Det här är en vackert nedtecknad queer släktkrönika över tre generationer som börjar i New York 2001, med Melodi. Hon är 16 år och avslutar sin barndom genom att till tonerna av Prince gifta sig med Malcom.
”Om det här ögonblicken var en mening, var det jag som var punkten.”
Av alla vänner och släktingar som är där, är det mamma Iris som Melody försöker undvika att titta på. Deras relation är minst sagt ansträngd. Iris var 16 år och hade aldrig drömt om att bli mamma, när hon fick Melodi tillsammans med Aubrey. Iris lämnade sin lilla dotter för att plugga på college.
Vi får oss små smakportioner serverade från tre generationers liv, mellan nutid och 1921. De är av olika kön och från olika samhällsklasser, men de delar alla erfarenheten av att rasifieras. För varje kapitel växlar berättarperspektiv och tidsperspektiv.
Efter Melodys är det pappa Aubreys tankar vi får del av. Hans älskade mamma, ensamstående, försörjde sig som prostituerad, fast det förstod han inte som ung pojke. Han förstod inte heller hur fattiga de var förrän han lärde känna Iris.
Den här romanen är bara 176 sidor lång, men innehåller egentligen allt jag kan önska. En kort bok med bra språk som handlar om svarta kvinnor, klass, mor- och dotterrelation, kolonial historia och som dessutom är feministisk och queer OCH har ett bra slut, är verkligen en Karenina-bok. Det är hisnande att tänka på hur tidigare generationers erfarenheter och handlingar startar vågor som slår in i framtiden. Men jag lyssnade på den här vilket kan vara anledningen att jag känner mig distanserad. Eller så blir det lite för korta besök i varje huvud. Kanske är det lite för perfekt? Karaktärerna gör och tänker precis så där som jag önskar.
Dock får författare som väljer att citera Sojourner Truth alltid pluspoäng. Den svarta kvinnliga feministen som föddes in i slaveri på 1700-talet och inkluderas i allt för få historieböcker förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.
Senaste kommentarer