Ellen har tagit livet av sig och hennes vänner tvingas bearbeta sorgen och rannsaka sig själva, hårdast tar det på bokens huvudperson Matilda som var Ellens bästa vän.
”Tänk om jag aldrig någonsin mer kan känna mig bara lycklig?” (Jag undrar också.)
Det här är en ojämn debutbok som inte lämnar några tvivel om att författaren varit i en liknande situation som Matilda. En av oss kommer dö ung är bitvis mycket realistisk och klok, rolig och träffande. När Matilda släpper ut sin filterlösa frustration – sorg kanaliserad som ilska – över sin familj och en ung stackars skoförsäljare, fångar hon mig. Jag tycker om rättframheten med vilken författaren låter Matilda klaga över intetsägande avskedsbrev, att hon har mage att kalla den döda för dramaqueen och annat nedsättande. (Jag tycker man ska minnas döda som de var i sin komplexitet. Tänker extra mycket på det idag då det är precis två år sedan min pappa dog.)
”Är det inte så alla tänker? Det måste vara något fel på mamman, varför var hon inte där?”
Flera av Astrid Billengrens fina formuleringar ger mig aha-upplevelser exempelvis om vänskapsrelationer, moderskapet och om att det inte gick att byta identitet när man började högstadiet. Jag skrattar högt när hon låter Matilda slänga sin sons krans överbord och när hon i ringen runt midsommarstången väser till den stackars kranslösa sonen ”men dansa då”.
”Jag hade aldrig sett några män ha en sådan gemenskap som jag hade med mina tjejkompisar. Män gjorde saker tillsammans men de var mer som små barn, de lekte bredvid varandra, inte med varandra. Det måste vara därför vissa tjejer sa att de gillade att hänga med killar, att allt var så enkelt med killar.”
Mellan varven känns det dock som att jag läser en privat hyllningsbok. De nostalgiska avsnitten som handlar om författarens tillbakablickar på barn- och ungdomsåren med Ellen är inte speciellt intressanta. (Men gillar man Kalmars jägarinnor, gillar man nog den här också.) Det här med att festa ”bort” problem och på så sätt skaffa sig nya dito blir tröttsamt att läsa om. Jag får ingen klar bild av Ellen heller. Hon är å ena sidan en smått extrem person som förför gränslöst, klättrar högst och festar hårdast, samtidigt är hennes största önskan man och barn (som Anna). Jag har själv aldrig mött någon sådan person. Alla extroverta festprissar jag mötte som ung ville inte ha barn (då). Egentligen tycker jag inte att plotten med hemligheten fungerar riktigt. Det är paradoxalt att Matilda på detaljnivå kan läsa sin mammas kroppsspråk samtidigt som samma mamma kunnat bära på en smärtsam hemlighet vilken Matilda dessutom hela tiden har en saftig ledtråd till. Men okej Matilda är väl en sådan som kan förtränga grejer, vad vet jag. Antagligen är det väl det hon gör när hon knappt reagerar på sin mans otrohet.
”Människor brukar säga att man blir skör av att få barn. Att man inte vet hur man ska göra rätt. Så kände inte jag. Jag kände mig stor och mäktig. Nu hade jag honom och inget kunde någonsin komma åt mig. Hjalmar skulle älska mig oavsett vad jag gjorde.” (Byt ut barnnamnet där så kunde det varit skrivet av mig.)
”Alla gör vi misstag här i livet. Mitt var att bli kliniskt galen.”
Det är alltid en oländighet att recensera personliga texter, det kan kännas som att bedöma människor. Den här till formatet lilla boken är kanske den största och mest intima jag läst i år.
Eller, vänta nu, här begår jag kanske just det fel som Robert Myhreld varnar för; att anse det vara mer utlämnande att vara öppen med hur man tänker än att exempelvis spermie och ägg inte vill fastna i ens slemhinna. Hjärnan och livmodern delar belägenheten att båda vara organ. Jag kan inte förklara varför det känns mer skamligt att vilja ta sitt liv än att inte kunna skapa liv, men det är så i alla fall. Därför är Myhreld en riddare och hans bok en dragen lans för ”psykpatienten”.
”Jag känner mig sjukt frisk på det här stället.”
Han har perioder då han vill ta sitt liv, diagnosen heter bipolär sjukdom och på grund av detta spenderar han sex veckor på en sluten psykiatrisk avdelning. Den här gången har han packat med sig en tillräckligt kort sladd så att han kan hålla liv i sin mobil. De dagboksanteckningar han skriver ner hamnar först på @marginalanteckningar och senare i den här boken.
”Jag är vid mina sinnens fulla missbruk.”
