Levande och döda av Han Kang

Det är jättedumt och konstigt att jag inte läst en andra bok av sydkoreanska Han Kang, jag som älskade Vegetarianen så mycket. Nu när det väl händer är det knappt jag orkar med det. Levande och döda börjar med uppradade lik. De var barn, studenter som demonstrerade för demokrati mot militärskurkarna, nu är bara deras lik kvar. Eller kanske inte ändå..? Redan i andra kapitlet tänder Kang med sin poetiska prosa ett litet ljus i sin enormt mörka och tunga roman som bygger på verkliga händelser.

Efter en statskupp i maj 1980 där ”slaktaren” Chun Doo-hwan tog makten som diktator och införde krigslagar som innebar förbud mot politisk aktivitet, stängda universitet och presscensur utbröt i författarens hemstad Kwangju demonstrationer mot vilka militären svarade med att fängsla, tortera, våldta och döda hundra – kanske tusentals människor. En av dem som upplevde sin sista och femtonde vår 1980 var pojken Dong-ho. Han går som en svart tråd genom boken. En tråd som bildar en snara runt min hals.

Levande och döda är en skildring av att göra demokrati och av människorna som fick betala med sina liv. Han Kang vill att vi ska minnas dessa modiga demonstranter, sedan 1988 är Sydkorea en demokrati. Hennes briljanta språk räddar denna läsupplevelse från att fullständigt drunkna i brutalitetens misär, men andas kan jag knappt. De explicita beskrivningarna av ofattbara grymheter, tortyr som bland annat innefattar könsorgan, lamslår mig. Det är först när jag läser efterordet som tårarna börja rinna. Jag överväldigas av att läsa om människans förmåga till ondskefulla handlingar. Hur ska man handskas med att de sköt barn? Han Kang försöker. Hon skriver också om goda följder av gruppmentalitet, fantastiskt vackert om vad själen egentligen är och om vem som får berätta en historia.

Det jag vill ta med mig från läsningen är människokärleken med vilken vi kan bemöta varandra om vi får leva i fred och frihet. I högen med döda kroppar trängs de som dött av skott och misshandel tillsammans med kroppar omsorgsfullt bandagerade. Det slår mig vilken skillnad det kan vara. Jag känner en tacksamhet plötsligt, för att den kropp jag tvingades ta avsked av för snart två år sedan, min pappa, var väl omhändertagen och vårdad med mjuka händer. När jag tänker på det nu, vilken lycka!