Hand i hand med lilla Nina som älskade att klättra i träd läser jag om tolvåringen som i protest mot sin far klättrar upp i ett träd för att aldrig mer komma ner. Jag känner varmt för den italienska adelspojken Cosimo som är just så bestämd och uthållig som man själv först kände sig som kränkt barn, innan man gav upp och gick in igen. Skrönan om Cosimos liv – berättad av hans yngre bror – är absurd och humoristisk. Kanske har den bidragit med inspiration både till Roald Dahls jättepersika och Kalles klätterträd.
Sara Danius skrev i Husmoderns död: ”Om de flesta realistiska författare tar sats i det sannolika för att sedan kunna skapa en fiktion gör Calvino tvärtom. Han börjar med att upprätta en fiktion – och vilka fiktioner! – för att sedan ägna all uppmärksamhet åt det sannolika.”
Klätterbaronen från 1957 är mångbottnad. Enligt mig handlar den om frigörelse, samhällskritik, politisk pessimism, självförverkligande och normbrytande leverne. Människan har rätt att välja hur hon vill leva sitt liv och hon förtjänar respekt. Cosimos mamma ber sin son om hjälp enbart i de fall han kan hjälpa till från träden, det är fint. Från trädtopparna kan Cosimo betrakta människor och saker på avstånd, skapa sig en överblick och delta på sina egna villkor.
Italo Calvinos kärlek till skogen och träden är märkbar. Hans huvudkaraktär lever i ett slags parallellsamhälle, aldrig utan människor men på sina villkor, delvis med likasinnade och i samklang med naturen. Att klättra upp i träd är ett fantastiskt sätt att utöva motstånd. En form av pacifism och aktivism. Jag tänker med tacksamhet på klätterbaronerna som 2012 hjältelikt satt i träden och på så sätt räddade Ojnareskogen.
Jag gillar Calvinos prosa, exempelvis när kärleken beskrivs som ”livets rätta smak” med vilken ingen annan erfarenhet kan mäta sig. Men det här är en rejält maxad roman, en fabel med extra allt och det blir alldeles för mycket. Ungefär mitt i drabbas jag av intellektuell yrsel och tröttnar. Det finns många godsaker mellan raderna som jag inte orkar engagera mig i kanske på grund av att framförandet är för överdrivet, och faktiskt inte så roligt, det är för många strider, ett avhugget huvud för mycket och så en stereotyp och trist kärlekshistoria på det.
Senaste kommentarer