jul 15 2023

Imorgon och imorgon och imorgon av Gabrielle Zevin

Givetvis har en bok med titel tagen från Shakespeares Macbeth stora ambitioner, jag trodde inget annat. Och visst är det här välskriven epik om ett klassiskt tema; man ett, man två och kvinna blir vänner/kollegor/kulturutövare… kanske mer..? Tvisten här är att det gäller varken litteratur eller musik, utan något så ovanligt som datorspel. Kul! Det är verkligen inte mitt område (gillar endast Super Mario Brothers (som det heter här)), men ändå, kul att få en inblick i det som brukar omtalas som den ”sexistiska spelbranschen”. Här jämförs fickparkering med Tetris och vänskap med Tamagotchi. Att digital kultur konkurrerar med mänsklig intimitet kan vara skrämmande men här hedras också homo ludens – den lekande människan. Bloomsburygruppen snurrar väl i sina gravar, i förtret eller gamman?

Amerikanska Gabrielle Zevin har vunnit pris och ära för Imorgon och imorgon och imorgon som nog får kallas hennes genombrott, den rekommenderas av Bill Gates och annat käckt. Jag trodde i och för sig att den skulle vara sämre, men menar ändå att målmedvetenheten och budskapen är lite väl strävsamma – jag tycker mig läsa bitar av texten från min näsa.

”..det kan såra din vän om han tror att han är ett välgörenhetsföremål för dig och inte en äkta vän.
– Kan inte något vara båda och.?
– Vänskap är vänskap och välgörenhet är välgörenhet.”

Det är han, Sam, och hon, Sadie som möter varandra – och vi dem – för första gången 1987, då är de runt tolv år. Intresset för datorspel förenar dem och de blir vänner, åren går och tillsammans med en snubbe till blir de framgångsrika spelutvecklare. De är hyfsat komplexa som karaktärer och författaren gör vad hon kan för att undvika stereotypisering. Jag känner dock inte något speciellt för någon av dem. När de är närmare fyrtio är boken slut. Det händer en hel del under dessa år, men inget som får mig att gå upp på tå direkt.

”’Du är tillräckligt gammal för att sluta vara så ung. Bara de unga har så höga ideal. De medelålders..’
– ’som du själv’, sa Sadie
– ’som jag själv’, medgav Dov, ’jag är 43, jag förnekar det inte’. Han slog sig för bröstet. ’Men jag är fortfarande sexig.'”

Det som faktiskt får mig att haja till är när Zevin dissar kulturell appropriering och andra nutida samhällsfenomen (sadomasochism förkastas) samt skriver om feminism. Det är bara Sadie och en tjej till som går en spelprogramskurs, resten är killar. Författaren kungör patriarkat och antisemitism med hjälp av den här andra tjejen som dissar Saidi (och med det systerskapet) totalt. Det finns en förintelseöverlevare i Imorgon och imorgon och imorgon också, och en före detta militär som blivit skadad. Det är ändå ganska mycket som är typiskt amerikanskt och alltså banalt och svulstigt, det imponerar inte direkt på mig. Men du som gillar Ett litet liv, Förr eller senare exploderar jag och/eller Samlade verk skulle kanske uppskatta den här. Det kan dock bero på vilken generation du tillhör…

”..om du var en av mina studenter skulle du bära din smärta som ett hederstecken. Den här generationen döljer inget för någon. Mina studenter pratar mycket om sina ”trauman” och hur deras ”trauman” påverkar deras spel. De tror på riktigt att deras ”trauman” är det intressantaste med dem. Det låter som att jag förlöjligar dem. Och det gör jag nog, lite, men det är inte meningen. De är så olika oss faktiskt. De har högra krav. De dissar så mycket av den sexism och rasism som i alla fall jag bara stod ut med. Men de har också gjort dem lite.. typ humorbefriade.”

jul 13 2023

Klätterbaronen av Italo Calvino

Hand i hand med lilla Nina som älskade att klättra i träd läser jag om tolvåringen som i protest mot sin far klättrar upp i ett träd för att aldrig mer komma ner. Jag känner varmt för den italienska adelspojken Cosimo som är just så bestämd och uthållig som man själv först kände sig som kränkt barn, innan man gav upp och gick in igen. Skrönan om Cosimos liv – berättad av hans yngre bror – är absurd och humoristisk. Kanske har den bidragit med inspiration både till Roald Dahls jättepersika och Kalles klätterträd.

