jul 02 2021

Mamma i soffa av Jerker Virdborg

Mamma i soffa, en titel omöjlig att motstå, inleds med meningen ”Från början var det hela mycket enkelt”. Just som livet självt. Det blir kanske som det blir för en dussinmänniska, man kör på i gamla hjulspår och har en idé om hur saker ska te sig utifrån sina erfarenheter. Men medvetandet spelar oss ett spratt. För hur kan nu händelser inte utveckla sig? Och sen är livet plötsligt över.

David är jaget i berättelsen. Han åker till en affär tillsammans med sin mamma och halvbror som ska köpa en specifik sittmöbel. Helt normalt mänskligt beteende. Men affären ska stänga, allt som finns kvar är en grön soffa. I den sätter sig mamman, 71 år, för att sedan vägra att resa sig igen. Inte helt normalt beteende. Varför gör hon så? Undrar man.

Här utvecklar sig sedan den här underfundiga, absurda, bråddjupa och icke förutsägbara romanen. Medan mamman sitter och tittar ut genom fönstret kämpar hennes barn febrilt för att få upp henne ur soffan. Vi får små pusselbitar till vad det här är för typ av människor, hur deras historier och relationer ser ut.

Ganska snart börjar jag förstå att när mamman tar plats i soffan följer hon sin egen inre vilja och upphör att vara till lags enligt de konventioner som barnen (och hon själv?) känner till. Och vad kan väl vara mer omkullkastande för en människa än när det fundament man byggt sin existens på rasar, det vill säga när ens mamma plötsligt beter sig annorlunda. Hon skyr med en gång (de borgerliga?) artighetsfraserna och slår upp grinden till sin ”hemliga trädgård”. Får mammor egentligen göra så?

Till stor del tar den här romanen – på ett suggestivt och väldigt intressant sätt – itu med relationen mellan mamma (förälder) och barn. När barnen blivit vuxna är maktförhållandet förändrat. Davids mamma tycks trotsa sina barns gemensamma vilja och står emot både mutor och hot.

Det andra stora temat är existentiellt och framstår för mig som inspirerat av Kirkegaards uppmaning att leva innerligt och utnyttja vår fria vilja. Han som myntade uttrycket ”man förstår livet baklänges men måste leva det framlänges”. Man ska enligt honom inte låta dussinmänniskan inom sig ta över, inte låta livet rusa iväg med en utan känna efter inåt vad det är man själv vill. Varken auktoriteter eller normer ska bestämma livsvillkoren. Man bör reflektera, vara ärlig mot sig själv och hitta sin egen sanning och mening med livet. På det följer att göra sina egna val och ta sina egna beslut. Antagligen skulle Kirkegaard svara ja på frågan om mammor får prioritera ärlighet, (bara det inte gäller hans egen mamma kanske?).

”Åren bara rullar på, man hinner aldrig tänka efter. Jag jobbade med revisionen på firman i över trettio år, och vad handlade det om? Inte vet jag – ett sätt att känna sig delaktig i samhället… ett sätt att få självrespekt och tro att det man gjorde betydde något, på riktigt? […] ’Om du sätter karriären först ångrar du dig’, sa hon. ’Om du sätter barnen och familjen först ångrar du dig. Om du aldrig skaffar några barn ångrar du dig.'”

Tack vare Virdborg tänker jag dessutom en hel del på bortglömda tanter i soffor. Som tjänat, kämpat och låtit sin egen vilja stå tillbaka för andras. Låt oss inte glömma bort dem.

Mamma i soffa är en väldigt bra bok, väl passande för bokcirkel tror jag.

jul 01 2021

Vågorna av Virginia Woolf

Vågorna (1931) sägs vara en av Woolfs mest nyskapande och djärva romaner. Jag förstår varför den omtalas på det här sättet. Jag som älskat allt annat jag läst av Woolf är inte lika betagen av denna modernistiska prosalyriska ”playpoem” som hon själv kallade den. Är det ens en roman?

Den har i vilket fall ett jättebra preludium av Lisbeth Larsson. Men pass upp, varning! Det avslöjar för mycket. Läs det gärna som efterord istället. Dock. Tack vare förordet är jag beredd på att jag behöver knäcka koden innan Woolf börjar prata med mig. Och just så blir det. De första 50 sidorna är förvirrande och frustrerande. Men sen rullar de igång.

Vågorna. Och här gäller det att bara följa med. Man får låta sig tumlas runt, hamna uppochner och tappa orienteringen. Precis som när allt för salt vatten svider i ögonen tvingar jag mig här att blunda. Inte bokstavligt, men för hur jag brukar läsa romaner. Jag låter ljudvågorna från de sex personerna som talar/tänker passera fritt och gå in i varandra.

