Mamma i soffa, en titel omöjlig att motstå, inleds med meningen ”Från början var det hela mycket enkelt”. Just som livet självt. Det blir kanske som det blir för en dussinmänniska, man kör på i gamla hjulspår och har en idé om hur saker ska te sig utifrån sina erfarenheter. Men medvetandet spelar oss ett spratt. För hur kan nu händelser inte utveckla sig? Och sen är livet plötsligt över.
David är jaget i berättelsen. Han åker till en affär tillsammans med sin mamma och halvbror som ska köpa en specifik sittmöbel. Helt normalt mänskligt beteende. Men affären ska stänga, allt som finns kvar är en grön soffa. I den sätter sig mamman, 71 år, för att sedan vägra att resa sig igen. Inte helt normalt beteende. Varför gör hon så? Undrar man.
Här utvecklar sig sedan den här underfundiga, absurda, bråddjupa och icke förutsägbara romanen. Medan mamman sitter och tittar ut genom fönstret kämpar hennes barn febrilt för att få upp henne ur soffan. Vi får små pusselbitar till vad det här är för typ av människor, hur deras historier och relationer ser ut.
Ganska snart börjar jag förstå att när mamman tar plats i soffan följer hon sin egen inre vilja och upphör att vara till lags enligt de konventioner som barnen (och hon själv?) känner till. Och vad kan väl vara mer omkullkastande för en människa än när det fundament man byggt sin existens på rasar, det vill säga när ens mamma plötsligt beter sig annorlunda. Hon skyr med en gång (de borgerliga?) artighetsfraserna och slår upp grinden till sin ”hemliga trädgård”. Får mammor egentligen göra så?
Till stor del tar den här romanen – på ett suggestivt och väldigt intressant sätt – itu med relationen mellan mamma (förälder) och barn. När barnen blivit vuxna är maktförhållandet förändrat. Davids mamma tycks trotsa sina barns gemensamma vilja och står emot både mutor och hot.
Det andra stora temat är existentiellt och framstår för mig som inspirerat av Kirkegaards uppmaning att leva innerligt och utnyttja vår fria vilja. Han som myntade uttrycket ”man förstår livet baklänges men måste leva det framlänges”. Man ska enligt honom inte låta dussinmänniskan inom sig ta över, inte låta livet rusa iväg med en utan känna efter inåt vad det är man själv vill. Varken auktoriteter eller normer ska bestämma livsvillkoren. Man bör reflektera, vara ärlig mot sig själv och hitta sin egen sanning och mening med livet. På det följer att göra sina egna val och ta sina egna beslut. Antagligen skulle Kirkegaard svara ja på frågan om mammor får prioritera ärlighet, (bara det inte gäller hans egen mamma kanske?).
”Åren bara rullar på, man hinner aldrig tänka efter. Jag jobbade med revisionen på firman i över trettio år, och vad handlade det om? Inte vet jag – ett sätt att känna sig delaktig i samhället… ett sätt att få självrespekt och tro att det man gjorde betydde något, på riktigt? […] ’Om du sätter karriären först ångrar du dig’, sa hon. ’Om du sätter barnen och familjen först ångrar du dig. Om du aldrig skaffar några barn ångrar du dig.'”
Tack vare Virdborg tänker jag dessutom en hel del på bortglömda tanter i soffor. Som tjänat, kämpat och låtit sin egen vilja stå tillbaka för andras. Låt oss inte glömma bort dem.
Mamma i soffa är en väldigt bra bok, väl passande för bokcirkel tror jag.
Senaste kommentarer