nov 01 2021

Barnet jag aldrig av Jenny Danielsson

Barnet jag aldrig är en debutroman som handlar om att närma sig fyrtio och vara ofrivilligt barnlös. Den bygger på delvis självupplevda erfarenheter.

Jenny Danielssons är journalist och hennes skrivvana är uppenbar. Hon lyckas förmedla den förtärande smärtan, osäkerheten och rädslan det innebär att inte kunna få barn. Med sin rappa, poetiska och bitvis underfundiga prosa kvalar den här romen in som feel-bad med svart humor. Min andning befinner sig högt upp i bröstet, bokjagets stress blir min när jag läser om upprepade missfall, IVF-behandling och det pregnanta yttrandet ”tick-tack tick-tack”.

Hon har rest, utbildat sig, hunnit med det fria singellivet och träffat en man hon vill ha barn med. Tyvärr visar han sig vara en kanskeman. Kanskemannen sätter henne i relationslimbo och är en tragisk figur som Danielsson närmar sig med humor och härlig ironi.

Danielsson skriver mycket bra, men det kan finnas ytterligare en förklaring till att jag känner så starkt när jag läser den här boken. Igenkänning. Jag var 25 år när jag började längta efter barn och sen tog det några år innan mitt liv som mamma blev en realitet. Tiden däremellan led jag helvetets kval. Mina tankar skiljde sig dock ganska mycket från bokjagets. Hon tar (till till en början) för givet att det finns tid, att det kommer att lösa sig, att det är lätt att bli gravid när man väl bestämt sig. Hon kallar det senare en naiv inställning. Jag började i samband med första mensen sörja att jag förmodligen är infertil. Jag antar att det kallas pessimistisk inställning. Utifrån min förförståelse tolkar jag bokjagets naivitet som sprungen ur sundhet. Hon är positiv och tror att det ska lösa sig, som antagligen mycket annat i hennes liv gjort. Och det här finner jag en aning motsägelsefullt med tanke på att hon har en missbrukande mamma och vandrat på livets väg i uppförsbacke. Hon är adopterad och beskriver att hela hennes liv har gått ut på att städa sig bort och springa från.

Hennes erfarenheter som adopterad intresserar mig, men skymmer aldrig huvudtemat som är barnlöshet. Romanen innehåller ingen uttalad adoptionskritik men hon skriver om svårigheter adopterade kan uppleva. Jag hade önskat att den delen utvecklades mera. Anledningen att den inte gör det kan mvara förträngning hos karaktären. Jag får aldrig klarhet i huruvida jaget var i obalans sedan tidigare eller om hon blivit det på grund av den prekära situation hon nu befinner sig i.

”Jag läste någonstans att det underlättar att tänka att det inte finns någon rätt eller felaktig väg utan att de flesta beslut man fattar ofta blir bra, bara annorlunda från de andra alternativen. Kanske var det så mamma och pappa resonerade när de bestämde sig för mig, medan mormor aldrig riktigt kunde förlika sig med det. Hon är verkligen fantastisk er lilla jänta, men det kan ju aldrig bli samma sak som om ni hade fått ett riktigt barn.”

En barnlös kvinna jämförs med en vingklippt flygmyra. Romanen tar itu med kvinnors längtan efter barn och stabila heterosexuella förhållanden i stil med Beyoncés sångtext: If you liked it then you should have put a ring on it. Hon önskar en man att hålla ihop med oavsett om relationen är tjafsig och trist. Det är generöst och modigt av författaren att skriva om dessa känslor som inte alls passar in i det ”moderna” feministiska narrativet. Hur kan jag då tagga den boken som feministisk? Jo, utan att erkänna mig som särartsfeminist påstår jag att feminism handlar om att varje individuell kvinna (människa) ska ha möjlighet att drömma om och sträva efter att uppnå de önskningar som hon har. Några vill ha barn andra inte. Jag uppskattar att författaren beskriver osäkerheten kring vad hennes barnlängtan kommer ur; konventioner, biologi, kultur?

