”…oceanen bär med sig mina drömmar mot ett land som måste dyka upp en bra bit bortom horisontlinjen, som ett eldorado, de överlevandes land.” Jérémie är i det beryktade mellanrummet, han är varken vuxen eller barn. Han är dessutom ensam och (hemligt) homosexuell vilket gör det till ett helvetesgap. Vuxenvärlden är fortfarande bortom horisonten, och …
![EN KORT SENTIMENTAL RESA av Italo Svevo ⭐️⭐️⭐️⭐️
Det här är en hundra år gammal amuserande kortroman om livet, mansplaining, heterosexuella matrisen och Venedig som jag varmt vill rekommendera.
Tack vare @mindthebook fick jag nys om En kort sentimental resa som går till Italien och bjuder på många stunder av epifani. Jag skulle läsa Prousts mastodontepos i år tänkte jag, men det gick åt helvete. Fast vad gör väl det när det finns författare som är närapå lika skickliga hantverkare med örnblick för psykologiska detaljer, som också skriver om livet och människans beteenden men: KORTARE.
”Herr Aghios var i behov av livskänsla, och därför reste han ensam.”
Den något till åren komna Giacomo Aghios lämnar sin fru och vuxna son och reser ensam och ”fri” mot Trieste. På grund av hövlighetstvång (eller om man vill kalla det social kompetens) och för att han är en människa det vill säga ett socialt djur blir han aldrig just ensam utan börjar prata med främlingar ombord på tåget. Vi följer hans inre resa som i en medvetandeström, (dock är perspektivet tredjeperson singularis).
”om han hade blivit lämnad i fred skulle han har rest genom världen, inte för att betrakta den utan för att finna större motivation att ta avstånd från den, försköna den och fördunkla den.”
Det första som slår mig är förundran inför att jag kan känna mig förstådd och besläktad med en italiensk 1800-talsgubbe. Vi tycks dela humor, tankar, kärleken till hundar, frågor, svårigheter med mera. Att få barn tog bort vårt högmod, vi lider av redan nämnda hövlighetstvång och svordomar minskar vår smärta. Vi älskar ironi och ifrågasätter på vissa (”manliga”) beteenden.
”Hon [kvinnan] är ett vackert men samtidigt svagt djur som man smeker om man får, och som man smeker ändå även om man inte får.”
Författaren liksom klämmer på den sociala varelsen människans blåmärken. Hur hon beter sig bland andra som hon står nära (partner, barn) och bland främlingar. Vilket av det man tänker kan man säga högt (utan att inkräkta) och hur mycket ljuger man? När ska man skoja och skratta? Hur mycket ska man lyssna på andra som ”predikar” och hur ska man stå ut med att..—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer