Malma station av Alex Schulman

Alltså den här börjar så otroligt bra. På ett perrong 1970. Där står åttaåriga Harriet tillsammans med sin pappa och väntar på tåget. Hon är en känslig unge som är observant på sin pappas känslor och han pekar på något och säger ”titta på den där killen”. Jag tycker mycket om Alex Schulmans känsliga prosa som behandlar de tunga frågorna. Stämningen han skapar gör att jag genast vill hoppa på hans tåg.

I andra kapitlet är vi ombord och färdas mot Malma station. Nu är det 2001 och Harriet har blivit vuxen. Bredvid henne sitter sambon Oskar. Schulman gör en supersnygg övergång i en tillbakablick när Oskar insåg att han ville ha Harriet till att beskriva våta gator och fuktigt luft. Harriet är fortfarande en karaktär som eggar mig inte minst för att hon är bibliotekarie. Hon säger: ”Ibland kan jag känna hur mina ben ger vika under tyngden av alla liv jag inte lever.”

Nästa kapitel handlar om Yana – Harriets och Oskars överviktiga dotter.

När de tre första kapitlen är klara är inte bara de tre karaktärerna och generationerna satta, jag upplever att hela romanen är klappad och klar. Här hade boken faktiskt kunnat sluta, jag har fått svar på mina frågor och blir redan i fjärde kapitlet utkastad ut diegesen. Det spårar ur med bröstvårtan som bits av och apan som dör av en boll i huvudet. Barnet som tar utmärkt hand om den där jävla ”ninen” (istället för att tröttna efter några veckor som ungar brukar) som sen dessutom trampas ihjäl. Alldeles för överdrivna händelser för min smak som tillsammans med den överambitiösa konstruktionen sänker upplevelsen. Den kalejdoskopiska uppbyggnaden hjälper föga, inte heller att Schulman valt att fokalisera feminina karaktärer denna gång.

Jag förstår utan problem Schulmans lustar som drivit honom att skriva den här romanen. Alla vill väl veta hur det såg ut i de gamla tider som man bara får fragmentariska glimtar av genom obeständiga berättelser, hur våra föräldrar hade det som barn och deras trauman. Det är till viss del tillfredställande att få förklaringen till varför människor beter sig som de gör. Men det är för friserat och ansträngt. Malma station blir för mig en besvikelse efter Glöm mig och Bränn alla mina brev.

Den svulstighet som Schulmans språk delar med Jonas Gardells kan falla väl ut och riktigt skaka om en, eller upplevas som alltför bombastiskt. Tyvärr tippar det här över åt det senare. Jag tycker dock mycket om ämnesvalen; dysfunktionella och kärlekslösa familjer med föräldrar som bråkar och chikanerar varandra och barnen, barn som lyssnar genom väggarna, halvt bortvända föräldrar som önskar frihet, lynniga pappor som styr familjen med sitt raseri, personligheter som går i arv, rädsla för ensamhet och att bli övergiven, att leva med dåligt samvete för något man gjort, att vara på flykt från sig själv. När förlorar man sitt barn? Den frågan ekar genom hela berättelsen. Varför vill man ha barn? Den frågan smyger fram mellan raderna. Det finns absolut berörande scener, de som är lågmälda och realistiska som exempelvis när barnet överhör sin mamma som bryter ett löfte och när ingen av Harriets föräldrar vill ha henne. Slutet är förstås helt i mitt tycke.