Hans tankar, vården och medicinerna han får, möten med andra patienter och personal beskrivs i korta och koncentrerade rader. Han är en van skribent och har en underbar svart humor. Jag älskar hans maximer! Det komiska filtret tillsammans med den fragmentariska formen gör läsupplevelsen lite lagom berörande, (jämfört med exempelvis Linda Boström Kanusgårds Oktoberbarn). Jag misstänker att det är avsiktligt. Han vill avdramatisera psykisk sjukdom och hur det är att vara ”inlagd på psyk”. Han lyckas. Den psykiatriska avdelningen gestaltar sig för mig som en mjuk och tillåtande plats, som saknar tak och är helt fri från den äckligt hurtiga entreprenörsandan. Jag får samma känsla i kroppen som när jag läste Dyksommar.
”Depressionen är en magnet. Den är en enorm himlakropp som får allt att gravitera kring den.”
Jag uppskattar att Myhreld för att försöka förstå självmordet och annat analyserar litteratur och delar med sig av boktips samt väl valda citat. Jag blir sugen på att läsa Victor Klemper som i LTI: Tredje rikets språk skriver att ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan med efter ett tag verkar giftet ändå.”
En av de saker jag vill ta med mig från Ibland är det alltid samma sak är att vi måste sluta sammankoppla feghet och egoism med självmord. ”Det är djupt oansvarigt att anklaga någon som vill dö för att vara självisk. […] Att denna handling är behäftad med så mycket skam, att det ses som den feges lösning, den vekes flykt, är motbjudande.”
Tack riddare Robert för att du ville dubba mig med ditt opus.
Vad hände just? Jag blev utbränd. Jag blev ensam, eller i alla fall utan den absoluta samhörighet som min familj innebär. Jag blev vikarie i mitt eget liv. Jag blev Anna.
Att vara Anna är som att springa i en snårig mörk skog, utan ficklampa och hela tiden snubbla. Ingen ser hur jag kämpar, ingen hör när jag ropar, ingen hjälper mig upp. Det är alldeles underbart och lagom hemskt tack vare David Norlins klockrena prosa. Vikarien är en tegelsten värd varenda sida (928 stycken).
”Jag hade velat säga till honom att ensamhet inte var en egenskap utan belägenhet. Det var inte människorna som var ensamma, det var världen som utsatte dem för ensamheten.”
Anna har levt i ungefär tre decennier och har under den tiden fått en bästis i Malin, förlorat sin mamma, gått lärarutbildning (men inte gjort examensarbetet), lämnat en relation med Lars och varit utbränd. Hon tycks ha fastnat i det utanförskap som började på skolgårdens ensamma raster. Nu har hon blivit en ambitiös vuxen som inte gillar kaffe. Som vikarie är hon utanför den ordinarie arbetsgruppen, som singel är hon utanför tvåsamheten, som barnlös är hon utanför moderskapet. Hon kommer under bokens gång att träffa någon och bli ”bonusmamma”, men även då är hon utanför familjegemenskapen. Hon ligger vaken på natten när alla andra i huset sover. Hon är utmattad, utbytbar och utanför, hon blir utnyttjad, utlasad och utkastad. Anna uppfattar andras lycka som hotfull. Hon vill inget hellre än befinna sig på den plats där man allra tydligast kan ”höra pulsslagen från livets bultande hjärta.”
”Vart jag än gick kastade mamma sin osynliga skugga över mig.”
Anna vill inte tänka att ensamheten beror på henne själv, Malin verkar inte enig. Hon ger Anna en bok i stil med Hemligheten. (Att Anna och Malin inte ryker ihop är en av få saker som inte är realistiska i boken.) Den bild vi har av oss själva stämmer nog sällan med andras. Min bild av Anna är förmodligen inte lik din, min Anna är mänsklig, mestadels vanlig och ”normal”, men ändå inte helt som hon ska. Norlin överlåter åt läsaren att fundera på om det är något och i så fall vad som felar. Hon har intresse, tid och kärlek (och stickgarn) att överösa sin omgivning med, men hon blir aldrig någons nummer ett. Hon visar prov på lika stor medmänsklighet som teaterchefen Isa Stenberg gjorde. Den sorten som omtalas som omöjlig, destruktiv rent av, man bör ju inte ”ta med sig arbetet hem”. Jag funderar på hur förlusten av mamman står i relation till Annas personlighet och utanförskap. Problemet med att förlora en förälder när man är barn är att man är för liten att handskas med insikten att det som är farligt är verkligt. Det är meningen att barn ska ta sin mamma för given och tro att hon alltid kommer finnas där.
Anna säger vid ett tillfälle att hon är trött på att leva livet som vore det plan B, att hennes ”riktiga” liv, ”om bara” mamman inte dött skulle varit bättre. Hon kan föreställa sig skeenden som bilder och kliva in i dem, men sen blir det inte som hon föreställt sig (fast en gång blir det det). Har hon för höga förväntningar kanske? Klart för mig är i alla fall att hon brister i omtanken om sig själv, hon har ingen tydlig gräns. Eller så har hon bara otur?
”..det som alla andra såg, ögonen och munnen och händerna och det jag gjorde och sa, var bara ett hölje omkring det osynliga tomrummet.”
