nov 22 2022

Dzjamilja av Tjingiz Ajtmatov

Jag är ingen romantiker, snarare cyniker och realist. Jag är heller inte förespråkare av kategorisering av människor eftersom vi tenderar att förändras och vara komplicerade. I vilket fall lyckades den här kärlekshistorien skaka om mig. Den ofrivilliga romantikern föll dit så att det small om det.

Dzjamilja är en kortroman från 1958, översatt till nära femtio språk. Den utspelar sig på en kolchos i Kirgizistan under andra världskriget. Dzjamilja är gift med en soldat som är ute i krig, under tiden blir hon förälskad i Danijar. Deras kärlek bevittnas och berättas av soldatens yngre bror Seit.

”Kriget låg som levrat blod längst inne i människor hjärtat och det var ingen lätt sak att berätta om det.”

Dzjamilja sägs vara världens vackraste kärlekssaga, vilket är roligt eftersom det betyder att jag tillhör i världen. (Ibland när jag läser böcker som sägs vara världens bästa och sånt känner jag mig utanför.) Den här är lika bra och lika vemodig som omslaget lovar. Se bara hur stark och vacker målningen är, samtidigt enkel med bara tre färger och tydliga linjer. Den långa vägen som det resande paret lägger bakom sig är känd. Vad som händer i framtiden är ur bild. I detta nu sitter de tätt samman och har varandra. Lite synd är det att bara kvinnans ansikte är synligt, då det är väldigt typiskt. En anledning till att jag tycker mycket om den här kärleksromanen är att den skiljer sig från många andra klassiska verk om kärlek, då den INTE är sexistisk.

Jag skulle vilja påstå att det här är en feministisk kärlekssaga. De kvinnliga karaktärerna är subjekt, viljestarka, driftiga och aktiva. Gården är ett matriarkat, åtminstone nu när det är krig. Tjingiz Ajtmatovs fantastiska människoporträtt innehåller inga manschauvinistiska utseendebeskrivningar och han lyckas undvika stereotyper. Danijar är den sårbara, han är föräldralös, introvert, ensam och sårad soldat. Men han är också stark och envis. Alltså när han bär den tunga säcken känns det som att jag ska gå av på mitten.

Inte bara får jag vara med ryska muslimska bönder i Kirgizistan på fyrtiotalet, det hade nästan varit nog. Den här korta boken innehåller ofantligt mycket. Den är bara på drygt sjuttio sidor vilket gör den intensiv, tät och engagerande helt igenom. Att avsluta den är som att lämna festen när man ännu har roligt.

Den handlar om att våga gå emot traditioner och leva ut sin dröm, gå en egen väg. Om att vi inte vet vad människor döljer i sitt inre och att vi aldrig ska underskatta varandra. Boken medvetandegör det vackra omkring oss, skapar förundran över livet, konsten, naturen, skönheten, mänskliga sinnesförnimmelser, alla färger och känslor som trycker på och vill ta sig uttryck. Seit målar, Danijar sjunger och Dzjamilja skrattar. Kärlekens vilda ostoppbara kraft skildras precis som naturen utifrån vilket tycks vara ett lyckat grepp. Kanske är det därför jag aldrig finner det löjligt eller så blev jag just en romantiker?

nov 21 2022

Liftaren guide till galaxen av Douglas Adams

Jag har inte förrän nu – vid den mest passande åldern av 42 – läst denna fantasifulla och moderna sci-fi-klassiker från 1978. Eller jag har rättare sagt lyssnat på Johan Rabaeus uppläsning vilket kändes ungefär som att överhöra de intelligenta nördarna på gymnasiet. Den här extremt skruvade och omtyckta boken från 1978 är bara nästan värd sitt goda rykte, menar jag.

”Att flyga handlar bara om att kasta sig mot marken och missa”

Historien kretsar kring engelsmannen Arthur Dent, som en morgon vaknar upp bakfull med känslan av att han glömt något viktigt och som strax därefter med försvinnande liten marginal undkommer jordens undergång och dras in i en räcka bisarra rymdäventyr.

”Denna planet har – eller rättare sagt hade – ett problem, nämligen följande: de flesta av dess innevånare var olyckliga större delen av sin tid. Många lösningar på detta problem blev föreslagna, men det handlade på ett eller annat sätt om cirkulationen av små gröna papperslappar, vilket var märkligt eftersom det på det hela taget inte var de små gröna papperslapparna som var olyckliga.”