Sara Danius skrev i Husmoderns död: ”Om de flesta realistiska författare tar sats i det sannolika för att sedan kunna skapa en fiktion gör Calvino tvärtom. Han börjar med att upprätta en fiktion – och vilka fiktioner! – för att sedan ägna all uppmärksamhet åt det sannolika.”

Klätterbaronen från 1957 är mångbottnad. Enligt mig handlar den om frigörelse, samhällskritik, politisk pessimism, självförverkligande och normbrytande leverne. Människan har rätt att välja hur hon vill leva sitt liv och hon förtjänar respekt. Cosimos mamma ber sin son om hjälp enbart i de fall han kan hjälpa till från träden, det är fint. Från trädtopparna kan Cosimo betrakta människor och saker på avstånd, skapa sig en överblick och delta på sina egna villkor.

Italo Calvinos kärlek till skogen och träden är märkbar. Hans huvudkaraktär lever i ett slags parallellsamhälle, aldrig utan människor men på sina villkor, delvis med likasinnade och i samklang med naturen. Att klättra upp i träd är ett fantastiskt sätt att utöva motstånd. En form av pacifism och aktivism. Jag tänker med tacksamhet på klätterbaronerna som 2012 hjältelikt satt i träden och på så sätt räddade Ojnareskogen.

Foto: Karl Melander/TT

Jag gillar Calvinos prosa, exempelvis när kärleken beskrivs som ”livets rätta smak” med vilken ingen annan erfarenhet kan mäta sig. Men det här är en rejält maxad roman, en fabel med extra allt och det blir alldeles för mycket. Ungefär mitt i drabbas jag av intellektuell yrsel och tröttnar. Det finns många godsaker mellan raderna som jag inte orkar engagera mig i kanske på grund av att framförandet är för överdrivet, och faktiskt inte så roligt, det är för många strider, ett avhugget huvud för mycket och så en stereotyp och trist kärlekshistoria på det.

jul 12 2023

En förlovad tid av Alba Mogensen

”Det är något med nätter. Är det att man kan uppleva sig som helt ensam i mörkret? Att natten kan kännas som ett stycke frikopplad tid från resten av livet, och på så sätt även all vanlig logik? Jag vet inte. Men jag vet att oro frodas om natten och göder sig på ensamhet. Jag vet att saknad och sorg tycker om att ha tid för att riktigt greppa tag och kunna bre ut sig, och det erbjuder natten.”

Stycket ovan läste jag en natt när jag var allena och tänkte oroliga tankar. Tjong i ballongen sa det och där kände jag mig bekräftad och plötsligt mindre ensam. Bra grej med välskrivna böcker!

En förlovad tid är Alba Mogensens andra välskrivna bok. Men den hamnar tyvärr i mina händer i en lite olycklig tid. Jag har läst flera böcker på samma tema ganska nyligen, exempelvis Utanpåverket är extremt lik. Mamman dör, två vuxna systrar sörjer och jämför sina minnen av barndomens bravader, författaren är feministiskt medveten.

”Vi uppmanar alla tjejer att vara försiktiga, sa en polis på en knackig telefonlinje.
Jag försökte att inte lyssna. Jag vill inte vara en papperslapp i vinden, jag ville vara vinden.”

I Mogensens bok handlar det ganska mycket om systrarna relation och hur den ena är dominant och den andra följer, det är skickligt och realistiskt gestaltat. Syskonrelationen är både lätt och svår, självklar och skavig. Jag-berättaren är lillasyster så det är hennes version vi får ta del av, och den stämmer säkert. Jag litar på henne. Men jag är själv storasyster och har helt klart dominanta drag varför jag tar lite illa upp faktiskt när storasystern sviker.

