”Vem fan kan slappna av när man har Margaret Thatcher på besök?”
Det är mellanbarnet Andrea som är järnladyn. Hon är verkligen inget diplomatiskt mellanbarn utan mer som en dominant storasyster. Alltså som …jag, tänker jag ett tag innan hennes uppskruvade, anala karaktär spårar ur totalt.
Det här är tredje boken i Perspektivsviten, (Svärmodern var enastående, Skilsmässan gillade jag inte så mycket). Moa Herngren gör som hon brukar och låter läsaren följa karaktärerna en efter en. Jag tror att tanken är att man ska känna för den karaktär som fokaliseras för stunden och sen ändra sig när man kommer nära nästa syskon (tre totalt). Andrea är den som är först ut, men hon är så knepig att inte ens hennes egna perspektiv kan försvara hennes handlade. Och då har vi ändå så pass många likheter att jag får mig några tankeställare.
Andrea var pappas dotter, de delade intressen och förstod sig på varandra. Hon är en driven ”doer”. Jobbar som arkitekt och tjänar mer pengar än sin man. Hon ”investerar i sig själv” när hon lägger en förmögenhet på hudvårdsprodukter. Hon letar fram gurka och tomat när hon blir bjuden på pizza eftersom hon avstår gluten. Hon är en extremt kapabel, irriterande och svår person.
Ulrika är storasystern som är ensamstående, rökare, konstnärlig talang, jobbar i hemtjänsten, går på impulser och saknar fast boende. Hon är mammas tjej.
Sist in och minst utrymme har lillebror Rasmus som hamnat mellan stolarna och mest bara försöker låta bli att vara till besvär.
Det är som att två klasser möts i Andrea och Ullis. Den första har gott om pengar, tid och kraft att vara rundhänt med, trots att hennes firma går sämre efter pandemin och hennes dotter har panikångest. Ulrika har dubbla jobb, på timme, med obekväma arbetstider, ont i höften och avstår tandvård för att istället köpa märkesskor till sin tonårsson. När jag ser vad Moa Herngren gör här stiger hon i mina ögon. Hon berättar om hur det är att vara ensamstående mamma i ett modernt Sverige efter pandemin med osäkra gigjob och en bostadsmarknad som ett bombbälte på samhällskroppen. Här är det dyrare böter för att planka på tunnelbanan än parkeringsböter.
Deras annars ganska passiva mamma vill låta Ulrika ärva huset, bland annat eftersom de andra två syskonen har stabila boenden. Det är ju rimligt kan man tycka. Men det är också väldigt orättvist. I detta getingbo av sårade känslor och passiv aggressivitet surrar det allt högre. Medan karaktärerna beter sig alltmer överdrivet tilltar mina funderingar på hur en förälder egentligen ska kunna vara rättvis mot sina barn och huruvida föräldrarna lyckas med det står i förhållande till syskonens inbördes relationer.
Trots att Herngren är övertydlig, gör sina karaktärer onödigt extrema (vilket i och för sig blir lite komiskt), och låter fler och fler hemligheter uppdagas som vore det här en roman av Alex Schulman, tycker jag om mycket i den här boken. Jag älskar när mamman köper glutenfria semlor till Nea. Mammor alltså! Jag älskar hur Herngren skriver om konst, hur Ulrika bjuder Neas dotter att måla och vad det halvfärdiga porträttet av pappan signalerar. Jag är djupt imponerad av hur författaren lyckas gestalta relationer och hur svåra de är att balansera.
Senaste kommentarer