Jag tycker att författaren åtminstone delvis lyckas med konststycket att försätta läsaren i positionen att vara ny för världen. Jag gillar många av de filosofiska referenserna, vissa formuleringar, samhällssatiren och somliga figurer (valen!) får mig att skratta. Jag älskar att rymdskeppet drivs av ”oändlig osannolikhet” (livet är oförutsägbart) och att delfinerna är intelligentast för att de är hedonister. Men det är ju väldigt tramsigt det är det och jag är inte jätteförtjust i alla lustiga namn och löjliga ordvitsar. Rabaeus går lite i spinn när han läser vilket ibland blir ganska jobbigt att lyssna på. Upplägget är ganska tjatigt också. En figur säger något som Arthur inte begriper, och sen kommer förklaringen. Om och om igen.

”Motorleder är anordningar som gör det möjligt för somliga människor att snabbt förflytta sig från punkt A till punkt B, medan andra människor kan ta sig mycket fort från punkt B till punkt A. Människor som bor vid punkt C, som är en punkt mellan punkt A och punkt B, råkar ofta in i grubblerier om vad som är så fantastiskt med punkt A eftersom så många människor från punkt B nödvändigtvis måste dit, och vad det är som är så fantastiskt med punkt B eftersom så många människor från punkt A till varje pris måste dit. De önskar ofta att folk en gång för alla kunde bestämma sig för var fan de vill vara nånstans.”

Det finns visst fyra fem böcker till, en film, en radioteater, ett datorspel med mera men jag tror jag nöjer mig här.

42 är svaret, men vad är frågan?

nov 20 2022

En känslig själ av Jáchym Topol

Jag vill läsa mig jorden runt och kan nu lägga till Tjeckien på listan. Tyvärr höll jag på att förlora läslusten på köpet.

”Jag är också av den meningen att botemedlet mot existentiell ångest är att resa. Den oändliga färden.”

En känslig själ är någon slags sjaskig odyssé genom ett Europa i sönderfall. Det är en kollektivroman med absurda och satiriska inslag. Vi följer en familj som tvingas lämna England i och med Brexit. På sin resa mot Tjeckien träffar mer eller mindre utsatta och plågade människor. Det är inte bara fönstren som hänger löst på gångjärnen om man säger så. Texten är ett rörigt sammelsurium av dialog och sunkigt äventyr. Handlingen kretsar främst kring nihilism, missbruk, snusk, våld, misär, rasism, smuts och sexism.

”I slutändan är ju alla trasiga, man dör ensam och av sjukdomar, ingenting varar ju, vänskap, kärlek, det blåser bort, till slut finns bara döden och smärtan kvar.”

Jáchym Topol, Tjeckiens mest översatta författare framstår som en mix av Erlend Loe och Michel Houellebecq. Den norska snoppen och den franska gränslösheten vilar på en djupt allvarlig och existentiell grund. Det är förstås tänk att vara lite kul, men jag skrattar inte. Hans prosa med felstavat talspråk och könsord tilltalar mig (oftast) inte. Jag lär mig ingenting om Tjeckien (som jag hoppats). Jag kommer inte nära och känner egentligen inte för någon av karaktärerna, de lever liksom aldrig upp. Och sen dör de.

”Och om hon får barn så kommer hon bara fördärva dom och så får vi nya olyckliga varelser som irrar runt i världen. Och dom i sin tur kommer föda nya skadade stackare, liksom för att ha något att leva för, jorå. Jag ville hjälpa henne sätta stopp för det där en gång för alla, denna meningslösa stafett med cellernas fackla. Denna fåfänglighet.”

Avsikten med romanen är nog inte dum, men jag borde verkligen ha gett upp efter femtio sidor. Att vara i den här diegesen försatte mig i ett extremt olustigt och tvivlande tillstånd där jag ifrågasatte hela poängen med att läsa. Romanen är så mörk och deprimerande att hälften vore nog. Inget för en känslig själ! Och vad värre är, den är fruktansvärt tråkig.

nov 18 2022

När jag tänker på henne av Malin Wollin

Åh aj jäklar, den här visste var den tog! Jag trodde Malin Wollin främst jobbade med mörk humor men När jag tänker på henne är hard core feelbad om en familj som går i kras. Den är en litterär genomgång av det värsta som kan hända och en realistisk ventil för tabubelagda känslor som rör ett barn ingen kan nå.

