”I begynnelsen ropade Gud: ”Varg!” och sedan dess har vi haft svårt att ta honom på allvar.”
Elin Ruuth är däremot en kvinna att ta på allvar, trots att hon skojar mycket. Hon var bara 24 år 2010 när hon debuterade med Fara vill. I augusti i år utkom hennes nyaste bok Konsterna.
”Ibland ringer jag till Fröken Ur, vi pratar mest om tiden.
Jag kan ana en desperation i hennes röst.”
I underfundiga små prosalyriska stycken delger Ruuth en ung persons spörsmål om vad hon kommer ifrån, vem hon är, vem hon ska ligga med, var hon ska vara och vad hon ska svara när någon frågar vad hon ska bli. Dessa fragment bildar väl inte direkt någon helhet men är ändå ganska trevlig – om än ojämn – läsning.
”Männen jag träffar har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.”
Aforismerna behandlar filosofi, feminism, ensamhet, vånda, kärlekslängtan och döden.
”Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte hörs när jag börjar gråta.”
”Ett leende är en ren anknytningshandling. Man lär sig snabbt att mimik är slöseri med energi när ingen finns i närheten för att uppfatta den.”
”Alltmedan jag har hälsan, gör bokslut, är en kattmänniska, lyssnar till institutionen och lurar radiotjänsten är jag dödens lilla lammunge.
En försmädlig liten vetskap, är det.”
”Man vill be om ursäkt för felprioriteringar man gjort i livet, för att man är missunnsam och på gränsen till rundnätt, för att man så sällan älskar sin nästa så som man älskar sig själv, för att det förekommer ofördelaktiga bilder av en på internet, för att man så ofta hemfaller åt diverse beroenden och för att känslan av otillräcklighet inte ligger i dåligt självförtroende så mycket som i övertygelsen om att alla missuppfattar en och därigenom förblir ovetande om ens briljans. Enligt grekisk mytologi är hybris den värsta synden, ens enda hopp om räddning är att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad och fruktan inför gudarna och på så sätt rena sin själ. Katharsis. Jag tror aldrig att jag till fullo upplevt det, men en gång hölls mina handleder hårt fast ovanför mitt huvud och man sade till mig: Elin Ruuth, du är ett sånt jävla våp. Då var det nära.”
”Många människor inser inte att de är vilsekomna förrän de har gått i en cirkel. Själv upplever jag fenomenet varje gång det blir onsdag.”
Nu har jag dessvärre avslöjat de bästa här.. det var ju kanske inte så bra.. förlåt.
3 kommentarer
Tack för det! Vill absolut läsa resten också!
Tusan också, dina citat gjorde verkligen boken betydligt bättre än den var som helhet.
Fast det fanns en vilsen, kaxig desperation eller vad det nu var, som vibrerade genom texten och boken.
Författare
Det var så ja. Vi får ge henne en andra chans med Konsterna.