Det här är en jättefin debut och jag skulle gärna läsa mer av Danielsson. Jag hoppas att hon har fler böcker i sig och att hon då ska använda sin tjusiga prosa till att utveckla delar som rör strukturer. När det kommer till känslorna kring barnlängtan är författaren knivskarp. När det gäller samhälls- och normkritik, rasifiering och skildringen av mamman är hon lite mindre övertygande.

Man bör kanske se Barnet jag aldrig som en varning: vänta inte på det perfekta tillfället att ”skaffa barn” för det kanske inte kommer, Machu Picchu ligger kvar.

Tack för recensionsexemplaret.

okt 31 2021

Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh

”Dr Tuttle visste ingenting om mitt idéprojekt. Jag ville att hon skulle betrakta mig som ett nervvrak, men fullt fungerande, så att hon skrev ut det mest sövande hon kunde tänka sig.
När vi gjort denna överenskommelse kastade jag mig in i sömnen med full kraft. Det var en spännande tid i mitt liv. Jag kände mig hoppfull. Jag kände att jag var på väg mot en enorm förvandling.”

Vilken läsupplevelse! Jag tänker mig att Ottessa Moshfegh, i sin ambition att framställa den unga, nutida, vita, olyckliga kvinnans narrativ, är Amerikas motsvarighet till Karolina Ramqvist eller Marie Aubert. Ett år av vila och avkoppling är en intelligent och helt underbart cynisk, sorglig, absurd och rolig samtidsroman. Det är en skoningslös skildring av människan som den sociala flockdjurspräglade stackare hon är med ett medvetande som i kombination med det limbiska systemet är dömd till olycka (åtminstone ibland). Jag blev helt nockad. Och så till mig är jag, att nu kommer jag att skriva mina reflektioner som med största sannolikhet förstör läsupplevelsen för den som inte läst boken.

Berättarjaget är en ung kvinna (vi vet inte hennes namn) som ser ut som en modell på semester. Hon har tagit examen med fina betyg och har ett eftertraktat jobb på ett konstgalleri. Hon det gott ställt och en lägenhet på Manhattan. Men hennes båda föräldrar dog hastigt och detta försätter henne i ett letargiskt tillstånd. Hon orkar inte längre spela sin roll i samhällets absurda teater. Hon vill inte dö, hon vill bara inte leva. Hon vill sova och bestämmer sig för att ta ett år ledigt för att sova och se på film, på heltid.

Det är ett extremt välgjort litterärt hantverk som ligger bakom den till synes osympatiska huvudkaraktären. Här gäller det att se upp så att man som läsare inte blir lika lurad av hennes tankar som hon lurar sig själv. Den här kvinnan och hennes kompis Reva är högpresterande kvinnor som in i minsta detalj duktigt strävar och lyckas uppnå vad det moderna västerländska samhället lärt dem; vara smal, smart, snygg, framgångsrik, pigg, välmående, sval, hälsosam, intellektuell, älskvärd, fuckable, intressant, lagom svår och åtkomlig, klä sig dyrt, ta hand om sig själv etcetera. När huvudkaraktären ger upp fortsätter Reva att kämpa med bantningen och självhjälpsböckerna.

”Att vara snygg var bara en fälla i en värld som värderar utseendet högre än något annat.”

Med Ett år av vila och avkoppling levererar Moshfegh en svidande samhällskritik. Hon skriver fram en bild av det urbana livets avhumaniserade maskineri där utseende och kapital betyder allt och dubbelmoralen är ett faktum. Författaren sätter ord på den maskerad som ständigt pågår på grund av påbudet att varje person är sitt eget varumärke. Män förklär sin osäkerhet till känslighet. Den så kallade subversiva konsten är inte annat än punk fast med pengar. En kvinna kan behöva lugn och ro, men hur ska hon kunna hitta det i vår samtid? Hur blir man fri från krav så indoktrinerade att de upplevs komma inifrån? Hur får man lugn och ro från sig själv? Frihet är en illusion och man kan tyvärr inte skapa sin egen verklighet. Men man kan droga sig. Vilket också väldigt många människor gör. Kanske kan drogerna reducera identitetens brus av chimärer och manér och få fram de genuina känslorna. Man vill väl tömma sitt medvetande och slippa bry sig om sånt som man inte vill bry sig något om.