Berättaren heter Sara och när vi först möter henne leker hon i en pool tillsammans med sin storasyster Linda. Sara är den som betraktar, beundrar och förhåller sig till Linda, exempelvis tror Sara länge att hon är en varm person tills hon inser att hon är kall – bara inte lika hård och kall som Linda.

Romanens ena ben vilar på temat om syskonet som hamnar i skuggan. Lindas urspårade och destruktiva leverne påverkar Sara som dels oroar sig för sin syster och dessutom mister omsorg och uppmärksamhet hon skulle ha fått om inte mammans oro för Linda var som ett svart hål som slukar allt. Det svarta hålet är romanens andra ben, det är där jag lägger min vikt. Hur det känns, hur tankarna går, hur man beter sig, hur man lever vidare som förälder till ett barn som förstör sig själv och resten av familjen.

”Skulle det ha varit skadligt för det tonåriga barnet att veta att hon bar sin mammas psykiska ohälsa på sina axlar där hon redan balanserade sitt eget förstånd. Mamma avsade sig ansvaret eftersom hon tog för mycket skada. Linda tog det som inteckning för att hon var oälskad.”

Det här är en väldigt intensiv och rörande läsupplevelse om den tunna linjen mellan att älska och hata någon. Författarens prosa om maktlöshet, sorg och raseri vibrerar och får även mina celler i gungning. Jag tycker ofta att hon skriver bra om mänsklig psykologi, samtycke och känsloreglering. Jag gillar hur en diss av någons bil är en kärlekshandling och hur bilder av en beundrad klasskompis med persikohy och välsittande klänning kan slå ut egna viktiga minnen. Men alla bitar imponerar tyvärr inte lika stort. Det finns flertalet övertydligheter, att foton är skenbilder av lyckliga liv exempelvis.

Låt mig avsluta med avsnittet Fråga Sjukgymnasten. Vilken är förklaringen till att man gnuggar sig på ett ställe som smärtar? Portteorin.

nov 17 2022

Eva ur spillrorna av Ananda Devi

Om den här boken var en kvinna skulle hon vara petite, ligga nästan utslagen i en sexig pose och med stora bara precis halvöppna ögon titta upp på läsaren. Män verkar älska den här boken! Kanske för att Ananda Devi med Eva och spillrorna behagar den manliga blicken.

Det handlar om hur livets möjligheter förhåller sig till ras, klass och kön i den fiktiva förorten Troumaron utanför huvudstaden Port Louis på Mauritius. Vi har en ledsen manlig poet, Sad, som har ett huvud och i det snurrar Eva som han är förälskad i. Eva har en mager kropp som hon prostituerar, hon blir våldtagen och misshandlad av patriarkatet (jämnåriga, lärare, pappan). Ljuset finns i väninnan, Savita, som försöker skydda Eva men det blir tyvärr solförmörkelse. Författaren tror inte att dessa urtyper räcker för att läsaren ska greppa ledmotivet, därför har hon också med en argsint våldsverkare som ”sväljer andras rostiga spik”, Clélio.

Jag menar inte att totalsåga den här romanen bara hälla lite grus i hyllningsmaskineriet. Jag tycker att den har fått alldeles för bra kritik med tanke på att den varken är unik, innovativ, spännande eller språkligt imponerande. Snarare är den effektsökande i vad jag vill kalla traumaporr (mördad kvinna i soptunna), övertydlig med för många språkliga klyschor och plattityder.

”Du sökte en nyckel, men fann ett inbrott.”

Ananda Devi tycks vilja säga att för den som föds med avsmakens näsduk i munnen, med en opålitlig pappa som spelar på hästar och en mamma med blåmärken som skurar andras golv, är det omöjligt att förändra sin redan utstakade levnadsbana. Jag funderar på hur en bok av exempelvis Nora Khalil skulle tas emot om hon upprepade den ensidiga mediala bilden och beskrev Alby som ett grått ghetto, våldsamt och utan hopp. Varför vill man läsa om något sånt – igen?

