”Jag säger som det är. Jag har förälskat mig i ett träd. Jag kunde inte hjälpa det. Det stod i blom.”
Med denna bedårande inledning, kanske den bästa jag läst, drar Ali Smith igång sin kärlekshistoria i novellform. Den böljar som siden, får marken att försvinna och utspelar sig bortom tid och rum. Berättaren som är kär misstas för att vara drogpåverkad, förvandlas och kan inte sluta stirra på det vackraste väsen hen någonsin sett. Detta amorösa äventyr är på vissa sätt helt och hållet konventionellt. Kärleken är en kraft som kan få människan att omvärdera allt. Men eftersom den ena parten i den här romansen är ett träd, blir Maj en mycket originell och smått absurd läsupplevelse.
Tack vare trädet både tappar hon andan och kan andas.
”Det var ännu vackrare för att det var så förgängligt, så nära slutet att det när som helst kunde svepas bort av vinden och lövsprickningen.”
Jag blir berörd, lugn, glad, ja fanimig harmonisk när jag läser Maj, och det är inga känslor som varit nära till hands på sistone. Smiths prosa och Sanna Östergrens översättning har både tajming och humor men jag tror det mest avgörande är att berättelsen kretsar kring naturen. När hen som är kär bara ser vitt – eftersom trädkronan skimrar i häpnadsväckande vitt – är det som att hens ögon ställer om sig och byter dimension. En naturens paradigm?
”Det var helt otroligt vad arg jag var. Hur kunde man få för sig att man hade äganderätt till något som var så omöjligt att äga? Bara för att det växte i hennes trädgård betydde det inte att det var hennes. Hur kunde det vara hennes träd? Det var så uppenbart att det var mitt träd.”
Sista meningen vittnar om människans tokiga logik; ägande som kontroll och ansvar över materiella och immateriella resurser. Vi vill äga mark, strand och hav och vi vill äga varandra. I novellens mitt växlar berättarperspektivet och den förälskades partner tar över. Svartsjuka och misstänksamhet uppstår men övergår i lättnad när hen inser att rivalen inte ens har genitalier. Den förälskade blir förnärmad över frågan vilken sort hennes älskade träd är.
”Trädslag, sa du och viftade närmast panikslaget med armarna, det är bara dumma etiketter som folk som måste kategorisera saker har hittat på, folk är alldeles för fixerade vid att kategorisera, poängen med det är att det inte går att kategorisera, det är det vackraste träd jag någonsin har sett..”
Det är ju något så jävla magiskt med träd – det kan vi väl enas om. De kan vara tusentals år gamla. Genom historien har vi haft vårdträd, livets träd och världsträd (Yggdrasil). Jag blir också förälskad, varje år, i maj. I plommon- och körsbärsblommande kronor, mandel och aprikos med skira rosa blad på bara kvistar. Stora ekar med proportionerliga former och krokiga martallar väcker min beundran och respekt.
Jag trivs med mig själv när jag tänker på träd.
Det här är en upplyftande och vacker novell som jag kommer att återkomma till. Jag blir också väldigt sugen på att införskaffa de noveller från Vide förlag som tillsammans med Maj utgör en serie där människans relation till naturen står i centrum.
”Jag säger som det är. Jag har förälskat mig i ett träd. Jag kunde inte hjälpa det. Det stod i blom.”
Senaste kommentarer