Svart historia av Amat Levin

Den här snygga, informativa, spännande och underhållande Augustnominerade boken fyller en kunskapslucka bred som Sahara. Jag gillar extra mycket att Amat Levin har valt att skriva om ganska många kvinnor. Exempelvis nobelpristagaren Wangarĩ Maathai (miljöaktivist), drottning Njinga (Angolas moder), Harriet Tubman (abolitionist), Fela Kutis mamma Funmilayo Ransome-Kuti (suffragett), Assata Shakur (står på USAs lista över mest eftersökta människor) och de hundratals kvinnor som efter många års oroligheter i Liberia drev igenom fred och fick Ellen Johnson Sirleaf som president (2005).

Det är rent makalöst hur mycket svart historia Amat Levin får med på drygt 450 sidor. Det är nästan hundra essäer som tillsammans bildar ett spretigt litet uppslagsverk. Del ett börjar lite träligt, tycker jag, med nedslag 3000 år före Kristus, men resterande tre delar intresserar mig mycket. Somligt känner jag igen, mycket är nytt. Det är brutalt och våldsamt men också hoppfullt och upplyftande. Jag föredrar personporträtten framför avsnitten om krig och kupper, men förstår att värdesätta den nyanserade bild som helheten bidrar med.

Människans vidrigheter tycks tyvärr aldrig sluta förvåna. Olusten byggs upp under bokens tre första delar för att explodera i ett crescendo med George Stinney, blott fjorton år när han av en helvit jury dömdes till döden, oskyldig. Sen kommer del fyra som handlar om den svårköpta friheten. Det var efter att drygt en miljon afrikaner deltagit i andra världskriget många av dem ansåg att de hade förtjänat vissa rättigheter. Ghana var det första landet att frigöra sig ur västerländska klor, 1957. Namibia sist, 1990. I Mauretanien avskaffades slaveriet först 1981, det kriminaliserades 2007. 2-18% av landets 4,6 miljoner invånare uppskattas leva ofria. Det är precis så grymt och brutalt som man kan föreställa sig, Game of Thrones framstår som en godnattsaga i jämförelse. Värst är kanske Belgiens kung Leopold II som i sin jakt på bland annat gummi orsakade folkmord i Kongo. I Belgien restes statyer till hans ära. Ännu 2010 kallades han ”visionär” och ”hjälte” av utrikesministern. 2020 fick Black Lives Matter-protester bort vissa av statyerna, men de flesta står tyvärr ännu kvar. Jag älskar avsnittet om Lumumba (som jag blivit bekant med tidigare tack vare Kayo Mpoyi), och hur han rev ner applåder för sina tal där han sa sanningen om Belgiens många brott.

”Diskussionen om tillbakalämning har varit obekväm för amerikanska och europeiska museer eftersom den väcker den naturliga följdfrågan om varför objekten överhuvudtaget finns i västvärlden – en fråga som inte kan besvaras utan att gå in på grymheterna som begicks i kolonialismens namn.”

Det bränner i bröstet när Levin framför hur imperialism, postkolonialism och förtryck fortsätter in i vår tid och det bränner i ansiktet av skam när jag läser om den svarta diasporan och Sverige. Gustav Badin, en svart hovtjänare, kom till Sverige i form av slav/gåva till Sveriges drottning Lovisa Ulrika 1760. Mazahr Makatemele togs till Kalmar på 1800-talet av kristna svenska missionärer som sjöng psalmer om ”ett fattigt n***barn som blir vit och skär i livet efter detta”. För att inte tala om ”Senegalbyn” i Stockholm 1931, man baxnar. Människoutställningen, skriver en recensent i DN, är rolig om man står ut med den skarpa n***rdoften.

Men låt dig inte luras av mina deppiga nedslag, Svart historia är inte bara elände. Den är bättre än guld och diamanter eftersom den finns tillgänglig för alla och dessutom på instagram.