”Alla är vi [författare] skakade ur Gogols kappa” lär Fjodor Dostojevskij (1821-1881) ha sagt och det ligger nog mycket i det. Den här berättelsen som visst var tänkt som en pjäs är en farsartad komedi i samma stil som Nikolaj Gogols eller för den delen Molières. Som en möjlig föregångare till Brott och straff utgör Människorna på godset Stepantjikovo (1859) en spelplan där ont och gott, girighet och kärlek möts. Det finns en andemening som speglar den kristna gyllene regeln (behandla andra som du själv vill bli behandlad).
Människorna på godset är många och den ena är mer absurd än den andra. Betjänter och barn är väl de enda vettiga. Här saknas inte det psykologiska djupet däremot realismen, karaktärerna är väldigt överdrivna och stela i sina roller. Berättarens farbror översten Jegor Iljitj är den godlynte och generösa godsägaren som representerar den goda människan. Hans antagonist är en snyltande kanalje vid namn Foma Fomitj. Foma (som tog sig in i det ryska språket och betyder hycklare) har tidigare som narr tvingats utstå förnedrande behandling vilket gjort honom elak och hämndlysten. Han är godsets hustyrann som behandlar andra som han själv blivit behandlad. Exempelvis bestämmer han att det ska vara onsdag två gånger i samma vecka. Man bemöter honom på liknande sätt som kejsaren i Kejsarens nya kläder.
Jag lyssnar på ljudboken ypperligt läst av Håkan Mohede. Det är främst karaktärsbeskrivningarna som får mig att skratta. Första halvan av boken är jag road sedan börjar jag tröttna.
”Var är musen som hänger bjällran om katten?”
2 kommentarer
Foma = hycklare, var har du det ifrån? Foma är den ryska namnformen för Tomas.
Författare
Det kan ju vara på samma sätt som vi säger ”att göra en Gösta”.
Jag läste det här: https://viatone.se/manniskorna-pa-godset-stepantjikovo/