”’Du är så smal’, sa hon. ’Orättvist!’”

Det här är nog den bästa skildringen av depression som jag någonsin läst. Huvudkaraktären har trillat ner i ett existentiellt hål och jag känner verkligen hennes smärta, närhetsrädsla och osäkerhet även om hon försöker dölja den bakom fuck-off-attityd, nihilism och misantropi. Jag visste nog inte hur fruktansvärt smärtsamt ett mänskligt liv kan vara, även om man står högst upp på behovstrappan.

Här finns också en psykiatriker, Dr Tuttle, som jag tolkar som en (ljuvlig) karikatyr av psykvården och dess böjelse för mediciner. Svårt att medicinera/droga bort ett sjukt samhälle dock. Konstvärlden får sig en genomgång då dess verksamhet inte skiljer sig nämnvärt från börsens.

”Picasso gjorde rätt i att börja måla av sorgliga och avvisade typer, blåa målningar. Han såg ut genom fönstret på sin egen misär. Jag kände respekt för det.”

Ljuset i huvudpersonens mörker är Whoppi Goldberg. Filmerna med henne rullar om och om igen på karaktärens vhs. För Whoppi Goldberg är ingenting heligt, hon skrattar åt allting och hon lyckas vara autentisk vilket är vad huvudkaraktären önskar för människorna. Författaren tycks vara ute efter att det är just den vita medel- och överklassen som lever i en låtsasvärld och tar sig själva på för stort allvar. Detta kanaliseras också via egyptierna (som jobbar i det närlivs där huvudpersonen handlar) framför vilka hon anstränger sig och faktiskt bryr sig om vad de tänker om henne. Som att de inte tillhör gruppen sminkade grisar.

Extra pluspoäng för uppläsaren Iris Smeds som använder en mycket passande monoton, släpig och avmätt ton.

okt 30 2021

Den ensamma staden av Olivia Laing

”Du som är ensam
det här är till dig”

Mer än en fjärdedel av alla vuxna amerikaner lider av ensamhet, nästan hälften av alla vuxna britter känner sig ensamma antingen ofta eller ibland (2016). Den ensamma staden består av ett gäng essäer om ensamhet och konst. Om hur ensamheten påverkar människor, hur vi kan bryta den med hjälp av öppenhet och konstens förmåga att bygga broar mellan människor. Olivia Laing drabbades av ensamhet efter ett kraschat förhållande. Konsten befriade henne från den betungande känslan av att hon var skamligt ensam om sin isolering.

”Jag började inse att ensamheten var en befolkad plats, en stad i sig. Och när du bor i en stad, även en stad som är så noggrant och logiskt planerad som Manhattan, går du vilse i början. Med tiden börjar du utveckla en mental karta, en samling favoritdestinationer och favoritrutter, en labyrint som ingen annan någonsin kan kopiera eller återskapa.”

Den här fantastiska boken är hennes karta över ensamheten. Här behandlas konsthistoria och konstteori. Hon skriver om en bunt alienerade individer som kanaliserade sin smärtsamma ensamhet genom främst bildkonsten. Edward Hopper, Andy Warhol, Valeri Solana, David Wojnarowicz, Henry Darger med flera. Dessa var blyga enstöringar, isolerade på grund av sitt förflutna, hade nedsatt talförmåga, missförstods, var homosexuella och/eller queer, drabbades av AIDS.

Hon analyserar ganska många filmer och verk som jag (tyvärr) inte har sett, somliga kan man dock se via förlagets hemsida. Jag får googla mycket. De jag känner till sedan tidigare intresserar mig mest, men det är förstås också roligt att göra sig nya bekantskaper.

Laing skriver otroligt varmt och vackert. Hon visar sig sårbar och öppnar sig för läsaren med stor generositet. Jag uppskattar att hon väljer att placera sig utanför de binära könskategorierna. Hon analyserar verk och personer med skärpa, respekt och försiktighet. Man kan tänka sig att Kankimäki med sin Kvinnor jag tänker på om natten har inspirerats av Laing.