En förlovad tid är väl genomförd av Alba Mogensen, jag slukar den i ett nafs, men jag kommer nog inte minnas den länge.

jul 09 2023

Ner till hundarna av Helle Helle

Helle Helle är en genial prosaist, Danmarks Hiromi Kawakami. När hon skriver skapar hon fönster och dörrar för läsaren att titta ut och förflytta sig igenom. Jag är med Bente, författaren med skrivkramp, hos John och Putte i en liten dansk by vid vattnet. Jag har känner kylan, vinden och granntantens cigarettrök. Jag är med ner till hundarna, kallar in dem med visselpipan. Att läsa Helle är att vara alkemist då hennes text förvandlas till guld. Eller egentligen till något långt mycket bättre, den mest fantastiska känsla. Den som jag försökte beskriva häromdagen, ett lugn och en tillfredställelse som kommer ur en acceptans över att livet är vad det är och att allt är i sin ordning. Prosan öppnar dörren in till ett rum utanför tiden och det vanliga rummet, där bara jag och Bente ligger på soffan i kontemplation och tittar in i eldens sken. Där finns ingen ångest eller rädsla, ingen mat som ska lagas eller diskmaskin som ska tömmas, inget besvärligt förflutet eller oroande framtid. Jag vill aldrig att det ska ta slut men måste ändå sträckläsa.

”Bjornvig är också en skicklig simmare, hans långa kropp skjuter nästan fram genom vattnet. En gång satt jag på en strand med en cigarett och fick sandkon i munnen medan han simmade.”

Bente vet inte riktigt vad hon känner eller vad hon ska göra. Hon funderar inte så värst mycket på det heller. Men träffa sin gamla väninna som gråter för att det är så jobbigt att ha en deprimerad granne, vill hon inte. Förmodligen inte gå tillbaka till sin man läkaren som fryser bort vårtor, heller.

”Jag tänker på hur ofta jag tänker på vädret när jag sitter i vardagsrummet innanför den grå pläden som jag har hängt upp framför fönstret vid soffan.”

Denna enkla prosa tycks visa en skymt av själva kärnan i det sublima. Utan att kräva någon som helst ansträngning, som att få en injektion intellektuell näring. Varje ord känns helt perfekt och ändå finns inte ett spår av pretentioner. Det är helt otroligt bra. Och roligt också.

jul 08 2023

Saker jag lärt mig om sorg av Frida Blom

Varför väljer jag gång på gång att läsa böcker om ofrivillig barnlöshet? För att det varit min stora rädsla en gång? Jag har också (under ett år) klafsat omkring i den ofrivilliga barnlöshetens träsk där avundsjukan blir till missunnsamhet. För att jag tänker mig att det är bland det värsta som kan hända? Det vet jag ju att det inte är men det kan kännas så.. För att jag är intresserad av om man kan acceptera livet och gå vidare med öppna sår men utan barn? Eftersom adoption visat sig vara ett knepigt alternativ och surrogatmoderskap inte är ett alternativ alls, kanske hund kan vara lösningen?

Jag har frågor och debutanten Frida Blom svarar. Med en vacker och berörande prosa berättar hon om F och maken P som först gör abort och sen kämpar i flera år med IVF, utomkvedshavandeskap och missfall. Att ställa klockan för sex, uppleva mensblodet gång på gång, att ta emot oombedda råd och palla möta andras graviditet- och bebislycka är att hamna utanför och trampas under ångestens hovar. Jag kvider högt av medlidande.

”Vi som bär döden som en tunn slöja över axlarna, ständigt närvarande, vi vet. Vi är de som lever mitt i livet och ändå står utanför. Vi är alla Flickan med svavelstickorna, tittar in genom de lyckliga familjernas fönster när mörkret faller.”

