Romanen om Olof av Eyvind Johnson

Men hallå, vilken kanonbok! Som fläsk och potatis för själen. Kort sagt är det här Olofs jakt på hatt, bildning och fruntimmer. Men aldrig skimrar brösten så vackert som i drömmen.

Romanen om Olof är Eyvind Johnsons (1900 – 1976) självbiografiska romansvit i fyra delar: Nu var det 1914, Här har du ditt liv!, Se dig inte om!, Slutspel i ungdomen. De handlar om den fattiga ungdomen i Norrbotten och vägen därifrån. Proletärförfattaren Eyvind Johnson skrev berättelsen på trettiotalet och han fick Nobelpriset 1974. Jag har lyssnat på radioföljetongen uppläst av Lennart Jähkel, tillgänglig tom 18/8.

Den första boken är den ”den krokiga ryggens och de röksura ögonens förtvivlan som skriks ut.” Olof är fjorton år och lämnar sin snälla fosterfamilj för att sälla sig till de blå arbetsblusarnas läger. I allt sämre vadmalskläder passerar sedan arbetsdag efter arbetsdag med timret, spriten, kraftproven, slagsmålen och skrytet. Jobbet är livsfarligt, folk och fingrar lämnar in. Storbasar och överingenjörer pressar på och säger saker som ”med försiktighet händer inga olyckor, om nu inte olyckan är framme.” Olof är en tänkare och han läser allt han kommer över. Att bara äga den mörka biten av dygnet är inget liv, känner han. Allt han tjänar går till mat för att orka arbeta är ohållbart. Han vill inte fortsätta gå hand i hand med döden, han måste bort från det riskfyllda och slitsamma arbetet.

”Man får inte klaga för orden räcker ändå inte att uttrycka vad vi alla kan känna när vi är olustiga och har vårt ögonblick. Du har ingenting för att du klagar. Vi har ingenting för att vi säger att vi inte trivs med det här. Vi är så illa tvungna att vara här. I helvete får vi frihet.”

Fem år går och kampen består. Han kämpar med vuxenblivandet, manligheten, gråten, sexualiteten, litteraturen, politiken, filosofin, försörjningen, bildningen, klassklyftorna och fruntimmer. Men tyvärr – för Olof – är det betydligt mer av annat timmer. Gång på gång säger han upp sig från ett trä(l)igt arbete för att snart börja ett nytt. Förutom arbetsplatsolyckor hotar tuberkulosen och ångesten över hur han ska kunna stå ut med verkligheten.

”Djupt inne i människorna växer apelsinträd. […] Apelsinträdet blommar inne i människan. Hennes dröm är mer än stenväggarna hon känner med sin handflata.”

Romanen om Olof är ett genreöverskridande verk, nära på allomfattande. Den raka prosan är smyckad med ålderdomlig sirlighet och dialekt och den är varvad med dikter och fabler. Här finns humor, självdistans, intelligens och värme, men också sorg och längtan efter en annan rättvisare värld. En jättelång feberdröm om litteraturhistoriens hjältar får mig att tappa intresset lite, för övrigt är jag idel öra. Porträttet av den aspirerande författaren är fylligt, realistiskt och komplext. Olofs funderingar om meningen med livet, arbetet, societeten, revolutionen och hjältedrömmar roar och väcker tankar. Johnson håller sig inte sällan på en transcendent nivå och det gör han väldigt bra. Det finns mycket för en nutida läsare att njuta och lära av. Att ge fan, be chefen dra åt helvete, våga slå igen en dörr för att kunna öppna en annan.

”Själva denna hemliga läsning – den var hemlig därför att han inte talade med någon om den och aldrig skulle erkänna att han verkligen fick ut något av den – var ett slags förräderi. Det var förräderi mot Larsson och Johansson och många andra.”

Jag är väldigt förtjust i hur han återkommer till hatten som metafor för klassresan. Han vill ha en hatt! Men att jaga efter kunskap och ikläda sig den bildades persona kommer med för- och nackdelar.