Det är 80-tal när vi först möter den vita farmarfamiljen Swart på gården belägen utanför Johannesburg. De är tre barn, en pappa och en mamma som är dödssjuk. Hon vårdas av den svarta hushållerskan Salome. Innan ”ma” dör avkräver hon sin mans löfte på att Salome ska få marken och skjulet som hon bor i med sin familj. Men apartheidsystemet förbjuder svarta att äga och ingen i familjen förutom yngsta dottern Amor är intresserade av att infria löftet.
Vi följer sedan familjemedlemmarna vars antal successivt minskar, fram i modern tid. Parallellt med deras misslyckanden och motgångar går berättelsen om Sydafrika vars blodiga historia kastar långa skuggor. Alla människor i den här romanen har det dåligt. De vita är osympatiska och rasistiska, de missbrukar, drar på sig skulder, ljuger och bedrar. De svart utsätts för orättvisor, hoppar av skolan, mördar, rånar, sitter i fängelse.
Amor är undantaget. Hon infriar löftet och hon är löftet. Hon bor i London i nio år, lever som bisexuell, vegetarian och annat modernt. Hon är skildringens hjälte, hopp och ”white savior”. Jag tolkar hennes karaktär allegoriskt, att den nya generationen är löftet för landets framtid med sin känsla för rättvisa och jämlikhet.
Jättespännande att läsa om Sydafrika tänker jag först, men mitt intresse svalnar ganska fort. Tyvärr får jag ingen direkt känsla för någon av de här karaktärerna, de saknar komplexitet och dynamik. Inte heller den sydafrikanska kulturen eller Jacob Zuma får jag någon ökad kännedom om. Jag finner skildringen grund och förutsägbar. Sydafrikaner har inget sinne för ironi, skriver han generaliserande. Hushållerskan (Salome betyder fred) beskrivs flera gånger som ett spöke som alltid är där utan att synas, men djupare än så kommer vi inte. Ett antal skeenden och beskrivningar är överdrivna och irriterar mig: Desirees överdrivna person exempelvis, Antons skrivande borde strukits, när det bultar i Amors lilltå för att hon tänker på döden suckar jag djupt.
”’Hur är det med dig?’ ’Åh säger han, har det väl genomsnittligt.’ Det snabba ovänliga leendet igen. ’Jag är bara en genomsnittlig svart man i de här krokarna. Alltså har jag det inte bra alls.’ ’Det var tråkigt att höra.’
Det här var inget för mig och om det beror på mig, Galgut eller uppläsaren, det får vara osagt.
Senaste kommentarer