Romanen vill vara feministisk men kissar lite på kvinnor istället (lite som När vargarna kom). Om Eva är metafor för den fattiga kvinnan är hennes enda chans en ”snäll” kille. Att vara skötsam och ambitiös som kvinna är ingen idé kan man tro om man läser Savita som representant. Det finns däremot anledning att gratulera mannen som inte slåss och våldtar, han har goda chanser – bara han (Sad) inte blir förälskad i en hora. För den fattige rasifierade mannen spelar handlingar ingen roll, det blir att gå direkt i fängelse utan att passera gå (Clélio).

”… även om vi som är barn av Troumaron struntar i religion, ras, färg och kast, ja i allt det som splittrar hela den övriga befolkningeni detta förbannade land, för vi från Troumaron, vi tillhör en och samma universella grupp av fattiga och vilsna och tro mig, det är den enda tillhörigheten som räknas.”

Jag läser i en intervju angående att Devi skriver på franska (kolonisatörernas språk): ”För mig är det mycket enkelt: när jag började skriva var det inte ens en fråga. Franskan var mitt första skriv- och lässpråk som sjuåring. Då tänker man inte på den politiska aspekten. Man bara tillägnar sig. Om man sedan inte använde det språket skulle det vara som att säga att man ingenting fått. Men kulturen är ju trots allt en rikedom, även när den är ett resultat av exploatering.”

Jag hoppas på mindre exploatering av kvinnors kroppar i nästa bok.

nov 16 2022

Svart historia av Amat Levin

Den här snygga, informativa, spännande och underhållande Augustnominerade boken fyller en kunskapslucka bred som Sahara. Jag gillar extra mycket att Amat Levin har valt att skriva om ganska många kvinnor. Exempelvis nobelpristagaren Wangarĩ Maathai (miljöaktivist), drottning Njinga (Angolas moder), Harriet Tubman (abolitionist), Fela Kutis mamma Funmilayo Ransome-Kuti (suffragett), Assata Shakur (står på USAs lista över mest eftersökta människor) och de hundratals kvinnor som efter många års oroligheter i Liberia drev igenom fred och fick Ellen Johnson Sirleaf som president (2005).

Det är rent makalöst hur mycket svart historia Amat Levin får med på drygt 450 sidor. Det är nästan hundra essäer som tillsammans bildar ett spretigt litet uppslagsverk. Del ett börjar lite träligt, tycker jag, med nedslag 3000 år före Kristus, men resterande tre delar intresserar mig mycket. Somligt känner jag igen, mycket är nytt. Det är brutalt och våldsamt men också hoppfullt och upplyftande. Jag föredrar personporträtten framför avsnitten om krig och kupper, men förstår att värdesätta den nyanserade bild som helheten bidrar med.

Människans vidrigheter tycks tyvärr aldrig sluta förvåna. Olusten byggs upp under bokens tre första delar för att explodera i ett crescendo med George Stinney, blott fjorton år när han av en helvit jury dömdes till döden, oskyldig. Sen kommer del fyra som handlar om den svårköpta friheten. Det var efter att drygt en miljon afrikaner deltagit i andra världskriget många av dem ansåg att de hade förtjänat vissa rättigheter. Ghana var det första landet att frigöra sig ur västerländska klor, 1957. Namibia sist, 1990. I Mauretanien avskaffades slaveriet först 1981, det kriminaliserades 2007. 2-18% av landets 4,6 miljoner invånare uppskattas leva ofria. Det är precis så grymt och brutalt som man kan föreställa sig, Game of Thrones framstår som en godnattsaga i jämförelse. Värst är kanske Belgiens kung Leopold II som i sin jakt på bland annat gummi orsakade folkmord i Kongo. I Belgien restes statyer till hans ära. Ännu 2010 kallades han ”visionär” och ”hjälte” av utrikesministern. 2020 fick Black Lives Matter-protester bort vissa av statyerna, men de flesta står tyvärr ännu kvar. Jag älskar avsnittet om Lumumba (som jag blivit bekant med tidigare tack vare Kayo Mpoyi), och hur han rev ner applåder för sina tal där han sa sanningen om Belgiens många brott.

”Diskussionen om tillbakalämning har varit obekväm för amerikanska och europeiska museer eftersom den väcker den naturliga följdfrågan om varför objekten överhuvudtaget finns i västvärlden – en fråga som inte kan besvaras utan att gå in på grymheterna som begicks i kolonialismens namn.”