Trots sin tjocklek går det otroligt snabbt och lätt att läsa Vikarien. Scen efter scen avlöser varandra i ett mjukt flöde, en form som skapar naturliga mellanrum. Norlins värld är berikad med vardagliga småsaker som levandegör Anna. Texten är tät men samtidigt avskalad, här finns inga ovidkommande detaljer, märken eller egennamn. Romanen är helt igenom välskriven, stringent och fängslande, ofta vacker. Istället för att skriva ”det gäller att leva i nuet” eller ännu värre ”carpe diem” skriver han: ”Nu föll solens första ljus på grenarna och fick det att skimra om deras tunna lager av rimfrost. Det skulle vara över inom loppet av minuter. Sedan skulle samma solstrålar som gjorde iskristallerna så vackra att se ha fått dem att smälta bort. ”
Norlin är psykolog och det märks på karaktärernas begåvade sätt att sätta ord på hur de känner. Han beskriver också precis vad jag stör mig på med den terapeutiska situationen: ”Det var som om hon kungjort sitt domslut eller gjorde anspråk på att formulera mina egna insikter åt mig. Som om hon kunde betrakta mitt liv utifrån och avgöra vad det var jag egentligen behövde.”
Det är helt makalöst hur trovärdigt han lyckas förmedla en kvinnas psykiska och fysiska belägenhet. Här hamnar mensen realistiskt mellan skinkorna och ner i madrassen när hon sover.
Till skillnad från Anders Hansen som menar att kvinnor som drabbas av utbrändhet gör det för att de är ytliga perfektionister som lägger för stor vikt vid vad de ska ha på sig, ger Norlin en komplex och sann bild av hur utbrändhet och depression kan uppstå. Jag älskar att han låter bli att knipa politiska poänger och ge lätta svar på svåra frågor. Han skulle ha kunnat skapa Annas arbetsplats helt olidlig med tanke på vad vi läser om skolan och lärares situation. Visserligen får vegetarianen Anna lammfärs i håret och visst är det flera lektioner som fylls ut med filmvisning, men det är bara två av många olika situationer som utspelar sig i Norlins skola.
Det är förresten många saker jag älskar här. Att han ironiserar över Paulo Coelhos budskap. Att han lyfter arbetet bakom vävda handdukar med broderade initialer. Hur väl han gestaltar hur vänskapsrelationer successivt sjunker undan för partner och barn. Att han påminner om att det mest betydelsefulla är att vara behövd för att det försvarar rätten att finnas till och gör livet meningsfullt. Jag älskar att han låter den unga tjejen komma till tals och hävda att män som inte själva tar ansvar för preventivmedel får räkna med barn om de har sex. Hur han formulerar vad som kan hända med kärleken mellan föräldrar: ”Till slut känns det som om man var kolleger på ett dygnetruntöppet dagis.” Norlin skapar en varm och humanistisk stämning i vilken det är ljuvligt att vara. Jag slipper ta del av författarens eventuella frustrationer och fördömanden. Han låter sina karaktärer handla så klokt de kan, även om de förstås också infaller i svartsjuka, ilska, panik och begår fel. Det här med att ge barn knivar exempelvis..
När ett barn frivilligt kastar sig nerför en gren för att landa i en vuxens utsträckta armar börjar jag gråta, ganska vildsint faktiskt. Jag tänker på hur jävla fantastiska barn är, hur deras kärlek och tillit är det mäktigaste vi har i den här världen. Vi gnäller över hur jobbigt det är att ha barn, och det är det ju, men att inte vara förälder är för många ett mycket sämre alternativ. Barnen är herrens gåva ta mig fan! Men Norlin formulerar det bättre. Han skriver att en mors röst för en nyfödd är ”musiken från det förlorade hemland som du ännu inte glömt.”
Jag älskar framsidan också. Målaren som gjort omslagsbilden Självporträtt heter Anna Bilińska – Bohdanowicz (1857-1893).
”Det var förunderligt hur tankarna i det längsta klamrade sig fast vid illusionen om att de styrde över världen.”
Att läsa är att leva flera liv. Missa inte chansen att vandra en stund i Annas hemstickade tofflor.
Leah Hazard är amerikansk journalist, barnmorska, tvåbarnsmamma och livmoderfantast. Hennes bok Livmodern rymmer allt man kan tänka sig vilja veta om densamma, samt lite till; historia, ny och gammal forskning, myter, fakta, sjukdomar och erfarenheter även personliga, vilka författaren tar del av från läkare, kvinnor med och utan livmoder hemmahörande i olika delar av världen.
”Om vi skalar bort de laddade genus- och identitetspolitiska frågor som vi ofta överöser denna grundläggande fysiologiska process med, borde vi helt enkelt förundras över mensen som en snabb läkeprocess utan ärrbildning.”
Hazard vill ge livmodern den uppmärksamhet och upprättelse den förtjänar, och det gör hon förstås rätt i. Det är ett makalöst organ som kan skapa liv och det har både underskattats och feltolkats genom tiderna. Jag gillar att hon är ingående när det kommer till medicinska fakta om livmoderns mikrober, idéer om att man kan slippa mens (periodoprional), hormonbehandling, endometrios, pco, myom, igångsättning, kejsarsnitt, klimakteriet, könsdysfori, tvångssteriliseringar, våldtäkter, reproduktiv kontroll, livmoderstransplantation (Mats Brännström, Göteborg), framtidens ”möjligheter” med maskinell livmoder.
