En ny novell av Irlands bästa belletrist Claire Keegan, med en omslagsbild lika vacker som en majdag och djup som havet i Själsö – hurra! Omslagsbilden har Ciara Roche målat just för den här berättelsen som på originalspråk heter Misogynie. Den öppna garderoben föreställer kanske det enkla klädskåp som Philip Larkin skriver om i sin dikt Aubade (gryningsserenad), vilken citeras inledningsvis. Aubade handlar inte om att vakna efter en natt med en älskade utan om att slå upp ögonen och inse att livet är ytterligare en dag kortare. Dörren är ännu öppen, men den kommer att stängas. Larkin beskriver dödsmedvetandets förbannelse, att döden skymtar i ögonvrån och att varken religion eller vår intrikata värld kan lindra dödsångest eller förändra det faktum att den kommer – lika för alla.
”..en stor del av livet rullade bara på, trots allt trassel människor emellan och vetskapen om hur allt måste sluta.”
Keegans novell handlar om en dag i Cathals liv, närmare bestämt den 29 juli. In media res möter vi honom när han letargisk sitter vid sitt skrivbord (precis som i Larkins dikt) och ser ut på solbadande folk. Tiden går långsamt och chefen rodnar lätt när han säger att Cathal ”måste ju inte hänga kvar”. På vägen hem iakttar Cathal genom bussfönstret trädklädda höjder, som han aldrig bestigit.
Keegan har nu redan på några få sidor med sin kristalliska prosa lyckats skapa sug, stämning och spänning. Hon kastar ut små krokar som jag glatt nappar på, hon gräver små hål som jag raskt fyller igen med eget material. Jag vill veta vad Cathal är för en typ, varför han blivit så och vad som hände för mer än ett år sedan när han umgicks med Sabine från Frankrike.
Sabine är ett namn som betyder ”kvinna av det sabinska folket”, de var kända för sin ärlighet och visdom samt motståndskraft i strid. I senaste laget möter hon Cathal vars namn kommer från forniriskan och betyder ”strid” och ”styre”. Namnet Cathal bars av bland andra kungar och helgon och finns ej i feminin form. Jag läser Keegans Cathal som Mannens skuggsida, en del av den patriarkala rötan. Han lämnar ingen plats i sitt klädskåp, så att säga. Jag älskar att Keegan skriver tydligt om misogyni utan fysiskt våld. Enligt jungianerna har människan drag som man är omedveten om eller försöker trycka undan. Hela Cathal känns som en svart skugga med vilken han girigt absorberar liv, ljus och värme utan att reflektera något tillbaka. Han är (troligen omedvetet) en extremt snål person i många avseenden och det drabbar inte minst honom själv.
”Vet du vad som är kärnan i all misogyni? När allt kommer omkring? […] Det handlar helt enkelt om att inte ge något, sa hon. Varken det gäller att ge oss rösträtt eller hjälp med disken – det är samma sak.”
Kanske tänker sig Keegan också Cathal som en representant för den konservative, misogyne och torftigt levande irländaren som i likhet med sina föräldrar men till skillnad från (vissa) människor från sydligare platser i Europa inte tar för sig av livets glädjeämnen. Om det finns många olevda liv på Irland är det väl det enda mer tragiska än döden; dö utan att ens verkligen ha levat.
Senaste kommentarer