Vi följer sex vänner via deras medvetanden eller utsagor. Susan, Jinny, Rhoda, Louis, Neville och Bernard (tre killar och tre tjejer). Det finns en sjunde person, Percival, som gestaltas endast genom de andras blick. Han är den fulländade som uppfyller de dåvarande normerna, och som i den här romanen fungerar som spegel för de andra. Likt en omvänd deus ex machina försvinner han från scenen ganska snöpligt. Han dör ingen martyrisk död som soldat utan trillar av en häst helt enkelt. Så slumpmässigt kan det vara! Woolf låter aldrig rostiga manliga machoegenskaper betala sig.

”Ansikten återvänder, ständigt ansikten – de pressar sina sköna drag mot min bubblas väggar – Neville, Susan, Louis, Jinny, Rhoda och tusen andra, vad det är omöjligt att få rätt ordning på dem; att lösgöra vart och ett för sig eller att få fram helhetsverkan – återigen som i musiken, vilken symfoni växte där inte fram med sina harmonier och disharmonier och sina melodier i överstämman och invecklade basteman i understämman! Var och en spelande sin egen melodi, fiol, flöjt, trumpet, trumma eller vad instrument det nu kunde vara.”

De sex personerna kan representera olika individer eller en människas olika sidor. (Den gudomlige sjunde har ingen plats.) Den filosofiska, den förälskade, den svartsjuka, den moderliga, den arbetsföra, den sensibla, den drömmande med flera. Jag tror att Woolf försöker fånga ett – eller flera – liv. Tidens gång. Som vågorna med samma vatten som kommer och går, slår till och drar sig tillbaka, cirkulerar och går runt, går dygnen, veckorna, åren, livet och döden, generationerna. Tiden och livets gång är centrala teman, skulle jag säga. Hur man blir till, hittar en slags identitet, i mötet med andra. Människans liv går i en sorts cykler och samtidigt linjärt, historiskt. Varje kapitel inleds med hur jorden cirklar runt solen under ett dygn. Naturens tid cirklar i alla oändlighet.

”Tisdag följer på måndag; sedan kommer onsdag. Ens sinne får års ringar; ens identitet växer till i styrka; smärtan absorberas av växandet. Medan våra mekanismer med allt större buller och styrka öppnas och sluts, sluts och öppnas, tas ungdomens brådska och hetsighet i deras tjänst till Dess att hela ens varelse tycks röra sig rytmiskt in och ut, fram och tillbaka som fjädern i en klocka. Vad strömmen rinner snabbt från januari till december! Vi förs vidare av denna fors av saker som har blivit så välbekanta att de inte kasta någon skugga. Vi driver med strömmen…”

Woolf försöker, och många verkar vara överens om att hon lyckas, fånga in det mänskliga livets premisser som cirkulerar kring den ontologiska frågan, identiteten, kroppen och själen men jag tycker faktiskt inte att det fungerar helt och hållet. För att det ska bli någorlunda begripligt för läsaren låter hon personerna återupprepa skeenden; Percivals död, Jinnys kyss, Susans svartsjuka med mera. Men jag tänker att det fungerar väl inte riktigt så, att ett fåtal minnen från barndomen väger lika tungt hela tiden, jag tycker det brister i realism. Det får mig att känna den där känslan av att nu läser jag en bok vilken skiljer sig från att vara i diegesens värld.

Här finns också det tvingande normstyrda kvinnolivet omskrivet, som sig brukar i Woolfs böcker, och det lyfter hon bra. Att författaren som skrivit den här boken drabbades av depressioner hade jag kunnat gissa även om jag inte visste det. Det vilar en tyngd över hela romanen.

jun 30 2021

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer

Jag är ett fan av både herr och fru de Geer. De skriver smart och roligt, med ett positivt och normkritiskt, sunt men inte käckt, modernt och historiskt perspektiv, de är klassmedvetna och livserfarna. Jag tycker det är väldigt intressant att ta del av vad människor som levt dubbelt så länge som jag har att berätta.

Det jag inte begripit mig på är deras fotbollsintresse. Jag förstår att det finns något där som jag missat. Inte för att många människor gillar fotboll, utan för att just dessa människor gillar fotboll. Mycket lämpligt finns nu Att segra är banalt där sportjournalisten Johanna Frändén och Carl Johan De Geer brevväxlar, om fotboll förstås och lyckligtvis mycket annat.