Det här är en klart feministisk text som inte har något som helst överseende med patriarkala strukturer, att män har experimenterat med kvinnors kroppar och att kvinnors undersökningar och kunskaper i vissa fall stulits av män. Bra ju! Men jag har svårt för tonläget som avslöjar att hon på ett irriterande sätt avgudar livmodern och Kvinnan. Det känns påträngande och flummigt och gör mig motvalls. Målet tycks vara att det ska vara ”magiskt” och en ”andlig upplevelse” för varje ”människa med livmoder” att föda barn. Och sen ”snippsauna” på det. Varför inte bara bära med sig snippan in i en vanlig bastu?
”Jag säger som det är. Jag har förälskat mig i ett träd. Jag kunde inte hjälpa det. Det stod i blom.”
Med denna bedårande inledning, kanske den bästa jag läst, drar Ali Smith igång sin kärlekshistoria i novellform. Den böljar som siden, får marken att försvinna och utspelar sig bortom tid och rum. Berättaren som är kär misstas för att vara drogpåverkad, förvandlas och kan inte sluta stirra på det vackraste väsen hen någonsin sett. Detta amorösa äventyr är på vissa sätt helt och hållet konventionellt. Kärleken är en kraft som kan få människan att omvärdera allt. Men eftersom den ena parten i den här romansen är ett träd, blir Maj en mycket originell och smått absurd läsupplevelse.
Tack vare trädet både tappar hon andan och kan andas.
”Det var ännu vackrare för att det var så förgängligt, så nära slutet att det när som helst kunde svepas bort av vinden och lövsprickningen.”
Jag blir berörd, lugn, glad, ja fanimig harmonisk när jag läser Maj, och det är inga känslor som varit nära till hands på sistone. Smiths prosa och Sanna Östergrens översättning har både tajming och humor men jag tror det mest avgörande är att berättelsen kretsar kring naturen. När hen som är kär bara ser vitt – eftersom trädkronan skimrar i häpnadsväckande vitt – är det som att hens ögon ställer om sig och byter dimension. En naturens paradigm?
”Det var helt otroligt vad arg jag var. Hur kunde man få för sig att man hade äganderätt till något som var så omöjligt att äga? Bara för att det växte i hennes trädgård betydde det inte att det var hennes. Hur kunde det vara hennes träd? Det var så uppenbart att det var mitt träd.”
Sista meningen vittnar om människans tokiga logik; ägande som kontroll och ansvar över materiella och immateriella resurser. Vi vill äga mark, strand och hav och vi vill äga varandra. I novellens mitt växlar berättarperspektivet och den förälskades partner tar över. Svartsjuka och misstänksamhet uppstår men övergår i lättnad när hen inser att rivalen inte ens har genitalier. Den förälskade blir förnärmad över frågan vilken sort hennes älskade träd är.
”Trädslag, sa du och viftade närmast panikslaget med armarna, det är bara dumma etiketter som folk som måste kategorisera saker har hittat på, folk är alldeles för fixerade vid att kategorisera, poängen med det är att det inte går att kategorisera, det är det vackraste träd jag någonsin har sett..”
Det är ju något så jävla magiskt med träd – det kan vi väl enas om. De kan vara tusentals år gamla. Genom historien har vi haft vårdträd, livets träd och världsträd (Yggdrasil). Jag blir också förälskad, varje år, i maj. I plommon- och körsbärsblommande kronor, mandel och aprikos med skira rosa blad på bara kvistar. Stora ekar med proportionerliga former och krokiga martallar väcker min beundran och respekt.
Jag trivs med mig själv när jag tänker på träd.
Det här är en upplyftande och vacker novell som jag kommer att återkomma till. Jag blir också väldigt sugen på att införskaffa de noveller från Vide förlag som tillsammans med Maj utgör en serie där människans relation till naturen står i centrum.
”Jag säger som det är. Jag har förälskat mig i ett träd. Jag kunde inte hjälpa det. Det stod i blom.”
Masja utkom 2015 och är den sista romanen i en rysk triptyk om den tolstojska familjens öden. Carola Hansson (f. 1942) försäkrar att de kan läsas var för sig varför jag dök in i den här om den av Tolstojs döttrar som stod honom närmast.
I prologen citeras Leo (Lev) Tolstoj (1828-1910) i ett brev skrivet 1872 till sin kusin om ”Nr 5 – Masja, 2 år; hon som vid sin födelse höll på att kosta Sonja livet. Ett blekt och sjukligt barn. Mjölkvit hy, tunna, ljusa lockar; stora, egendomliga, ljusblå ögon – egendomliga genom det djupa allvaret i dem. Mycket klok och mycket ful. Hon kommer att lida mycket, ständigt söka utan att finna – men aldrig ge upp sökandet efter det ouppnåeliga.”
