Det här är en bok om livet som utmanas av döden. Vi föds döende, vi vet att vår tid är utmätt, men ändå lever vi på ett sätt som fick Kierkegaard att säga: “det är förbjudet för en man att glömma att han existerar”. Heidegger hävdade att människan har en ”vulgär tidsuppfattning” som innebär att vi glömmer bort att uppmärksamma att vi är levande. Eftersom döden, för den som dör, innebär ett tomrum utan tillgång till penna och papper, är det de som kvarstår i livet som måste handskas med och berätta om den. Alex Burénius som förlorade sin nittonåriga storebror i en trafikolycka, tar sig an den uppgiften på fantastiskt fint sätt.
Han inleder sin debut Dödsängel med primärrapporten som redovisar olyckan. Den följs av ett otroligt starkt kapitel där författaren berättar att det är tolv år sedan hans bror dog. När döden kraschar in i ett liv förstärks livskänslan. Det vet författaren och han vet också att förmedla det i ord. Burénius beskriver hur det är att besöka graven, hur broderns död påverkat hans liv och hur minnena av honom fungerar och inte fungerar.
”Det minnesvärda är inte minnesvärt. Det högtidliga är trivialt. Det exceptionella är betydelselöst. Det banala är väsentligt. Det är i det vardagliga, det lilla och triviala som det verkliga dramat utspelar sig, för det är där vi tillbringar den förkrossande merparten av våra liv.”
Språket är poetiskt och vackert samtidigt som han verkligen konkretiserar hur sorgen efter en nära anhörig kan te sig. Jag blir fruktansvärt berörd och helt och hållet hänförd. Det är förstås väldigt sorgligt men det finns ljus i mörkret. Efter att Burénius lämnar sin brors gravsten känner han sig glad och tacksam för livet. Han tänker:
”att varje människa är fullständigt fri, oavsett livshistoria och existensvillkor (en tanke som annars aldrig kommer till mig). Den grumliga känsla som så ofta plågar mig att jag inte alls har lyckats så bra här i livet som jag kanske skulle önska, är borta. Vad jag än lägger min tid på är det inget slöseri. Jag vet ju att det är där hos honom som jag egentligen hör hemma, att jag så att säga redan lever mitt andra liv. Att jag har fått detta andra liv är lika meningslöst som det är en välsignelse.”
Men, den största delen (79%) av den här boken består av en fiktiv berättelse om lastbilschauffören Ivar som råkade döda tre ungdomar. Han är en stor stark karl, snart 40 år, som kört lastbil i över ett decennium. Men varken arbetslivserfarenhet eller fysisk styrka är till någon hjälp för den här nya Ivar. Genom att följa hans tankeström förstår vi att han anser sig vara en annan nu och han kommer aldrig mer att köra lastbil. Hans tankar är ett sammelsurium och handlar om tidigare erfarenheter, om kärleken till sin son, oron för hur hans fru ska kunna förstå honom, om Gud finns etcetera. Det är skickligt gestaltad feelbad som ändå tack vare en tänd lampa sprider ett ljus, som metafor för liv.
Jag tycker dock inte att den fiktiva delen tillför så väldigt mycket extra. Läsaren känner igen tankegångarna från författarens eget avsnitt. De går på repeat, vilket jag upplever som tjatigt men samtidigt realistiskt. Jag uppskattar ansatsen att försöka sätta sig in i ”förövarens” tankegångar och tycker absolut att Burénius behärskar det skönlitterära berättandet, men ribban ligger så högt från avsnittet innan att rivningen är ett faktum.
Jag tänker att om skiljas är att dö en smula, måste att skiljas för alltid i så fall innebära att dö långt mer än en smula. Att drabbas av döden helt oförberett och när man är ung och försvarslös, måste vara det värsta. Innan rynkorna ens börjat utfärda varsel för vad som komma skall. Jag tänker mig att den död jag önskar, kan jämföras med att vara gravid. Först är man rädd för att föda men tillslut är det så jobbigt att bära det tunga barnet i magen att känslan av att man vill få ut det överstiger förlossningsrädslan. Kan det inte vara så med döden också?
Tack Wahlström och Widstrand!
Senaste kommentarer