En förlovad tid av Alba Mogensen

”Det är något med nätter. Är det att man kan uppleva sig som helt ensam i mörkret? Att natten kan kännas som ett stycke frikopplad tid från resten av livet, och på så sätt även all vanlig logik? Jag vet inte. Men jag vet att oro frodas om natten och göder sig på ensamhet. Jag vet att saknad och sorg tycker om att ha tid för att riktigt greppa tag och kunna bre ut sig, och det erbjuder natten.”

Stycket ovan läste jag en natt när jag var allena och tänkte oroliga tankar. Tjong i ballongen sa det och där kände jag mig bekräftad och plötsligt mindre ensam. Bra grej med välskrivna böcker!

En förlovad tid är Alba Mogensens andra välskrivna bok. Men den hamnar tyvärr i mina händer i en lite olycklig tid. Jag har läst flera böcker på samma tema ganska nyligen, exempelvis Utanpåverket är extremt lik. Mamman dör, två vuxna systrar sörjer och jämför sina minnen av barndomens bravader, författaren är feministiskt medveten.

”Vi uppmanar alla tjejer att vara försiktiga, sa en polis på en knackig telefonlinje.
Jag försökte att inte lyssna. Jag vill inte vara en papperslapp i vinden, jag ville vara vinden.”

I Mogensens bok handlar det ganska mycket om systrarna relation och hur den ena är dominant och den andra följer, det är skickligt och realistiskt gestaltat. Syskonrelationen är både lätt och svår, självklar och skavig. Jag-berättaren är lillasyster så det är hennes version vi får ta del av, och den stämmer säkert. Jag litar på henne. Men jag är själv storasyster och har helt klart dominanta drag varför jag tar lite illa upp faktiskt när storasystern sviker.

En förlovad tid är väl genomförd av Alba Mogensen, jag slukar den i ett nafs, men jag kommer nog inte minnas den länge.