Och ganska precis så går sedan Masjas livslinje över närmare sexhundra sidor. Masja har genom hela livet tät kontakt med sin far varför han har en stor roll i Hanssons väldokumenterade berättelse. Leos Anna Karenina är som bekant min favoritbok och jag återkommer ständigt till den i tankarna. Det är egentligen hans idévärld jag primärt vill veta mera om och ett utmärkt sätt att förstå sig på en karl är att granska hans relation med sin dotter.
”.. vet ni att många av de känslor er far beskriver i boken ni lånade mig häromdagen är just sådana som jag själv hyst – men att det inte är förrän nu, efter att ha läst om dem, som jag riktigt vågar tro att de verkligen existerar.”
Fyll nu dina gurkor med färskost, slå det samovarheta vattnet över körsbärssylten och tänd en papyross, välj skor för en mazurka och spänn för telegan, för nu åker vi!
”Man måste bestämma sig för vem man vill tjäna Gud eller mammon.”
Vi landar i 1800-talets Ryssland. Masja föds 1871 och strax därefter börjar hon tassa i sin fars fotspår. De röker inte, dricker inte alkohol och äter inte kött, klär sig i enkla svarta kläder, hänger sig åt arbete. Hon gör tvärtemot sin mamma, som papá råder henne och skriver en sanningsenlig dagbok med syfte att acceptera Guds vilja och vidga själen. Hon väljer Gud före mammon och arbetar med att hjälpa människor dels som sjuksköterska, dels som lärare i den skola de driver där flickor också är välkomna och som tar avstånd från den tidens gängse pedagogik med hård disciplin och bestraffningar. De läser Dickens och skrattar – som även jag gjort – åt Tre män i en båt. Pappa Tolstoj är liten på jorden men stor i orden, han orerar ständigt om vanmakten inför fattigdomen, att bönderna är kloka och borde äga sin egen mark, hoppet om att det finns något bortom döden, ”Gud skapade födan, djävulen kokkonsten” samt att andligt liv inte går att förena med moderskap varför han försöker skjuta fram Masjas ingående i äktenskap. När hon för tredje gången ber om att få gifta sig blir det av, trots att fadern menar att det är ”synd om henne på samma sätt som det är synd om ett fullblodssto man börjar lasta med vatten. Ett sådana sto duger inte som vattendragare utan blir utslitet och obrukbart. Jag kan inte föreställa mig vad som kommer att bli följden av detta äktenskap. Det hela är groteskt och onaturligt – ungefär som att göra pajer av barn”. Som om Gud hört honom blir Masja aldrig moder, hon får missfall efter missfall och måste föda flertalet döda barn.
”..sanningen är det enda läkemedel som kan skänka dig lindring.”
Efter att ha läst trehundra sidor om Masjas alla sjukdomar, hennes längtan efter papá Leo, upprepade missfall, resor mellan olika gods, släktingar, sanatorium och pensionat, hur de spelar krocket och schack, musicerar, handarbetar, högläser, samtalar och skriver brev, blir jag lite uttråkad. Väldigt stor del av texten utgörs av uppradade namn och redogörelser om vad folk gör. Men så kommer någon välformulerad utsago som entusiasmerar mig och som gör läsningen rekommendabel. Det är ju mysigt också att läsa om Leos promenader i omgivningen och att han återvänder med famnen full av blommor. Att han är livrädd för karbidlampan som inhandlats mot hans vilja. Hans idéer om kärlek, moral och konst. Att han mer lättvindigt gifter bort sina söner men håller i döttrarna. Han säger till sin dotter Masja, att hon står honom närmast och att han vill att hon ska låta publicera alla hans dagböcker även de från ungdomsåren som bevisar han levde ett utsvävande liv som ung. Men han överlever sin dotter som dör 1906 (elva år innan revolutionen).
”..det påstås ibland att det ligger något underligt, ja, rent omoraliskt, i att blicken hos en konstnär som ser en människa plågas, inte så mycket är fylld av medlidande som av ett kyligt begär att insupa vad han ser – i avsikt att senare gestalta det. Men […] att kalla ett sådant beaktande omoraliskt är fel! Ja, rakt igenom ett misstag! Ty en enskild människas lidande är ett intet, något helt och hållet försumbart, jämfört med den andliga påverkan ett konstverk kan utöva.”
Knausgård med flera kan andas ut alltså. Apropå Knausgård så tror jag att hans Morgonstjärnan bland annat kommit ur inspiration från Leos incitament om tro. Till och med den djupaste vidskeplighet är att föredra framför total avsaknad av tro, människan måste erkänna en högre verklighet.