Om Covid förstås. Frändén skriver från ett nedstängt Paris. Hon berättar bland annat om Frankrikes bostadspolitik (där det är tillåtet att ockupera) och högerextrema framgångar. De diskuterar samhällsfrågor, kultur, feminism, barndom, klimatet, terapi med mera. De Geer skriver om sitt vardagsliv som jag känner igen från Tvära kast.

Det är faktiskt intressant hela tiden. Avvägningen mellan personligt och strukturellt är lyckosam. Brevskrivarna har en fin ton som avslöjar respekten de hyser för varandra och också avståndet, och då avser jag inte det fysiska. Frändén skriver:

”De där nära kvinnliga vänskapsbanden utan några hemligheter som vi matas med i populärkulturen från barnsben tycker jag ofta gränsar till det toxiska. Att man måste harmoniera på något sätt. Vara allt för varandra. Lova bort sig. Som om inte vänskap präglas av både skratt och konkurrens, missunnsamhet och lojalitet samtidigt.”

Jag tycker att De Geer (både herr och fru) är mycket inspirerande. Att läsa deras ord gör mig mindre rädd för ålderdomen. Här förstår jag också att De Geer statuerar exempel på känd person som verkar må bra. Han blev mobbad som barn, han hade en trasslig barndom också på hemmaplan, men han mår bra idag. Jag visste knappt att dessa fanns.

Citat från hans fantastiska bok Jakten mot nollpunkten:

”Jag är ju ändå fullt frisk. Tänk på alla individer som drömmer om att kunna gå. Tänk på allt elände i världen överhuvudtaget. De flesta har inte ens möjlighet att tänka på så narcissistiska problem som trauman från barndomen.”

En fara med böcker som har två skilda trådar eller två skilda författare som i det här fallet är att den ena är överlägsen den andra. Men så är det inte här. Båda brevskrivarna faller mig i smaken. Johanna Frändén har jag inte läst mycket av tidigare av förklarliga skäl. Möjligen kommer det bli ändring på det nu. Hennes texter är minst lika kloka, intressanta och välskrivna som De Geers. Hon skriver:

”Däremot blir jag ofta direkt chockad över hur mycket pengar – och lyxiga vanor! – människor jag känner har i Stockholm. […] Det pågår något slags överklasslajvande som gör mig förbryllad och lite illa till mods. I denna livsstil smyger sig oundvikligen nya ideal in. Din generation kallade dem småborgerliga, ni förstod vikten av att sky dem. Mina jämnåriga tycks sakna den reflexen. Till slut är jag rädd att de sitter där och känner att de ”nog har jobbat lite hårdare än många andra ändå” för att förtjäna detta överflöd. Det är väl enda sättet att själsligt stå ut med den eskalerande ojämlikheten i hela västvärlden; intala sig att det är en fråga om ansträngning (och inte, vilket ofta är fallet, om ett bra start kapital och en på följande bostadskarriär). […] Man ska passa sig för att romantisera prekariatet, men ibland tror jag att livet blir lite större med lite mindre bekvämlighet.”

Så, begrep jag mig på varför kloka intellektuella vänstermänniskor gillar fotboll? JA! Sammanhållningen förstås, att sitta tillsammans med andra supportrar och förhöja glädjemomenten i grupp. Fotboll som mim alltså teater. Fotboll som listig inkörsport till andra djupare samtalsämnen. Att konversera om ett genuint intresse har stort värde.

”Fotbollen väcker ju enorma, för att inte säga gigantiska, kanske rentav vulkaniska, känslor, särskilt när det finns publik, och dessa känslor kan mycket väl vara det som Freud kallade överföring. […] genom att intensivt byta tankar, utan att ha en genomtänkt plan, dyker saker upp som skulle ha förblivit i det fördolda under det vanliga sammanbitna tysta livet.”

Tack Kaunitz-Olsson!

jun 29 2021

Om våren (Årstidsböckerna #3) av Karl Ove Knausgård

Om våren är skriven till ett du, som är familjens fjärde barn, tre månader gammalt. Berättelsen utspelar sig under en dag. En vanlig dag som utgörs av vanliga och ovanliga händelser. Han väcker och frukosterar barnen, sätter på diskmaskinen (förstås!), dricker en kopp kaffe i trädgården samt gör en resa för att hälsa på mamman som ligger på sjukhus. Dessa knappt tvåhundra sidor är också fyllda med tankar och minnen från tiden då barnet låg i magen. Med osannolik närvaro och närhet beskriver Knausgård det nakna livet som pågår i tid och rum, i kropp och medvetande. Och hur varje (olycklig) familj är olycklig på sitt eget vis.