Saker jag lärt mig om sorg är som en mer personlig variant av Vuxna människor. Här aviserar Blom texten till ett ”du” som är alla de ofödda barn som aldrig blivit. Vi får ta del av poetiska stycken, journalanteckningar och drömmar. Jag uppskattar speciellt hur Blom skriver om jakten på de ”mjuka händerna” med vilka hon står i kontakt med omgivningen, städjobbet, tankarna som inte kan uttalas av rädsla att de ska bli till sanningar och hur man när man undviker sociala sammanhang i syfte att stänga ute det onda också stänger ute det goda. Men efter ungefär halva tycker jag det blir lite tjatigt ändå. Jag gillade historien om ginkoträdet och ”den vita platsen” första gången men upprepningarna urvattnar upplevelsen.

”Jag har väntat på den som vågar säga; du behöver inte vara stark, allt ska hända dig oavsett, det onda och det goda, det vackra och det fula och inget av det kommer att vara ditt fel.”

jul 07 2023

Nakanos secondhandbutik av Hiromi Kawakami

Men vad ÄR det som den här författaren (och andra Japanska författare för den delen) gör så enormt bra, funderar jag? Prosan är lugn, osentimental och tystlåten, diegesen långsam och vardaglig och det är ju trevligt visst. Karaktärerna realistiska, inget är explicit, det sexuella ljuder framförallt i underton på samma sätt är det med humorn, gott så. Beror det på att detaljerna är många, alltså precis lagom många och av rätt typ..? Men så kommer jag på det! I den här secondhandbutiken (och i portföljen) är min sämsta genre feelgood och min bästa genre feelbad kombinerade på ett unikt och mycket gynnsamt sätt. Jag påstår att feelbad får mig att må bra, det har aldrig varit så sant som när jag läser Kawakamis älskade prosa.

”Jag tog ut en burk med tomatjuice ur kylskåpet och öppnade den med en klickande ljud. Istället för att hälla upp innehållet i ett glas drack jag direkt ur burken, men glömde att först skaka om burken. Juicen var därför först lite vattnig och därefter plötsligt väldigt tjockflytande.”

Jag dricker inte gärna tomatjuice men den här renhåriga, liksom enkla men ändå djupa, dialogdrivna berättelsen törstar jag efter som en obehandlad diabetiker trängtar efter vatten. Den handlar om Nakanos som är föreståndare för secondhandbutiken (berättelsens scen), hans syster, chauffören Takeo och jagberättaren Hitomi (observera att bara en bokstav skiljer från författarens förnamn). Hitomi närmar sig trettio, lever ensam och kliver inte ”upp ur sängen” hon kliver ”sakta upp ur sängen”. Jag älskar det.

När jag sitter invirad i en filt, äter körsbär och läser den här boken är allt bara helt bra. Jag är lugn och tillfreds och har det jävligt mysigt. Det är en väldigt speciell känsla, som att jag plötsligt accepterar verkligheten. Ungefär som att vara precis lagom full, men ingen alkohol behövs när Hiromi Kawakami finns.

Kanske beror det på att människorna hon skriver om är långt ifrån perfekta, de är inte coola men inte heller lever de i misär. De är väl som folk är mest under den polerade ytan, de har alla svårt med relationer. Nakanos är gift för tredje gången och har en älskarinna. Han är en något sexfixerad, rökande och pratsam entreprenör. Han syster är också extrovert. Allt detta prat är svårt att förstå sig på för motsatsparet; de anställda, Hitomi och Takeo. De är istället introverta, osäkra och tystlåtna. De tycker livet är svårt och att människor är läskiga. De vet inte vad de ska göra eller varför de gör som de gör. De vet inte vad de ska säga, och när de väl sagt något glömmer de kanske att stänga munnen efteråt. Istället för att prata om sig själva speglar de personen de samtalar med och ställer frågor, inte sällan svarar de på frågor med nya frågor.

