”Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?”
Nina Bouraoui är det känsliga jaget i den här lyriska texten från 2004 på endast 142 sidor. Hon är ”blandbarnet” med algeriskt utseende och brytning från far, samt fransktalande som sin blonda mor. Hon har två pass men bara ett synligt ansikte. Hon är obestämd, sliten itu mellan två folk som hatar varandra. I Algeriet – där hon bor – är hon en av kolonialisterna. I Frankrike – där hon spenderar loven – är hon arab. Hennes nätter är algeriska, dagarna är franska. Identiteten är dubbel och sönderslagen.
”Jag kommer alltid vara en flicka utan sällskap. Vid femton års ålder. Vid tjugo. Vid trettiotvå. Alltid. Jag kommer alltid att känna den här ensamhetssvindeln. Den här upphetsningen också över att vara ensam med sin kropp, sin röst. Över att var sig själv nog.”
Mycket allvarlig och helt humorbefriad är den diktade bikten om mellanförskapets villkor och hur det påverkar identiteten. Bouraouis hackiga och upprepande prosa är så kärnfull att det nästan blir lite tröttsamt.
”Algeriet finns inte i mitt språk. Det finns i min kropp. Algeriet finns inte i mina ord. Det finns inuti mig. Algeriet finns inte i det som kommer ut. Det finns i det som förtär.”
Hon jagar bort sin identitet som kvinna, den blir för mycket för henne. Algeriet är mannens land, gatan är mannens. Parken tillhör mannen som ville röva bort henne en gång. Men vilket land är kvinnornas? Inte Frankrike. Den franska stamtavlan håller henne med ett struptag. I Frankrike saknar hon sin bästa vän, pojken Amine. (Om han nu inte är hennes eget fantasi-jag.)
”Bara Amine vet om mina lekar, min efterapning. Bara Amine vet om mina hemliga begär, min barndoms monster. Jag tar ett annat förnamn, Ahmed. Jag kastar mina klänningar. Jag klipper håret. Jag gör så att jag försvinner. Jag införlivar männens land. Jag är skamlös. Jag möter deras blick. Jag stjäl deras sätt att vara. Jag lär mig fort. Jag spräcker min röst.”
Hon blir så bra på att adaptera sig till den omväxlande miljön att man säkert skulle kunna diagnostisera henne med omvänd anpassningsstörning. Hon gör det för mycket och det går för lätt. Hon känner knappt ens saknad utan sviker bara den ena familjen för den andra. Anpassningsförmågan är ett fulländat förnekande, som en galenskap.
”Bara skrivandet ska komma att skydda från omvärlden.”
Hon skriver ändå bra, jag blir berörd. Men det är väldigt jagfixerat. Och jag saknar humorn som exempelvis Riad Sattouf besitter när han berättar sin historia i Framtiden arab, vars erfarenheter faktiskt liknar Bouraouis på flera sätt. Trots att jag har läst många berättelser på temat tycker jag Pojkflickan tillför något jag inte vill vara utan. Jag lär mig saker.
”Jag ska säga henne att i Algeriet tycker man inte om hundar. Att man kastar sten på dem och dödar dem. Till minne av kriget. Den franska armén använde sig av hundar mot muslimerna. Sedan dess är algerierna hemskt hundrädda. Det är förödmjukande att slukas av ett djur. Det glömmer man inte.”
Senaste kommentarer