”… eftersom tilltalet alltid var mer personligt i verket än i verkligheten och kommer mycket närmare där än det någonsin skulle göra vid ett möte. Vad annat var litteraturen ett uttryck för än en i övrigt oåtkomlig och i verkligheten icke-existerande närhet?”

Som jag ordat om tidigare är jag från att ha varit skeptiskt nu helt såld på herr Knausgård. Han är en författare så skicklig att han tycks kunna skriva om enklaste skitsak och ändå trollbinda mig. Hans språk är perfekt och han lyckas med hjälp av det ladda det vardagliga livet med stor betydelse. Jag blir rörd. Eftersom han skriver om ordinära saker som angår oss alla, gäller hans litteratur mig, dig, samtliga. Här finns inga hjältar eller skurkar, bara vanliga människor som kämpar på. Ibland går det bra och ibland handlar man på ett sätt man sedan ångrar.

När jag läser Om våren tänker jag på René Descartes metod att ställa sig tvivlande till allt vad vi känner som sanningar/kunskaper och även till sinnliga erfarenheter. Detta ifrågasättande skapar möjlighet att med en ny blick se på skeenden. Jag tycker att detta är vad Knausgård gör (även i Morgonstjärnan och Min kamp). På det sättet krossas gamla föreställningar, vi kan få syn på nya sidor av saken och livskänslan förhöjs. Anna Bjergers målningar bidrar också till emotionsraketen.

Nu kommer mängder med citat här, för att det går inte låta bli. Mest för min egen skull. Jag vill spara dem.

Om att bryta en familjs oskrivna regler. Här beskriver han på ett bra sätt hur den fria viljan inte erbjuder fria val.

”Och så har jag växt upp i en kultur som var försiktig med ord. Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig, och jag har aldrig sagt att jag älskar henne. Detsamma gäller för min bror. Skulle jag har sagt till min mamma eller min bror att jag älskade dem skulle de har blivit förskräckta. Jag skulle ha lagt en börda på dem, förskjutit balansen mellan oss på ett våldsamt sätt, ungefär som om jag skulle raglat omkring full på ett barndop.”

Kanske den mest träffande beskrivning av depression jag någonsin läst:

”Mellan den här yttre världen och den inre verklighet som din mamma levde i fanns det nästan ingen förbindelse längre. Det var det som skedde, förbindelsen bröts. Det som bara för ett par veckor sedan hade varit vackert för henne var inte längre vackert, det var ingenting. Det som bara för ett par veckor sedan hade varit bra för henne var inte längre bra, det var ingenting. Så var det därför att det vackra och det goda får mening i förbindelsen, i utbytet, i det som står öppet mellan oss och världen. I sig själva betyder inte tingen och händelserna något. Betydelsen får det i den genklang det är väcker. Det är I genklangen vi förbinder oss med världen, och det var det som hände med din mamma, världen väckte inte längre genklang inom henne. Förbindelsen var bruten, hon var utestängd från den.”

Komplexiteten att hålla liv i en relation bemästrar man inte på det här viset. Låter ju tjusigt att han jobbar på med hushållssysslorna men så enkelt är det inte.

”Jag ville inte väcka henne, jag ville inte säga att nu fick hon stiga upp och vara med, att vi var två om det här. För gjorde jag inte det, utan tog hand om allting själv, skulle jag kunna säga, se på mig, se på allt jag gör, medan du inte gör någonting. Det gav mig en god känsla. Ilska som sådan var ingen bra känsla, men ilska blandad med triumf var det. Satt jag med barnen och tittade på tv var triumfen liten. Gjorde jag däremot något som krävde ansträngning, och som gav synliga resultat, skulle triumfen bli större.”

Utifrånblicken på svenskarna:

”Det var valborgsmässoafton, kvällen när våren sjungs in i Sverige. Det var en sedvänja som jag inte hade känt till förrän jag flyttade hit till landet för tolv år sedan, och som förbryllade mig lika mycket varje år. Att just svenskarna, som ser på sig själva som de mest moderna människorna i världen och som inte vill ha något med det förflutna att göra, och inte heller med arkaiska, för vilka allt som står fast och orörligt är reaktionärt, till och med kroppen, som för dem inte är en biologisk påtaglighet som tillhör naturen utan en kulturell konstruktion, ett slags artefakt som de utarbetar riktlinjerna för på universiteten-att just svenskarna samlades en gång om året runt stora brasor, det mesta arkaisk av allt, och sjöng gamla sånger till vårens ära, där själva poängen var att det nya alltid också är gammalt, var svårt att begripa.”

jun 28 2021

Karelen! av Pia Koskela

Pia Koskelas debut är en grafisk collage-berättelse om det finska vinterkriget och fortsättningskriget (1939-1944) där hennes far deltog. Han föddes i finska Karelen och tvångsförflyttades därifrån när det blev ryskt. I modern tid, när pappan är död, reser Pia Koskela tillsammans med sin mamma till pappans hemby för att få reda på mer om det karelska ursprunget som pappan inte ville prata om.