Det bränner i bröstet när Levin framför hur imperialism, postkolonialism och förtryck fortsätter in i vår tid och det bränner i ansiktet av skam när jag läser om den svarta diasporan och Sverige. Gustav Badin, en svart hovtjänare, kom till Sverige i form av slav/gåva till Sveriges drottning Lovisa Ulrika 1760. Mazahr Makatemele togs till Kalmar på 1800-talet av kristna svenska missionärer som sjöng psalmer om ”ett fattigt n***barn som blir vit och skär i livet efter detta”. För att inte tala om ”Senegalbyn” i Stockholm 1931, man baxnar. Människoutställningen, skriver en recensent i DN, är rolig om man står ut med den skarpa n***rdoften.

Men låt dig inte luras av mina deppiga nedslag, Svart historia är inte bara elände. Den är bättre än guld och diamanter eftersom den finns tillgänglig för alla och dessutom på instagram.

nov 15 2022

Barndom av Jan Myrdal

Sveriges mest refuserade skribent, ändå inte tillräckligt refuserad, menar jag. Den här första delen i hans barndomstriologi från 1982 är oväntat svag. Håll i hatten, här kommer en sågning!

Jag blir inte klok på Jan Myrdal. Han föddes 1927, dog 93 år senare efter att i nästan hela sitt liv varit verksam som kommunistisk skribent, politisk aktivist och debattör. Han tog ställning mot USAs och Sovjets invasioner. Han var gift fyra gånger, den sista hustrun var drygt trettio år yngre än honom. Han var motståndare till samkönade äktenskap.

Barndom handlar dock inte om något av ovanstående. Här släpper han fram vad det verkar en uppdämd frustration och besvikelse gentemot föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal som han menar inte tyckte om honom. En personlig vendetta, viktig för honom att skriva kanhända, men ointressant för andra. Dels för att språket är intetsägande, formen och innehållet lika så. Möjligen var hans föräldrar dåliga föräldrar, men han lyckas inte förmedla några känslor till läsaren och inga rimliga argument som stöder hans postulat. Tvärtom framstår de som ganska vanliga, bemedlade, karriärister. Jan själv verkar däremot lite svår att tycka om.

Den viktigaste uppgift en förälder har är att älska sina barn, dock kan det vara svårt att bena ut vad det i praktiken innebär. Jag förstår inte hur Jan kan vara så säker på att hans föräldrar inte älskade honom. Han kritiserar Alva hårt för att hon saknade ”naturligt handlag” med barn. Han hatar sin mammas ”flöjtande” röst och kalla händer. Hon månade om att allt skulle se bra ut utåt – tillsammans med cirka resten av mänskligheten alltså. Att hon ofta ställde frågor och antecknade vad han svarade samt pratade om honom med sina vänner kränkte honom. Han verkar inte fatta att kvinnor ofta pratar med varandra om sina liv där barnen inte sällan är det viktigaste och därför i fokus. Inte snyggt att prata om barnen så att de hör förstås, inte minst om man tycker ungen beter sig dåligt, men inte heller en styggelse av den dignitet som författaren gör gällande. Sorken betedde sig uppenbarligen dumt åt och han var tjock, vilket föräldrarna satte ord på. Jättetrist förstås, att växa upp med barnflickor och hembiträden istället för med sina föräldrar. Inte fick han åka med på semester och han blev serverad blodpudding och pölsa medan föräldrarna åt goda middagar utan sina barn. Men värre brott har begåtts. Inte minst på trettiotalet när det här utspelar sig.

Han är drygt femtio år när han skriver Barndom och vet nu minsann att han inte var ett gräsligare barn än andra. Det stämmer säkert. Men inget talar heller för att hans föräldrar var sämre än genomsnittet. Båda hans föräldrar var åttioplus när Barndom publicerades. Att han offentligt sågade sina gamla föräldrar på det här respektlösa sättet framstår som empatilöst och patetiskt. Jag saknar självdistans, tvivel, mognad, humor, feminism och självinsikt.