Det här passar mig som handen i handsken eftersom jag funderar mycket på människans språk och sociala förmåga, varför man väljer att prata om sig själv och hur författandet hör samman med detta. (Ser nu serien Conversations with friends som handlar om samma ämne.) Jag själv läcker känslor som ett såll och romantiserar gärna de mer tillslutna personligheterna. De verkar ha det lugnt och skönt, tryggt och enkelt bakom sin höga mur. Men förstås finns baksidor med att vara otillgänglig. Denna närhetens rädsla och konsekvens gestaltar Kawakami. Utan att förklara låter hon människor bete sig mer eller mindre märkligt. Kanske är någon autistisk, kanske inte. Folk får vara som de är utan psykologisering eller diagnostisering. Det är ljuvligt.

Sen är det maten och drycken med förstås. Kycklinglever på spett, kycklingskinn i vinäger, salta aprikoser, saké. Det är exotiskt och liksom eggande att läsa om denna – för mig – främmande mat och dryck.

Det finns en kärlekshistoria här också, en i min smak. Och apropå kärlek, om min man skulle vara en bok skulle han vara Nakanos secondhandbutik. <3

jul 05 2023

Mannen i bilen av Ilmar Taska

Strax efter andra världskrigets slut går järnridån ner mellan Sovjetunionen och resten av Europa. I det ockuperade Estland finns mannen (sovjetanhängare), bilen (en Pobeda), en sexårig pojke, kvinnan (pojkens mamma) och hans pappa (som försvinner). Mannen lurar pojken att avslöja hemligheter om sina regimkritiska familjemedlemmar.

Jag intresserar mig stort för hur människorna hade det i det ockuperade Estland på den här tiden. Min mormor kom till Gotland från Estland på trettiotalet. Men tyvärr förstörs den här tidsskildringen av stela och helt orealistiska karaktärer. Ilmar Taska försöker sig på att berätta ur pojkens perspektiv men det fungerar inte alls, barnets resonemang är helt osannolika. Det finns en ointressant kärlekshistoria här också, därtill är språket ofta dumt och ibland självmotsägande, men det som slutligen sänker det här sjunkande skeppet är våldtäktsromantiken och den ruttna kvinnosynen.

”Många av husen i stadens utkanter stod fortfarande i ruiner och trots det milda vårvädret låg smutsig sörja kvar efter vintern. Överallt syntes spår av kriget. Det var som om det inte hade tagit slut. Staden såg ut som en härjad kvinna.”

Staden såg ut som en härjad kvinna URSÄKTA!? Att använda ”kvinna” som metafor för land/stad är ett gammalt grepp som bygger på den konservativa och nationalistiska tropen att kvinnan är passiv och ska försvaras från invasion. Och vem ska försvara lilla fredliga kvinnan, tror ni, vem ska skydda moder Svea? Jo det ska den maskulina militärmakten fylld av gamla cowboyschabloner. Snälla låt oss lägga detta bakom oss.

Men håll i er, det bli värre:

”Jag ger mig inte åt honom, jag kopplar bara bort min kropp.
Mannens grepp var hårt. Han tryckte sina läppar mot hennes halsgrop. Hon besvarade inte hans kyssar men ändå lyckades han tränga in i henne. Kvinnan ville fly men förmådde inte röra sig. Jag har inte ens kontroll över min egen kropp längre. Jag är totalt viljelös. Hela hon började pulsera ofrivilligt. Allt det förfärliga som hade hänt hade inte gjort mannen mindre attraktiv. Hon kände hur doften av hans förrädiska eau de cologne hade en berusande verkan och hur skön beröringen från hans hatade händer var.”

Av de kvinnor som söker akut vård efter våldtäkt (som bekant är ett vanligt vapen i krig) uppger långt över hälften att de drabbats av handlingsförlamning, så kallad frozen fright. Genom historien har våldtagna kvinnor blivit misstrodda – av flera orsaker – bland annat om de på grund av rädsla inte gjort aktivt motstånd. (Sedan 2018 har vi i Sverige tack och lov ett tillägg i sexualbrottslagstiftningen som gäller samtycke.) I Estland är det lagligt för en tränare att ha sex med en fjortonårig så om jag tillåter mig gissa har de ingen samtyckeslag. Det Ilmar Taska gör sig skyldig till i citatet ovan är inte bara frustrerande utan farligt för att han medverkar till en idé om att kvinnor tänder på att bli dominerade sexuellt – även i de fall de inte alls medverkar.

