Ovanjorden av Mikael Berglund

”Fjällsidorna bildar en vid famn att låta oss vara små i.”

I Mikael Berglunds värld är människan bara en liten del av det stora hela. Just så liten som hon i realiteten är men själv har svårt att komma till insikt om. Han skriver om norra Sveriges natur på ett sätt som gör att läsaren verkligen upplever hur den gröna ljungen knastrar under skorna och luften svartnar av mygg.

Det handlar om fröken Oskar från Lycksele som är ung vuxen och jobbar på förskola och den jämnåriga renskötaren Eija som när hon hämtar sin lillebror väcker känslor i Oskar som verkar som romanens dynamo. Med en personlig presensprosa, suggestioner, realism, dialekt och samiska bygger Berglund upp en lågmäld, dunkel och lockande stämning. Människor är just så tysta som en gotlänning med fördomar förväntar sig. Ofta hörs bara myggen. Författaren beskriver människors spretande hår, hud med lakansveck och ögonvrår med fårgråt. Normer och värderingar lyser med sin frånvaro. Det å ena sidan originella språket är å andra sidan lite märkligt bitvis. Prosan är i mitt tycke något ojämn.

Det är däremot inte Oskars kärlek till Eija. Åren går men dragningen till Eija består, hon väntar dock barn med en annan man. Oskar och Eija är båda diffust tecknade, de framstår nästan mer som andeväsen som svävar snabbt förbi när de behagar. Men det lilla läsaren uppfattar sätter igång medvetandets förmåga att fylla luckorna och det som står helt klart är att Oskar är en man med gott om ”feminina” egenskaper. Manligheten som jag förväntar mig ska brisera i svartsjuka, aggression, hävdelsebehov och avståndstagande från den feminina kommer aldrig. Det värsta – och roligaste – är när Oskar berättar för barnen att han kanske ska ta ett arbete i skogen, och alla börjar skratta. ”Så jävla kul var det inte”.

Men nu förstör jag alltsammans. Förlåt. Det verkligt fina som Bergström gör bra är att undvika banaliserande och omilda ord som feminin/maskulin. Dessa ord skär i människor, stympar och förstör. Att Oskar är mjuk, känslig, omhändertagande och fin med barn framförs inte med begrepp, det gestaltas på ett realistiskt sätt. Om en ung person läser Ovanjorden kanske hen inte tänker i termer av manligt/kvinnligt…? Om någon äldre tvivlar; jag kan gå i god för att det finns män som Oskar. Att läsa Ovanjorden är att fyllas med hopp om att könsrollerna numera är begravda under jord.

”Låt familjen spreta, om jag så är den minsta bäck rinner också jag till älven.”

Precis som Oskar är en främmande fågel i Ammarnäs cirklar jag på hög höjd. Jag vill komma närmare men jag lyckas aldrig landa på den tunna is som utgör gränsen mellan ovan och nedom, därför känner jag heller aldrig hotet av det som finns där under. Det sticker visst upp några benbitar vilket enligt mig är i onödan.

Inte heller får jag smaka på kaffet med kött och ost i. Oklart dock om jag vill det.