Jag tror att hela anledningen till den här bokens framgångar beror på Alvas och Gunnars ikonstatus som socialdemokrater och nobelpristagare. Med andra ord har Jan Myrdal gjort en Hans Falk (Kerstin Thorvalls son). Det vill säga begå karaktärsmord på sina kända föräldrar i en bok som aldrig skulle blivit publicerad om det inte vore för föräldrarnas status. Barndom är en av Tusen svenska klassiker, vilket är helt obegripligt. Rent litterärt är den inte ett skapande grand, enormt tråkig att läsa. Drömmar och självklarheter avlöser varandra. Han skriver om Descartes drömscenario som att det är hans egen idé. Han tycker inte om blondiner, har ”bara varit samman” med två. För att hans mor var blond menar han. Skämskuddenivå!

Jan Myrdal mina damer och herrar, uppkäftig och ordblind, runkade i ring och kollade flickor under kjolarna, förkastade sina föräldrar och drog med sig socialdemokratin i fallet. Jag har skrivit det förr men jag känner för att uttrycka det igen: DEN SOM SA DET, HAN VAR DET!

nov 14 2022

Bormann i Bromma av Hans Gunnarsson och Martin Wickström

”Vad var vi för ena jävla clowner egentligen?”

För Bormann i Bromma vann författaren Aniarapriset 2022. Det var bra det, för det gjorde att jag hittade honom.

Det här är en samling noveller och alltså min första bok av Hans Gunnarsson. Jag blev väldigt positivt överraskad. Jag tycker jättemycket om att läsa om den degenererade medelklassens skruvade vardagsbravader. Det alldagliga språket, överraskningsmomenten och de knepiga karaktärerna väcker förundran hos mig. Bladvändarsuget absorberar den osäkerhetskänsla som kan uppstå i början av en ny berättelse. Jag är omedelbart fångad i mörk humor och lekfullhet och njuter av att känna hur mitt sinne växlar mellan lätt och tungt när jag uppmärksammar bokens tankekorn; ovanligheten med vanligt folk!

Gemensamt för novellerna är det ovanliga kollektiva berättarperspektivet första person pluralis (som Vi kom över havet). Men vilka är vi? Rosengrens, Anderbergs, Kindbloms med flera. De bor i samma bostadsområde, en samling hyreslängor, de jobbar på kontor. De är många och vi får bara lära känna vissa av dem som individer genom den pluralistiska utifrånrösten. Vi är en grupp, ett anonymt kollektiv vilket ju är en avgörande angelägenhet i människans credo. Författaren tycks uppmuntra diskussioner om gruppmentalitet, skvaller och grupptryck. Att man kan vara en del av eller utanför den härliga/farliga gruppen och människans förmåga att gömma sig bakom ett vi.

Mellan novellerna finns fotorealistiska målningar av Martin Wickström. De är helt otroligt suggestiva och de håller kvar min blick i hur de växlar mellan ljus och skugga.

Jag blir lycklig när jag hittar moderna varianter av mina favoriter Jan Ersa och Per Persa i Någon måste dö. Jag älskar att två medborgargarden använder övervåld mot varandra i Gult, orange och grönt. Titelnovellen är en favorit. Men jag gillar inte alla elva novellerna, somliga är mer tokiga än roliga enligt min smak.

Jag vill absolut läsa mer av Hans Gunnarsson!

nov 12 2022

Yani av Nora Khalil

”Walla man kände sig cok [tjockt] älskad tills man kom hem och familjen började såga en igen.”

Det skulle ju kunna vara en sorglig sak att familjen sågar en, men inte när min månstråle Nora Khalil skriver det i Yani. Med sin ungdomsroman lyckas hon inte bara underhålla och beröra, jag skrattar och får en klump halsen, hon lyckas också inge hopp. Boken är nominerad till Augustpriset, jag vill tro att hon vinner.

Det börjar med ett utvisningsbesked. ”Myggan” har bestämt att Amir ska tillbaka till Irak efter att ha varit i Sverige i sex år. Amir går sista terminen i nian tillsammans med sina bästa vänner Caspian och Rayan. Den sistnämnde är romanens berättare. Vi följer killarna i deras händelserika vardag i Alby. Rayans tankar gäller Amir och utvisningen, sorgen efter sin döda mamma och ja helt vanliga saker som ungdomar brukar tänka på. Författaren säger i en intervju i Kultmagasin:

– Jag vill visa att majoriteten av de unga i förorten är vanliga ungdomar. Det är sjukt att ens behöva säga det, men det är ju inte den bilden folk har. Antingen gör man värsta karriärresan och klättrar upp från ingenting till miljonär, eller så står man i centrum och becknar. Man kan inte bara existera, man kan inte typ “tycka om naturen”.