Avslutningsvis ett citat om klass som jag vill spara för att kunna gå tillbaka till:
”Skulle hon kunna äta en läcker och välsmakande måltid om där stod en hungrande vid dörren och följde hennes minsta tugga med blicken? Skulle hon kunna njuta av maten med hans plågade blick klistrad vid sin mun? Nej, svarar han i hennes ställe, naturligtvis inte – eftersom inte ens den mest förhärdade människa kan njuta av en utsökt femrätters middag bland trasiga och smutsiga varelser som ingenting annat har att stilla sin hunger med än ett litet stycke svart bröd. Alltså, fortsätter han, är det första de rika måste göra – för att kunna äta gott bland de svältande – att gömma sig undan för dem. Just så enkelt är det! För att slippa se och själva bli sedda måste de rika oavbrutet sträva efter att skapa ett avstånd till dig fattiga. Och inte bara det! För att rättfärdiga sina liv måste de göra det så radikalt att avskildheten framstår som något självklart och naturligt. >>Och just det<<, säger han, >>är ju också vad vi själva och alla vi känner ständigt är upptagna av!<< >>I hela vår livsföring söker vi avsöndra oss från de fattiga!<< >>Se bara hur vi klär oss!<< >>I dyrbara, opraktiska plagg som inte lämpar sig för arbete!<< >>Hur vi pryder våra hem med sidenmöbler, väljer att alltid färdas i de elegantaste ekipage, samlar på oss en massa onödig kunskap som vi kallar bildning – för att inte tala om att vi alla ständigt ser till att vara nytvättade, pudrade och väldoftande. Men skamligast av allt<<, slår han till sist fast, >>är att vi själva, precis som alla andra i vårt stånd, betraktar detta – inte minst bildningen och renligheten – som en dygd, och att vi således, i vår strävan att inte smutsa ner oss utan bevara själen lika vit, mjuk och arbetsoduglig som våra händer, känner oss som verkligt goda, ädla och djupt gudfruktiga människor.<<”
”Vem fan kan slappna av när man har Margaret Thatcher på besök?”
Det är mellanbarnet Andrea som är järnladyn. Hon är verkligen inget diplomatiskt mellanbarn utan mer som en dominant storasyster. Alltså som …jag, tänker jag ett tag innan hennes uppskruvade, anala karaktär spårar ur totalt.
Det här är tredje boken i Perspektivsviten, (Svärmodern var enastående, Skilsmässan gillade jag inte så mycket). Moa Herngren gör som hon brukar och låter läsaren följa karaktärerna en efter en. Jag tror att tanken är att man ska känna för den karaktär som fokaliseras för stunden och sen ändra sig när man kommer nära nästa syskon (tre totalt). Andrea är den som är först ut, men hon är så knepig att inte ens hennes egna perspektiv kan försvara hennes handlade. Och då har vi ändå så pass många likheter att jag får mig några tankeställare.
Andrea var pappas dotter, de delade intressen och förstod sig på varandra. Hon är en driven ”doer”. Jobbar som arkitekt och tjänar mer pengar än sin man. Hon ”investerar i sig själv” när hon lägger en förmögenhet på hudvårdsprodukter. Hon letar fram gurka och tomat när hon blir bjuden på pizza eftersom hon avstår gluten. Hon är en extremt kapabel, irriterande och svår person.
Ulrika är storasystern som är ensamstående, rökare, konstnärlig talang, jobbar i hemtjänsten, går på impulser och saknar fast boende. Hon är mammas tjej.
Sist in och minst utrymme har lillebror Rasmus som hamnat mellan stolarna och mest bara försöker låta bli att vara till besvär.
Det är som att två klasser möts i Andrea och Ullis. Den första har gott om pengar, tid och kraft att vara rundhänt med, trots att hennes firma går sämre efter pandemin och hennes dotter har panikångest. Ulrika har dubbla jobb, på timme, med obekväma arbetstider, ont i höften och avstår tandvård för att istället köpa märkesskor till sin tonårsson. När jag ser vad Moa Herngren gör här stiger hon i mina ögon. Hon berättar om hur det är att vara ensamstående mamma i ett modernt Sverige efter pandemin med osäkra gigjob och en bostadsmarknad som ett bombbälte på samhällskroppen. Här är det dyrare böter för att planka på tunnelbanan än parkeringsböter.
Deras annars ganska passiva mamma vill låta Ulrika ärva huset, bland annat eftersom de andra två syskonen har stabila boenden. Det är ju rimligt kan man tycka. Men det är också väldigt orättvist. I detta getingbo av sårade känslor och passiv aggressivitet surrar det allt högre. Medan karaktärerna beter sig alltmer överdrivet tilltar mina funderingar på hur en förälder egentligen ska kunna vara rättvis mot sina barn och huruvida föräldrarna lyckas med det står i förhållande till syskonens inbördes relationer.
Trots att Herngren är övertydlig, gör sina karaktärer onödigt extrema (vilket i och för sig blir lite komiskt), och låter fler och fler hemligheter uppdagas som vore det här en roman av Alex Schulman, tycker jag om mycket i den här boken. Jag älskar när mamman köper glutenfria semlor till Nea. Mammor alltså! Jag älskar hur Herngren skriver om konst, hur Ulrika bjuder Neas dotter att måla och vad det halvfärdiga porträttet av pappan signalerar. Jag är djupt imponerad av hur författaren lyckas gestalta relationer och hur svåra de är att balansera.