Resan tillsammans med barndomsminnen, gamla foton, arkivbilder, dagböcker, efterforskningar, information från släktingar utgör stoffet till berättelsen. Formgivningen är ganska brokig, rörig och snygg. Det är mycket glädjande att även röriga personer kan ge ut böcker. Pluspoäng till Koskela som erkänner att hon tappat bort material. Jag tycker att den här lättsamma utformningen gifter sig fint med det tunga ämnet. Men så gillar jag ju serieromaner också! Det slår mig med full kraft hur oerhört meningslöst krig är. Säga vad man vill om den svenska ”neutraliteten” men att i första hand prioritera att undvika att befolkningen deltar i strid är av godo.

Karelen är ungefär som en finsk variant av Nora Krugs Heimat, inte riktigt lika stark dock.

Koskela infogar lite smårolig kuriosa om exempelvis den guidande munken som tittar på åhörarnas bröst, i övrigt är det mest sorgligt. Resan genom Ryssland går på dåliga vägar. Glädjande dock att läsa om Datja-kulturen.

Jag greps av den här berättelsen och fick mig en historielektion.

Tack Syster förlag!

jun 27 2021

Efterbörd av Rachel Cusk

”Det jag känner är att jag har hoppat från en höjd i tron att jag kan flyga, och efter några korta virvlande ögonblick förstår jag att jag helt enkelt faller. Jag känner att jag slungas mot katastrofen. Och jag har trott att mina döttrar faller tillsammans med mig; jag har trott att jag har tittat in i deras hjärtan, i deras själar, och sett skräck och förtvivlan där. Är det möjligt att barnen inte är fönster utan speglar? Att det jag har sett är mitt eget fall, min egen skräck, och inte deras?”

Rachel Cusk! Vilken författare hon är! Jag vill läsa allt av henne och jag vill citera nästan hela den här boken.

Efterbörd – publicerades 2012 som en föregångare till trilogin som börjar med Konturer – är en mer eller mindre självbiografisk berättelse om vad som kan komma efter äktenskap, skilsmässa. Jag har så här långt aldrig själv lidit av denna skrämmande företeelse, men när jag läser Cusk ord känns det som att jag är med om det. Trots hennes osentimentala krassa språk sätter sig läsningen i kroppen. Det är en skoningslös uppgörelse med den kris som efterbörden av äktenskapet åsamkade henne.

”Min man ansåg att jag hade betett mig vidrigt mot honom. Det var en åsikt som inte gick att rubba: hela hans värld var upphängd på den. Det var hans berättelse, och jag har på senare tid börjat avsky berättelser. Om någon skulle fråga vad för slags katastrof som inträffat i mitt liv skulle jag nog fråga dem om de ville höra en berättelse eller sanningen. […] Problemet brukar ligga i förhållandet mellan berättelsen och sanningen. Berättelsen måste lyda sanningen, representera den, på samma sätt som kläder representerar kroppen. Ju snävare snitt, desto mer tilltalande resultat. Utan kläder kan sanningen bli sårbar, obekväm, stötande. En alltför uppklädd sanning blir en lögn. Det svåra i livet har för mig handlat om att försöka förena dessa två, som när ett skilsmässobarn försöker förena sina föräldrar.”

Och med snäva snitt framför Cusk sin sanning och hon tar på ett mycket elegant sätt grekisk mytologi till hjälp. Hon slutar äta mat, hon omprövar sina tidigare uppfattningar och kommer fram till att barn delar man inte på. Det gick en stöt genom kroppen när jag läste det. Att barnen tillhör henne!

”Min kroppsliga historia med döttrarna har befunnit sig i ett slags exil. Har jag blivit avvisad som mor? Havandeskapets långa pilgrimsvandring med sina under och förödmjukelser, barnafödandets apoteos, plundrandet av varenda vrå av ett privatliv som långsamt fick återuppbyggas under moderskapets gång – allt har passerat utan kommentar, det har avsiktligt eller omedvetet fallit i glömska allteftersom tiden har gått. Det är den mörka medeltid som jag nu känner att vår familjs civilisation har byggts på. Och jag var på sätt och vis delaktig i tystnadspakten: den var ett villkor för jämställdheten, jag fick inte åkalla den primitiva moderligheten, moderns medfödda överlägsenhet, den voodoo som får hela maskineriet bakom mäns och kvinnors lika rättigheter att kollapsa.”