Det blir en sågning.

jul 04 2023

Mardrömmen av Kenzaburo Oe

Fingerad, förmörkad författarerfarenhet, famost framförd. Fri från försköningar, feelbad. Febrig, frivol fabel fokaliserar falsk, fåvitsk, feg Fågel. Fruktar faderskap, frun föder ful frukt, funktionsnedsatt foster. Fågel flippar, flyr. Får fallosproblem, fröångest, femininitetsskräck, föranleder flöjtsolo. Full Fågel fuckar föregående flickvän, frossar, frustar. Förargelseväckande fyllsjuk. Faller! Fasa! Filosoferar, förtretande feltänk, förgörande felsteg. Faktum: Folie á deux. Försök fäkta för fan, frigör förnuft, föredra familjen!

Vilket språk! Genren är grotesk realism och här flyter orden fram på vågor av whisky och vomering. Den måleriska prosan kastar mig in i sinnesrörelse där orden ögonblickligen förbyts i en känsla. När han beskriver huvudpersonen Fågels kräkningar får jag varmt saliv i munnen. Kenzaburo Oes språk är högt stående, sublimt och öppet för tolkning men samtidigt enkelt och lättillgängligt. Mardrömmen är en helhetsupplevelse.

Exempel på charmigt tugg:

”den dröm som skimrade högt på hans tankars himmel”
”den plockade sparv till lem han sett en skymt av i morse då han klädde sig”
”sömnens vallmo höll på att dränka honom i våg efter våg”
”Vad söker du? Du liknar en björn som jagar en krabba”
”ljus starkt som ättika”
”Fågel dränktes i sin fruktans fostervatten”
”alla psykologiska trick föll i smulor som mördeg”

Oe fick Nobelpris 1994. Det här är hans genombrottsroman från 1964. Den bygger delvis på hans egen erfarenhet av att få en hjärnskadad son (sonen var med på Nobelfesten), vilket gör den till ett slående exempel på hur litteratur alltid är större än det biografiska. Här undersöker han modigt det skamliga i att döda barn samt manlig problematik och sexualitet (otrohet, våldtäkt, impotens). Läsaren måste uthärda misogyni och inte döma för snabbt, Fågel är en protagonist som bjuder motstånd, minst sagt. Det skaver ordentligt och är i gränslandet. Läsare som älskar Nabokovs Lolita kommer älska den här. Läsare som uppskattar genial prosa kommer också att älska den här.

”Men det tycks vara så att verkligheten tvingar en att leva anständigt om man lever i verklighetens värld.”

Hans smeknamn är Fågel, han flyger högt över verkligheten, men han vill vara ett lejon och gå med rejäla steg på marken. Drömmarna hans handlar om att äventyrsresa i Afrika. Han är språkläraren som håller läseboken och kritasken framför bröstet som till självförsvar mot eleverna. Medan hans hustru plågas i födslovärkar fantiserar han om att supa sig full. Han är en mycket rädd liten man som tar sig genom livet med hjälp av flykt och självbedrägeri.

”Vad fanns det inom honom själv som han var så förtvivlat angelägen om att försvara? Svaret var fasaväckande – ingenting! noll!”

Fågel är sårbar och har trauma i bagaget, men han är sannerligen inte ensam om sina rädslor för döden, att inte duga, att inte vara manlig nog, att inte uträtta något. Han är som många andra män i kulturen rädd för att binda sig. Barnet kan tolkas som en falang av honom själv, Fågel behandlar sitt barn som han vill behandla sig själv. Oe tycks mena att rädslan är en del av manlighetens trop och förnekandet gör att den tar sig uttryck som skräck för det kvinnliga könsorganet, kvinnohat och våldtäktsfantasier. Rädda män har behov av att förnedra kvinnor. Den enda kvinnan som är aktiv i den här berättelsen är Fågels gamla flickvän, Hikimo. Hon har sorg men, snäll och smart, blir utnyttjad. Oes budskap lyser klart humanistiskt, pacifistiskt och feministiskt i mina ögon. Hikimo säger saker som:

”Alltid när jag upplever någonting skrämmande tänker jag på hur mycket värre det skulle vara om det var jag som skrämde någon annan, det ger mig psykisk kompensation. Tror du att du någonsin har skrämt någon annan lika mycket som det värsta du själv blivit skrämd?”