Jag betygsätter det jag läser, mellan ett och fem. Det är ett trubbigt men också enkelt sätt att snabbt förmedla om jag tycker boken är läsvärd. Det vanligaste betyget jag sätter är en trea. När jag läser en sådan bok, som jag tycker är läsvärd, helt okej, men inte mer, tänker jag ofta att det har med mängden böcker jag läser att göra. Att det blir tjatigt att läsa om samma sak flera gånger. Men så kommer en bok som Strålarna och den teorin raseras totalt.
”Skulle någon ta ett foto av mig nu skulle det se underbart ut.”
Jenny Holmqvist (f. 1984) skriver om en mamma och dotter som sommaren 1999 lämnar hyreslägenheten i Stockholm för att bo hos mammans nya kille på Mallorca. Mamma Annies karriär bygger på hennes strålande yttre, nu när hon passerat 40 dalar den. (Varför opererar sig kvinnor? För att få jobb!) Det är främst dottern Selene, sexton år, som fokaliseras. Hon har ett rikt känsloliv vilket gestaltas med nästan absolut gehör (hon är bara lite för klok ibland). Jag återupplever hur det var att vara sexton och känna hur livet rinner in i eller ut ur mig, att längta efter att känna sig utvald och snygg men också efter att få sin mammas fulla uppmärksamhet, (när de badar tillsammans ler jag stort).
”Lika satans strålande vacker som alltid.”
Selene är van att stå i skuggan av sin bländande mamma. Men på Mallorca träffar hon en egen sol..
”Han såg rik ut på det där sättet som gör att man själv inte vill bli det.”
Trots att jag läst en uppsjö romaner av feministiskt medvetna författare om kvinnors liv i olika åldrar samt mor-och-dotter-relationer är jag hela tiden intresserad, ibland imponerad, när jag läser Strålarna. Det är inga stora händelser som inträffar, men Holmqvist har skrivit fram levande liv som känns. Det är stiltje, de har tråkigt och jag älskar det. Det finns ett lagom stort hot som hänger över protagonisterna och skapar en liten båge. Jag delar inte författaren vurm för gammal Hollywood-film, men det är inget som stör.
Jag mys-lider behagligt när jag läser Strålarna och vill inte att den ska ta slut. Givetvis ska jag läsa hennes debut Drift.
”Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?”
Nina Bouraoui är det känsliga jaget i den här lyriska texten från 2004 på endast 142 sidor. Hon är ”blandbarnet” med algeriskt utseende och brytning från far, samt fransktalande som sin blonda mor. Hon har två pass men bara ett synligt ansikte. Hon är obestämd, sliten itu mellan två folk som hatar varandra. I Algeriet – där hon bor – är hon en av kolonialisterna. I Frankrike – där hon spenderar loven – är hon arab. Hennes nätter är algeriska, dagarna är franska. Identiteten är dubbel och sönderslagen.
”Jag kommer alltid vara en flicka utan sällskap. Vid femton års ålder. Vid tjugo. Vid trettiotvå. Alltid. Jag kommer alltid att känna den här ensamhetssvindeln. Den här upphetsningen också över att vara ensam med sin kropp, sin röst. Över att var sig själv nog.”
Mycket allvarlig och helt humorbefriad är den diktade bikten om mellanförskapets villkor och hur det påverkar identiteten. Bouraouis hackiga och upprepande prosa är så kärnfull att det nästan blir lite tröttsamt.
”Algeriet finns inte i mitt språk. Det finns i min kropp. Algeriet finns inte i mina ord. Det finns inuti mig. Algeriet finns inte i det som kommer ut. Det finns i det som förtär.”
Hon jagar bort sin identitet som kvinna, den blir för mycket för henne. Algeriet är mannens land, gatan är mannens. Parken tillhör mannen som ville röva bort henne en gång. Men vilket land är kvinnornas? Inte Frankrike. Den franska stamtavlan håller henne med ett struptag. I Frankrike saknar hon sin bästa vän, pojken Amine. (Om han nu inte är hennes eget fantasi-jag.)
”Bara Amine vet om mina lekar, min efterapning. Bara Amine vet om mina hemliga begär, min barndoms monster. Jag tar ett annat förnamn, Ahmed. Jag kastar mina klänningar. Jag klipper håret. Jag gör så att jag försvinner. Jag införlivar männens land. Jag är skamlös. Jag möter deras blick. Jag stjäl deras sätt att vara. Jag lär mig fort. Jag spräcker min röst.”
Hon blir så bra på att adaptera sig till den omväxlande miljön att man säkert skulle kunna diagnostisera henne med omvänd anpassningsstörning. Hon gör det för mycket och det går för lätt. Hon känner knappt ens saknad utan sviker bara den ena familjen för den andra.Anpassningsförmågan är ett fulländat förnekande, som en galenskap.
”Bara skrivandet ska komma att skydda från omvärlden.”