Jag misstänker att det är den här självklara men samtidigt kontroversiella sanningen och att hon anser att barnen är hennes, som gjort läsare arga. Hon har fått utstå mycket kritik för den här boken. Det finns här en rasande och rak feministisk underton och på samma gång problematiserar hon den feminism som består i att anamma manliga och kvinnofientliga värderingar. Hon resonerar på ett oerhört intressant och tankeväckande sätt kring moderskap, jämställdhet, familjeidyll och parnormen.

”Jag kände bara mamma från insidan; jag delade hennes synvinkel, jag befann mig inuti hennes leda eller glädje eller irritation. Jag levde oseende i hennes persona. Hur skulle jag kunna veta hur min mamma var? Hur skulle jag kunna se henne? Hennes uppmärksamhet kändes som ett snabbt ögonkast från ett inre öga som aldrig tittade rakt på mig, och som hämtade sin kunskap om mig från min egen kunskap om mig själv.”

Och när hon redan har mig i sitt grepp. Jag är helt och hållet fast alltså, förundrad och närmast förälskad. Jag ler när jag läser för att det är så bra. Då kommer sista avsnittet och liksom kramar den sista musten ur mig. Jag älskar att Sonia med sitt perspektiv får avsluta det här fantastiska verket.

jun 26 2021

Vardagar 3 av Ulf Lundell

”Att aldrig gå vilse är att inte leva” citerar Lundell fint i den här tredje omgången Vardagar som utspelar sig under 2019. Men nu tycker jag nog att Lundell är lite väl desorienterad. Han har kört bil berusad och väntar på rättegång.

Jag läste den svårsmälta Bergtagen parallellt och då var lyssning på Lundells Vardagar total avkoppling i jämförelse. Tills det inte var det längre.

Lundell kämpar sig vidare över livets trösklar, fans, fetman, köttet, kvinnorna, vinet, högerpolitiker, ålderdomen, USA, samtiden, sömnlösheten, artister som säljer ut sig (Robyn och Silvana Imam (Zlatan irriterar honom inte?)), tekniken, hjärtrusningar, storföretag med mera med mera. Bitvis ganska intressant, bitvis helt ointressant faktiskt.

Jag gillar att han generöst delar med sig av sina erfarenheter och problem med sex och samlevnad. Här nämns gruppvåldtäkten som vissa menar att han erkänt att han varit med i, men han själv förnekar.

Jag tänker att det blir allt svårare att tycka något om saker ju äldre jag blir. Jag ser fler sidor av allt hela tiden. Men att tycka saker är skit och att folk är idioter har då inte Lundell några som helst problem med. Kanske vill han men kan inte låta bli att reta sig?

Den känsla som genomgående drabbar mig under lyssningen är sorg. Jag tycker synd om Lundell och tycker det känns tragiskt med rattfyllan, att han fortsätter turnera, ensamheten (som han menar är självvald men som han ändå vill ta sig ur) och att han är beroende av sitt ex S som lever med en ny man.

”Det kostar på att göra fem timmar om dagen med folk. Jag tar in för mycket. Sorterar för mycket. Hanterar efteråt. Jag säger en massa skit som sen tumlar runt i skallen. Har det alltid varit så?”

Jag önskar mer självrannsakan som han bjöd på i föregående bok. I den här är spys det lite väl mycket galla över kvinnor. Vurmen för unga kvinnor består dock! Han säger helt apropå till kvinnor på stan typ, att de är vackra. Likställer onanihjälpmedel för kvinnor med bordellbesök för män, gör han också. Många gånger under lyssningen känner jag obehag.

Jag tycker ändå att det är väldigt intressant att lyssna på vad livserfarna människor har att berätta. Men här var jag nog klar med Lundell.

jun 24 2021

Bergtagen av Thomas Mann

Så har jag då Ä N T L I G E N tagit mig igenom Thomas Manns Bergtagen. Boken som är en av hundra på Le Modes lista. Jag hade höga förväntningar efter att ha njutit av Buddenbroks. Dessvärre blev jag inte det minsta bergtagen utan tvärtom krävde läsningen rationell vilja och tröttande koncentration. Jag måste ändå så här inledningsvis uttrycka min förundran över detta gedigna verk (1000 sidor) vars innebörd och språk är oerhört väl genomtänkt och genomarbetat. Ulrika Wallenström som har gjort ett makalöst översättningsarbete förtjänar också en eloge.