Nora Khalil är född 1997, bor och jobbar som lärare i Alby och har således (!) skrivit en inifrånskildring. Det är säkert en av anledningarna till att den är så bra. Det blir ofta bra när människor skriver utifrån egna erfarenheter. Men det finns en dubbelhet i detta. Kulturutövare från orten får alltför ofta stå som representanter och informationskällor för frågor utifrån om gängkriminalitet och dödsskjutningar. I en intervju säger Khalil att hon egentligen ville skriva om kärlek och inte det människor förväntar sig men hon märkte att ”vi har inte kommit så långt”. Min gissning är att hon är en högpresterande smart kvinna (som Wahida i boken) och att hon vill göra det högsta möjliga goda.

”de tre killarna som är på omslaget är från Botkyrka och samma sak med fotografen. Det är av Botkyrka för Botkyrka.” 

Det menar jag att hon lyckas med! Av Yani får läsaren lära sig om hur språket, kärleken, jargongen, feminismen, mellanförskapet och sorgen i förorten kan se ut. Om hur ett utvisningsbeslut påverkar många människor. Karaktärerna i Yani är levande och på olika sätt helt underbara. De tre killarnas vänskap är otroligt stark och jag blir upplyft av att läsa om den. Läraren Eva känner sig exkluderad när killarna använder slang och Sebbe tycks stå som metafor för alla människor som kämpar för andra. För att inte tala om Sussie från socialtjänsten som vill prata om gansterrapens påverkan.

 ”Det fanns en maxgräns för hur länge man pallade vara i orten. Det var ett hårt jobb, speciellt om man jobbade förebyggande.” 

Jag är djupt imponerad av hur Khalil skriver om mörka saker med humor och finess. Hennes språk är rikt, klart lysande och energigivande. Hon får fram viktiga poänger om utanförskap genom att betona samhörighet, mycket smart.

Till Yani finns en lärarhandledning och så småningom också en fortsättning. Den ska jag självklart läsa. Yani är bra för bokhälsan!

nov 11 2022

Stormvind av Miguel Ángel Asturias

”Allt var kuvat utom den fuktiga orörliga bländande hettan över kustlandet.”

Miguel Asturias (1899-1974) från Guatemala belönades med Nobelpriset 1967 för sin ”färgstarka diktning med rötter i folklig egenart och indianska traditioner”. Året innan fick han Lenins fredspris för sitt politiska engagemang. Han kritiserade det nordamerikanska storföretaget (som idag heter) Chiquita– och CIA – bland annat för deras inblandning i Guatemalas inrikespolitik.

Stormvind är den första delen i hans ”bananepos” som handlar om bananbolagets (United Fruit) neokolonialistiska framfart på latinamerikanska bananplantager. Asturias kritiserar herrarna som tjänar den snöda mammon, den gröna djävulen, alltså pengarna. Han gör det med humor och emellanåt med ett språk som jag uppskattar men oftare med en stil jag har svårt att få att flyta. Karaktärsbeskrivningarna är överdrivna och enahanda, jag får aldrig någon kontakt med någon av dem.

Det är kul att se hur svenska matvanor utvecklats sedan sextiotalet när Karin Alin översatte boken. Aguacatepäron (avokado), beskrivs i en not som en stor, saftig päronliknande frukt och chorizo får också en egen not.

Jag vill väldigt gärna tycka om den här romanen men det gör jag tyvärr inte alls. Jag känner inte hettan, jag oroar mig inte för ursprungsbefolkningen (jag kan inte ens hålla reda på vem som är vem), jag njuter inte av kapitalkritiken, jag retar mig inte på amerikanarna, inte ens de misogyna gubbarna får igång mig. Det jag däremot tänker på är:

1. Carolas jävla låt
2. Hur konservativ och gammalmodig jag är som går igång när författaren lovordar mod och kraft att avstå frestelser och sånt. Jag tycks idealisera det frugala levernet.
3. Att jag har svårt för magisk realism (inte Wolffs).

Sen kommer dock slutet. En liten belöningen till oss som orkar ta oss igenom hela . Jag ÄLSKAR slutet. Jag tror det var slutet som gav honom Nobelpriset.