Det här är en varnande berättelse om självbedrägeriets gift, öppna icke dess flakong. Det är inte bättre att fly än illa fäkta! Även om du saknar värja, florett och sabel. Vi måste alla ta oss genom våra känslors labyrint och för att kunna göra det behöver vi gå med öppna ögon och passera förnuftets mörka hörn. Lycka till!

jun 30 2023

Ovanjorden av Mikael Berglund

”Fjällsidorna bildar en vid famn att låta oss vara små i.”

I Mikael Berglunds värld är människan bara en liten del av det stora hela. Just så liten som hon i realiteten är men själv har svårt att komma till insikt om. Han skriver om norra Sveriges natur på ett sätt som gör att läsaren verkligen upplever hur den gröna ljungen knastrar under skorna och luften svartnar av mygg.

Det handlar om fröken Oskar från Lycksele som är ung vuxen och jobbar på förskola och den jämnåriga renskötaren Eija som när hon hämtar sin lillebror väcker känslor i Oskar som verkar som romanens dynamo. Med en personlig presensprosa, suggestioner, realism, dialekt och samiska bygger Berglund upp en lågmäld, dunkel och lockande stämning. Människor är just så tysta som en gotlänning med fördomar förväntar sig. Ofta hörs bara myggen. Författaren beskriver människors spretande hår, hud med lakansveck och ögonvrår med fårgråt. Normer och värderingar lyser med sin frånvaro. Det å ena sidan originella språket är å andra sidan lite märkligt bitvis. Prosan är i mitt tycke något ojämn.

Det är däremot inte Oskars kärlek till Eija. Åren går men dragningen till Eija består, hon väntar dock barn med en annan man. Oskar och Eija är båda diffust tecknade, de framstår nästan mer som andeväsen som svävar snabbt förbi när de behagar. Men det lilla läsaren uppfattar sätter igång medvetandets förmåga att fylla luckorna och det som står helt klart är att Oskar är en man med gott om ”feminina” egenskaper. Manligheten som jag förväntar mig ska brisera i svartsjuka, aggression, hävdelsebehov och avståndstagande från den feminina kommer aldrig. Det värsta – och roligaste – är när Oskar berättar för barnen att han kanske ska ta ett arbete i skogen, och alla börjar skratta. ”Så jävla kul var det inte”.

Men nu förstör jag alltsammans. Förlåt. Det verkligt fina som Bergström gör bra är att undvika banaliserande och omilda ord som feminin/maskulin. Dessa ord skär i människor, stympar och förstör. Att Oskar är mjuk, känslig, omhändertagande och fin med barn framförs inte med begrepp, det gestaltas på ett realistiskt sätt. Om en ung person läser Ovanjorden kanske hen inte tänker i termer av manligt/kvinnligt…? Om någon äldre tvivlar; jag kan gå i god för att det finns män som Oskar. Att läsa Ovanjorden är att fyllas med hopp om att könsrollerna numera är begravda under jord.

”Låt familjen spreta, om jag så är den minsta bäck rinner också jag till älven.”

Precis som Oskar är en främmande fågel i Ammarnäs cirklar jag på hög höjd. Jag vill komma närmare men jag lyckas aldrig landa på den tunna is som utgör gränsen mellan ovan och nedom, därför känner jag heller aldrig hotet av det som finns där under. Det sticker visst upp några benbitar vilket enligt mig är i onödan.