Vi möter Hans Castorp, 24 år, borgarson från Hamburg som 1907 kommer till Berghofs Internarionella Sanatorium beläget på ett berg i Schweiz, för att hälsa på sin kusin Joachim. Det visar sig att även Hans har en fläck på lungan varför han blir kvar som patient i sju år. Han genomgår under denna tid en inre bildningsresa med hjälp av andra patienter.

Jag funderade ganska mycket på vad borgargrabben Hans är för en kille. Detta ”livets sorgebarn” som han kallas av sin läromästare. Mann gör honom till en svårplacerad liten rackare. Hans blev föräldralös som barn, omhändertogs av släktingar. Kom alltså i unga år i kontakt med döden. Blev ingenjör. Hans borgerliga maner bjuder honom att tränga undan obehag och starka emotioner. Han tycks avstängd och rädd för sina egna tankar till en början. Livet levs på marken och högt stående funderingar blockeras. På berget får han avstånd till och skäl att omvärdera livet där nere på marken. Han börjar ompröva synen på arbete och militarism exempelvis. Han frågar sig: ”Är det mest moraliskt att vara rädd om sig eller att förlora och fördärva sig” (som militärer gör)? Fortfarande relevant fråga!

På berget – halvvägs till himlen, kanske metafor för något slags limbo – i det lyxiga sanatoriet befinner sig de upphöja, en nivå högre än de enkla arbetande människorna på marken. Där finns tillsammans med Hans humanisten Settembrini och jesuiten Naptha. De diskuterar vildsint om förnuft/öde, klassicism/medeltid, vetenskap/tro, frihet/lydnad, livsbejakelse/askes, dag/natt, framstegsoptimism/reaktion. Hans som tar del av deras diskussioner genomgår vad som i sitt dialektiska upplägg påminner om Sokrates samtal med en novis och leder denne fram till sanningen. Här finns också Clavda som väcker Hans lust samt läkaren Behrens som fokuserar den materiella kroppen.

”Ty döden var bara livets logiska negation; mellan liv och livlös natur däremot gapade en avgrund som forskningen förgäves strävade efter att överbrygga. Man försökte sluta klyftan med teorier, teorier som den slukade utan att för den skull minska ett dugg i djup och bredd.”

I den här ironiska bildningsromanen utvecklas Hans likt Candide, fast istället för att resa runt är han fast på ett berg. Bergtagen är dock enormt mycket vidare och mer djupgående, med ett storartat och utmanande språk. Det är också en idéroman som behandlar politik, filosofi, teologi, historia, vetenskap med mera. Hur förhåller sig kropp och själ? Hur ska människan ta sig an den korta stund vi har på jorden och hur ska vi tänka om det? Vad är tid? Vad är liv? Mann intellektualiserar också manlighet, sexualitet, kärlek och förstås läkekonsten. Egentligen berör nog Mann det mesta som finns att skriva om.

Och det är väl därför det blir segt. Den är alldeles för lång för min smak. För omständlig och torr. För högt svävande och svår. Han borde kunnat skriva fram det han vill ha sagt mindre krångligt. Han har i och för sig ett svar på det också: ”Att inte allting står där med en gång är och förblir ett villkor man får respektera i livet och berättelsen…”

Det här är ändå den svåraste bok jag läst. Flera sidor på franska mitt i (fanns översättning längst bak insåg jag sen), latinska termer i överflöd och många svåra ord jag tvingades googla. Den knäckte mig nästan. Jag började ifrågasätta varför jag läser så mycket, till vilken nytta, hur kul är det egentligen och så vidare.

Exempel på svåra ord:
Pultron (fegis)
Impromptu (infall)
Indulgens (tillåtelse)
Peripatetisk (arestotelisk)
Holmgång (tvekamp)
Filatelistisk (frimärks-)
Inaugurera (inviga)

Exempel på språklig labyrint om att gråta: ”Sedan stod även han och grät, lät tårarna rinna över sina kinder, de tårar som hade svidit så på den engelske sjöofficerens kinder – denna klara vätska, så ymnigt-bittert flödande överallt i världen och i varje stund att man poetiskt har givit jordens dal namn efter den; denna alkaliskt salta körtelprodukt som nervskakningen, orsakad av genomträngande smärta, fysisk såväl som psykisk, pressar ur vår kropp. Han visste att det fanns litet mucin och äggvita i den också.”

