer är speciellt realistiska, mer tragiska än roliga, mest likt absurda stereotyper. De vuxna personerna är ironiska porträtt av den moderna människan, framförallt den manliga oledolyckan, och jag undrar hur trött Jens Liljestrand är på folk? Jag som dessvärre har en misantropisk sida, vilken jag försöker dämpa, känner att den här boken är inte direkt välgörande för mig. Ingen vuxen hjälper någon annan utan tänker på sig själva vilket får mig att tänka på Pigge Werkelins upplevelser av hur svenskar betedde sig i Thailand efter tsunamin.

”… det är bara män överallt, män som bråkar och män som försöker ställa tillrätta. […] ’Det får vara nog med det här slöddret nu […] De håller på med knark och de tafsar på våra tjejer och de är ute och plundrar i sommarstugor och våra närbutiker och överallt, och nu var det nära att de dränkte en liten kille på badplatsen, vi kan inte ha det så här längre.’”

Det som jag tror är författarens ambition, och som jag tycker att han lyckas med, är att visa på hur tunn gränsen är mellan galenskap och rationalitet i varje människa. Prekära situationer framkallar underliga beteenden. Människan är ett flockdjur och mellan ordning och anarki är det inte långt om någon går i bräschen. Det vi, som inte har erfarenhet av kris, tycker är konstigt beteende kan i själva verket vara precis vad vi själva skulle ha gjort i samma situation. Födelseland, kultur och religion kan skilja åt men på det stora hela är människor mer lika än olika. Precis som Ruben Östlund i The Square leker Liljestrand med tanken på vita barn som sitter dammiga och skrikande i tältläger. Precis som i Turist får barn och kvinnor styra upp under kris, männen ”kukar ur” för att använda Liljestrands vokabulär.

”…han ser vänlig men bestämd ut, […] det är sådana som han som har kontrollen här, i skymningsljuset ser jag en grå strimma i skäggflätan, om en man över fyrtio utan synliga handikapp talar svenska utan brytning är det i princip alltid han som bestämmer, oavsett var du befinner dig, glöm aldrig det.”

Jag trodde att romanen skulle implicera klimatpolitiska idéer, men nej. Politik berörs inte direkt, Greta Thunberg nämns inte. Däremot skriver han om patriarkatet, han lyfter klassklyftornas följder och vikten av subventionerad tandvård.

Det är på tok för många ord, upprepningar av olika exempel, ovidkommande detaljer i långa meningar. Jag tycker stilen påminner om amerikansk i det att märken nämns (eventuellt påhittade, vad vet jag). Stilen är liksom hård och grabbig. Det är ingen vacker prosa han bjuder på, ledordet är ”fucking vänj dig”. Även om temat mellan raderna förmedlar mjuka värden är den ironiska tonen tölpaktig. Knulla, skita och fjärta är vanligt förekommande verb. Jag fattar ju att Liljestrand matchar språket med karaktärerna, men det imponerar inte på mig.

”Minnet är som en säck med bajs, man kan ställa den i ett hörn och låtsas att man vänjer sig och att lukten är väl inte så farlig men när man tillslut öppnar den och tittar är det ändå hemskare än man kan föreställa sig.”

Sen är det några scener som jag tycker brister i realism inom diegesens ramar. Exempelvis att de sitter runt en lägereld mitt i brinnande kaos och eldförbud. Mobilnäten fungerar inte men någon har ett ”specialabonnemang” som visst fungerar? Att fjortonåringen tänker på att hennes ögonfransböjare troligen brunnit upp när hennes familj är försvunnen. Det ska väl vara satir över det absurda i människan men för mig blir det orealistiskt.

Jag funderar en del på vad Liljestrand egentligen vill ha sagt? Att människan är en korkad parasit? Ja förmodligen. Förstås att vi måste prioritera klimatet nu, helst igår. Att vi ska vara snälla mot och lyssna på barn (och hundar) som många gånger är smartare än oss. Barnet är vår befriare!

Tack Albert Bonniers förlag!

Kommentera