Hjärtat av Daniel Bergman

Hjärtat är som ett 431 sidor långt brev skrivet till ett ”du” – Daniel Bergmans dotter Alma. Ett berörande grepp. Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden mellan nutid, 2011 då han får veta att han är sjuk samt anekdoter från sin barndom och sitt arbetsliv. Han är son till två besvärliga konstnärer som satsade allt på yrket. Kanske är det därför han inte kan gråta? Han delar sin bild av en ”fläckvis klok person”, pappa Ingmar Bergman som i berättelsen går under epitetet farfar. Regissören dog ett år innan Alma föddes.

”Din farfar var ju son till din farfarsfar: kyrkoherden. Det var därför han redan som barn lärde sig hur man kan bemöta folk på ett så att säga planerat sätt, för att nå dit man vill, eller ge det intryck man önskar. Eller helt enkelt få andra att göra som man själv bestämt sig för.”

Kanske var han en despot Ingmar Bergman, kanske var han ett stort barn med makt, som lät sig styras av sina rädslor? Förmodligen både och. Daniel Bergman väljer – till skillnad från många andra manliga författare – också att fokusera sin mamma, pianisten Käbi Laretei. Han funderar på om hon överhuvudtaget kunde älska andra människor.

Det här är en öppenhjärtig och insiktsfull självbiografi. Bergmans strävan efter autenticitet lyckas och han bjuder på sina osympatiska sidor. Som en röd tråd går den skrämmande känslan över att vara ensam i sin kropp. Ett annat genomgående tema är förställda känslor som han fått en rejäl överdos av. Dels från båda sina föräldrar dels på grund av regissörsrollen. Därför söker han sig till vården. Som ambulanssjuksköterska är det bara verklighet, och rena känslor som gäller. Inga omtagningar är möjliga. Jag uppskattar diskussionen om huruvida man kan, bör eller inte bör förställa sig inför sitt barn.

Bergmans karriär som passare och regissör intresserar mig egentligen inte, men boken som helhet är givande på en allmängiltig nivå. Att vara ett intressant namn innan man ens visat vad man går för, vad gör det med en människa? Enligt Bergman leder det en in på villovägar. Mellan de sensationella episoderna som innehåller uppvaktningar, diarré, påtvingad samvaro med pappa Ingmar, lik och ett sjukt hjärta får han mig att fundera kring vad kärlek är. Är förmågan att älska utvecklingsbar i vuxen ålder eller står den alltid i proportion till hur älskad man var som barn? Bergman tror att han lärde sig om kärlek av sin dotters mamma. Jag tror att kärlek hänger ihop med sårbarhet, man kan inte få det ena utan det andra.

Snart förstår jag författarens behov av att tala ut och förklara sig, inte bara gentemot sin dotter kanske. Han gör med sin bok Hjärtat rätt och slätt en pudel. Framgångens sötma och omgivningens rövslickeri som förförde honom som ung gav honom erfarenheter han kanske hellre varit utan. Jag relaterar hårt till att skämmas över hur jag tänkte och handlade som ung (också vad jag gjorde för fem år sedan). Jag både skäms för, känner med och njuter lite av att läsa om Daniel Bergmans återblickar på sitt yngre onyanserade jag.

Livet ändå va?! Det där med att inte få en andra chans. Om man nu ens vill ha det? Livsåldrarna förstår man långt efter att man passerat dem och då är man i en ny ålder som man står utan erfarenheter inför. Jag älskar att läsa böcker som får mig att förstå att många (alla?) människor delar upplevelsen av hur svårt det är ändå, livet. Även för privilegierade. Men de flesta av oss stretar på, vill vara bra människor och göra rätt men måste också hantera oundvikliga misslyckanden. Bara en sådan sak som att begrava sin mor:

”Idag för precis en månad sedan begravde vi din farmor. Jag stod i Jacobs kyrka framför alla begravningsgästerna och lade sand på kistlocket utan att använda spaden som fanns för ändamålet. En hel del smågrus limmade sig fast i handflatorna så efter att jag lagt dit den lilla sandhögen klappade jag händerna mot varandra. Det blev som en liten applåd, ofrivillig och definitivt malplacerad. Skakade av mina smutsiga händer över hennes kistlock medan alla satt i kyrkbänkarna och såg på. Så kan det gå. Ofrivilligt.”

En annan insikt jag fick under läsningen av den här boken är välsignelsen det innebär att kunna gråta. Min kropp släpper på tårarna vare sig jag vill det eller inte vilket förstås fått mig att skämmas många gånger. Men egentligen är det att ha en inbyggd konnässör, ett pålitligt och äkta uttryck som förvägrar mig att spela teater.

Ett sista ord om den fantastiska och oerhört passande framsidan: Nils von Dardels konstverk Ett hjärta i brand. Som pricken över i:et.

Tack Polaris!

Kommentera