Den här ironiska tonen som jag förnimmer men sällan finner underhållande gör min läsupplevelse mestadels avdomnad. Jag kommer aldrig Hans eller de andra personerna nära. Men några epifaniska ögonblick bjuder mig ändå läsningen:

”Jag tycker världen och livet är sådant att man allmänt borde gå i svart, med stärkt halskrås istället för er [militärens] krage, och umgås allvarsamt, dämpat och formellt med varandra i tanken på döden – så skulle jag vilja ha det, det vore moraliskt.”

jun 13 2021

Överallt och ingenstans av Oskar Kroon

Oskar Kroon, var har du varit i hela mitt liv? Jag visste inte att du fanns, plockade på mig den här boken för att biblioteket frontat den (TACK fantastiska bibliotekarier!) och så visar det sig vara en riktig fullträff. Jag älskar den här!

Sillen (Liselott) och Nikolaj är bästisar. Sillen lever med sin aktivt antifascistiska mamma, pedanta pappa och lillebror Birger som uttalar hennes namn Ullschutt. Hon gillar sport och att göra egna tidningar. Nikolaj rabblar fakta, svär och killgissar. Han är intresserad av kvarkar och Schröders katt.

Det är vardagsrealistiskt och humoristiskt med slående lite udda karaktärer och fint språk, dessutom finns här filosofiska och existentiella inslag. Nöjsam läsning för alla från lågstadiet och uppåt, tänker jag mig.

Men så blir kompisarna osams och Sillen får se en annan sida av Nikolaj. Farmor dör och pappa blir konstig och sjukskriven. Han tappar tålamodet ofta och ber om förlåtelse efteråt. Sillen stjäl nästan en grej.

Den här välskrivna barnboken är full med svordomar – och jag älskar det. Jag tycker det är bra förstärkningsord att krydda språket med och extra kryddiga blir de i en barnbok. Men alla ”språkvårdare” (Ulf Elfving med flera) kan vara lugna. Här finns en pappa som inte gillar svordomar, så den sidan finns också representerad.

Överallt och ingenstans är en förträfflig barnbok med extra allt. Både vuxen och barn kan känna igen sig, inspireras, lära sig saker och skratta. Fina illustrationer av Johanna Hellgren har den också. Jag ger den mina allra bästa rekommendationer. Själv ska jag genast låna hem Vänta på vind.

jun 11 2021

Sista rompan (Vargskinnet #2) av Kerstin Ekman

Helt underbart att vara tillbaka vid Svartvattnet igen. Nu har jag lite på fötterna när jag träder in i historien så berättaren talar till mig med en gång. Men även i den här delen är det ganska många karaktärer att hålla reda på och tidslinjen är inte kronologisk, så det gäller att vara alert. Min läsupplevelse har en del luckor att fylla, oklart om det är jag som inte lyssnar tillräckligt idogt eller om det är romanens uppbyggnad. I vilket fall är det helt okej, men samtidigt det som hindrar från att jag ger högsta betyg.

Precis som i del ett är det tre olika spår vi följer; Hillevis döttrar Kristin/Risten och Myrten (Myrt´n) samt Elis/Elias. Som tidigare berättar Kristin från modern tid. De två andra spåren utspelar sig mellan 1940-1970, och andra världskriget är ett faktum. Kristin och Elias bor då i Norge och blir direkt påverkade av kriget. Myrten bor i Stockholm och är jämfört med mamma Hillevi en ny generation varför hennes liv på många sätt givetvis är mer modernt. Men ändå är det kämpigt för kvinnorna just för att de är kvinnor. Jag är glad för att temat graviditet följer oss även i den här delen. Ekman ryggar inte för att skriva om ”obekväma” kroppsvätskor, vilket jag uppskattar.

Den här gången får vi möta (min älskade) Hillevi från ett utifrånperspektiv och då är hon inte alls lika lätt att tycka om. Just som det brukar vara.

Det obarmhärtiga livet har sin gilla gång, de parallella historierna vävs samman på ett elegant vis och sorgliga saker sker. Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska etikettera den som feelbad eller ej. Romanen är nämligen bitvis också väldigt rolig. Jag skrattar ganska mycket när Helena Brodin läser/sjunger, fulla gubbars dialektala utsagor exempelvis.

Centrala teman som fortsätter från första delen och som jag älskar: tidens gång, konsten, kvinnolivet, samekulturen, relationerna. Den här romanen tar också itu med det att flytta från sitt hem, sin uppväxtplats.

Jag lärde mig att aldrig mer använda uttrycket ”omänskligt” om de grymheter som just människor gör. Otroligt dumt talesätt ju.

Och sen måste jag åter skriva en rad om de förstummande sexskildringarna. Tror eventuellt att de är de bästa i sitt slag. Ekmans språk på det hela taget är vackert och poetiskt oavsett om hon skriver om glasbruk eller smuts, Aristoteles formlära eller naturen. Hennes gestaltning beundransvärd.

”Människor som inte orkar med sina konstnärers bilder är en sorts frivilligt efterblivna.”