Hon skriver ändå bra, jag blir berörd. Men det är väldigt jagfixerat. Och jag saknar humorn som exempelvis Riad Sattouf besitter när han berättar sin historia i Framtiden arab, vars erfarenheter faktiskt liknar Bouraouis på flera sätt. Trots att jag har läst många berättelser på temat tycker jag Pojkflickan tillför något jag inte vill vara utan. Jag lär mig saker.
”Jag ska säga henne att i Algeriet tycker man inte om hundar. Att man kastar sten på dem och dödar dem. Till minne av kriget. Den franska armén använde sig av hundar mot muslimerna. Sedan dess är algerierna hemskt hundrädda. Det är förödmjukande att slukas av ett djur. Det glömmer man inte.”
Jag har som ambition att läsa minst en bok från varje land i världen (helst på svenska, i värsta fall på engelska). Peppad blev jag när jag hittade den rumänske författaren Mircea Cărtărescu (f. 1956), flerfaldigt prisbelönad, nobelpristippad och översatt till ett tjugotal språk.
Tyvärr rann peppen av mig lite när jag började i denna maxade och märkliga bok. Nostalgia (från 1989) är flera olika berättelser som mest av allt kretsar runt just berättande. Det är lika mycket en roman som en novellsamling med lila trådar som löper genom verket. Jag upplever att författaren leker med mig när han löst och ledigt växlar mellan olika jagberättare vilka – mer eller mindre – påminner om Cărtărescu själv, (en är kvinna). Han skildrar hur det är att växa upp och vara galen i att läsa, att känna sig fel bland jämnåriga och att vara ohjälpligt och olyckligt kär. Det handlar om att göra kön (genus) och att balansera på gränsen mellan psykiskt frisk och sjuk. Det är som att berättarna ska komma fram till något men hela tiden förlorar sig i nostalgins svarta dagg, bland minnen och drömmar, absurda fantasier och surrealistiska sagor.
”Jag var helt okunnig om allt som mina jämnåriga älskade. Under de två år som krisen varade närmade jag mig vansinnet till den grad att jag fortfarande känner dess kalla andedräkt svepa kring skallen. Så som skinnet sakta skalas av när ormen ömsar skinn, så lösgjorde sig min värld från den verkliga världen och blev en parallell film med karaktär av dröm.”
Enligt mitt tycke är Nostalgia som helhet för spretig och överlastad, den massiva textmassan blir ganska långtråkigt att läsa. Jag gillar metagreppet, att de fiktiva berättarna ibland avbryts av ”författaren” som kommenterar vad han skrivit och hur han tänker på Kafka, Rilke, Zola, Rousseau, Proust, Woolf med flera. Jag vill också lyfta fram hans fantastiska naturbeskrivningar, spindlarna kryper över boksidorna på ett fascinerande sätt. Flera gånger får hans prosa mig att haja till. En gång när han skriver om djurplågeri, då blir jag förbannad. Ofta blir jag imponerad. Exempel:
”När man för handen över teveskärmen omedelbart efter det att utsändningen avslutats och apparaten släckts känner man i fingrarna tusentals kittlingar och hör ett oväntat häftigt elektriskt sprakande. Men om man drar en andra gång med handen över det släta glaset märker man ingen spänning alls: skärmen har blivit livlös. På samma sätt smeker jag dig nu, Nana. Dina bröst, axlarnas muskler de säger mig inget mer, de är föremål som stolen eller lakanet. Samtidigt stiger i ditt inre, ditt innersta, ditt djupaste väsen till ytan, som en ö skulle stiga ur havets djupblå vatten, skogsklädd och färdig, med djur, fåglar, blommor och trollsländor. I det du upphör att vara kvinna blir du kvinna. Vi börjar prata.”
Här kommer jag nu till det som jag måste erkänna överraskar och imponerar och som förmodligen är anledning till att Nostalgia censurerades när Rumänien var en diktatur: Cărtărescu skriver inte sexistiskt, han skriver feministiskt. Han verkar fascineras av och dras till kvinnor och han lyckas med konststycket att förmedla detta med insikt i patriarkatets faktum, utan förakt. Han skriver trovärdigt om lesbisk kärlek, om andra kvinnor och om egna ”kvinnliga sidor”.
”Du har tur: du ska bli kvinna. Vi män duger ingenting till. Vi söker ständigt sånt som vi aldrig kommer att få reda på. Vi förstör våra liv, av ren och skär galenskap fjärmade från andra. Kvinnan är den sanna människan. Vi är bara modifierade, stympade människor.”
Hans människosyn gestaltar sig för mig i lila nyanser vilka han ständigt återkommer till. Han uppehåller sig inte bara vid det manliga (blå) eller kvinnliga (röda) utan ser hela den komplexa människan. Hon är förstås syrenfärgad, som bokens framsida.
”Jag har tänkt att jag ska skriva ner något av det jag ser i violett blixtbelysning..”
Om man vill läsa en översatt bok av en annan rumänsk författare kan man välja Himlen i magen som hans fru Ioana Nicolaie skrivit.
Senaste kommentarer