Inte heller får jag smaka på kaffet med kött och ost i. Oklart dock om jag vill det.

jun 29 2023

Romanen om Olof av Eyvind Johnson

Men hallå, vilken kanonbok! Som fläsk och potatis för själen. Kort sagt är det här Olofs jakt på hatt, bildning och fruntimmer. Men aldrig skimrar brösten så vackert som i drömmen.

Romanen om Olof är Eyvind Johnsons (1900 – 1976) självbiografiska romansvit i fyra delar: Nu var det 1914, Här har du ditt liv!, Se dig inte om!, Slutspel i ungdomen. De handlar om den fattiga ungdomen i Norrbotten och vägen därifrån. Proletärförfattaren Eyvind Johnson skrev berättelsen på trettiotalet och han fick Nobelpriset 1974. Jag har lyssnat på radioföljetongen uppläst av Lennart Jähkel, tillgänglig tom 18/8.

Den första boken är den ”den krokiga ryggens och de röksura ögonens förtvivlan som skriks ut.” Olof är fjorton år och lämnar sin snälla fosterfamilj för att sälla sig till de blå arbetsblusarnas läger. I allt sämre vadmalskläder passerar sedan arbetsdag efter arbetsdag med timret, spriten, kraftproven, slagsmålen och skrytet. Jobbet är livsfarligt, folk och fingrar lämnar in. Storbasar och överingenjörer pressar på och säger saker som ”med försiktighet händer inga olyckor, om nu inte olyckan är framme.” Olof är en tänkare och han läser allt han kommer över. Att bara äga den mörka biten av dygnet är inget liv, känner han. Allt han tjänar går till mat för att orka arbeta är ohållbart. Han vill inte fortsätta gå hand i hand med döden, han måste bort från det riskfyllda och slitsamma arbetet.

”Man får inte klaga för orden räcker ändå inte att uttrycka vad vi alla kan känna när vi är olustiga och har vårt ögonblick. Du har ingenting för att du klagar. Vi har ingenting för att vi säger att vi inte trivs med det här. Vi är så illa tvungna att vara här. I helvete får vi frihet.”

Fem år går och kampen består. Han kämpar med vuxenblivandet, manligheten, gråten, sexualiteten, litteraturen, politiken, filosofin, försörjningen, bildningen, klassklyftorna och fruntimmer. Men tyvärr – för Olof – är det betydligt mer av annat timmer. Gång på gång säger han upp sig från ett trä(l)igt arbete för att snart börja ett nytt. Förutom arbetsplatsolyckor hotar tuberkulosen och ångesten över hur han ska kunna stå ut med verkligheten.

”Djupt inne i människorna växer apelsinträd. […] Apelsinträdet blommar inne i människan. Hennes dröm är mer än stenväggarna hon känner med sin handflata.”

Romanen om Olof är ett genreöverskridande verk, nära på allomfattande. Den raka prosan är smyckad med ålderdomlig sirlighet och dialekt och den är varvad med dikter och fabler. Här finns humor, självdistans, intelligens och värme, men också sorg och längtan efter en annan rättvisare värld. En jättelång feberdröm om litteraturhistoriens hjältar får mig att tappa intresset lite, för övrigt är jag idel öra. Porträttet av den aspirerande författaren är fylligt, realistiskt och komplext. Olofs funderingar om meningen med livet, arbetet, societeten, revolutionen och hjältedrömmar roar och väcker tankar. Johnson håller sig inte sällan på en transcendent nivå och det gör han väldigt bra. Det finns mycket för en nutida läsare att njuta och lära av. Att ge fan, be chefen dra åt helvete, våga slå igen en dörr för att kunna öppna en annan.

”Själva denna hemliga läsning – den var hemlig därför att han inte talade med någon om den och aldrig skulle erkänna att han verkligen fick ut något av den – var ett slags förräderi. Det var förräderi mot Larsson och Johansson och många andra.”

Jag är väldigt förtjust i hur han återkommer till hatten som metafor för klassresan. Han vill ha en hatt! Men att jaga efter kunskap och ikläda sig den bildades persona kommer med för- och nackdelar.