”Vad var vi för ena jävla clowner egentligen?”
För Bormann i Bromma vann författaren Aniarapriset 2022. Det var bra det, för det gjorde att jag hittade honom.
Det här är en samling noveller och alltså min första bok av Hans Gunnarsson. Jag blev väldigt positivt överraskad. Jag tycker jättemycket om att läsa om den degenererade medelklassens skruvade vardagsbravader. Det alldagliga språket, överraskningsmomenten och de knepiga karaktärerna väcker förundran hos mig. Bladvändarsuget absorberar den osäkerhetskänsla som kan uppstå i början av en ny berättelse. Jag är omedelbart fångad i mörk humor och lekfullhet och njuter av att känna hur mitt sinne växlar mellan lätt och tungt när jag uppmärksammar bokens tankekorn; ovanligheten med vanligt folk!
Gemensamt för novellerna är det ovanliga kollektiva berättarperspektivet första person pluralis (som Vi kom över havet). Men vilka är vi? Rosengrens, Anderbergs, Kindbloms med flera. De bor i samma bostadsområde, en samling hyreslängor, de jobbar på kontor. De är många och vi får bara lära känna vissa av dem som individer genom den pluralistiska utifrånrösten. Vi är en grupp, ett anonymt kollektiv vilket ju är en avgörande angelägenhet i människans credo. Författaren tycks uppmuntra diskussioner om gruppmentalitet, skvaller och grupptryck. Att man kan vara en del av eller utanför den härliga/farliga gruppen och människans förmåga att gömma sig bakom ett vi.
Mellan novellerna finns fotorealistiska målningar av Martin Wickström. De är helt otroligt suggestiva och de håller kvar min blick i hur de växlar mellan ljus och skugga.
Jag blir lycklig när jag hittar moderna varianter av mina favoriter Jan Ersa och Per Persa i Någon måste dö. Jag älskar att två medborgargarden använder övervåld mot varandra i Gult, orange och grönt. Titelnovellen är en favorit. Men jag gillar inte alla elva novellerna, somliga är mer tokiga än roliga enligt min smak.
Jag vill absolut läsa mer av Hans Gunnarsson!
Senaste kommentarer