”Så mycket av ensamhetens våndor beror på hemlighetsmakerier, på en känsla av att sårbarheten måste gömmas, att pinsamheter ska stoppas undan, att ärr måste döljas som om de var rent av motbjudande. Men varför måste allt detta gömmas undan? Vad är det som är så pinsamt med saknad, med åtrå, med att inte vara belåten, med att känna sig ledsen? Varifrån kommer det där behovet att hela tiden vara på topp, eller att vara bekvämt innesluten i en tvåsamhet, att rikta sig inåt, bort från den yttre världen?

Jag fastnar för texten om Henry Darger som dömdes ut som psykiskt sjuk och pedofil på grund av sina verk. Hade han varit gift, rik, utbildad eller kvinna hade han förmodligen sluppit den stämpeln. Hemskt och sorgligt att bli dömd på fel premisser.

Jag hyser ambivalenta känslor för Andy Warhole, men när Laing skriver om honom får jag inte nog. Jag googlar som besatt och tittar på klipp när han under en intervju vägrar att tala. Att han kunde uthärda offentligheten bakom sina stora glasögon och peruken på sniskan är bevis på hur människans komplexitet trotsar alla gränser.

Warhole av Alice Neel

Hon skriver också om hur digitaliseringen och det virtuella livet förhåller sig till ensamhet. Sociala svårigheter och dålig självkänsla försvårar möjligheter till närhet. Via skärmen och kändisskap tror man kanske att man kan få kärlek utan att ta risker. Människors längtan efter kontakt och uppmärksamhet samt rädsla för intimitet och att bli avvisade förklarar varför internets sociala funktioner växt med stormsteg. För att kunna uppnå närhet krävs självkänsla. Hon kopplar ihop beröringsskräcken som uppstod under 80-talet på grund av AIDS med digitaliseringens framfart. Att den ena fasen lockade fram den andra.

Nu vill man ju inte vara könsfascist här, efter att ha varit i Laings vänliga icke-kategoriserande värld, men jag måste ända framhålla att jag saknar kvinnor i samlingen konstnärer hon valt.

okt 29 2021

Gömstället av Pam Smy

Jag tyckte väldigt mycket om Thornhill och var därför pepp på att läsa den här. Gömstället är lika stämningsfullt illustrerad och författaren blandar även här allvarlig realism med övernaturliga inslag. Gott så.

Den här boken är särskilt passande att läsa nu till halloween. Det handlar bland annat om vad som händer på kyrkogården på alla helgons natt. Det är en spännande scen. På kyrkogården befinner sig Billy, 12 år, som rymt hemifrån för att hans styvpappa slår Billys mamma. Viktig och bra handling som kanske inte kan vara alltför verklighetstrogen eftersom den riktar sig till barn.

Det är den inte heller. Karaktärerna är på tok för ensidiga för min smak. Ploten är alltför tillrättalagd och säcken knyts ihop sådär olidligt perfekt. Jag hade önskat att Pam Smy vågade vara lite mer obekväm.

Det hör väl inte hit men jag vill rekommendera serien Vargen kommer (dansk dramaserie) som är en fantastisk och realistisk skildring på samma tema. Att se den är som att gå en grundkurs i mäns våld mot kvinnor. Det är det inte att läsa den här boken, men kanske kan något barn känna igen sig och förhoppningsvis finna mod att försöka förändra sin situation.

Tack Berghs förlag.

okt 28 2021

Kamalas bok av Inger Edelfeldt

”Jag kunde höra Hungern ryta inombords, akta dig betydde det, om du inte blidkar mig blir jag något ännu värre. Jag kände mig som en papperspåse med en varg inuti.”

Men snälla nån! Varför har jag nu inte läst det här lilla mästerverket tidigare? Den kom 1986, men har funnits på min att-läsa-lista i ganska många år efter att jag undervisats av Maria Margareta Österholm som skrivit en avhandling som inkluderar Kamala. Den här borde jag ju läst som ung, den handlar delvis om den unga Ninas katastroftankar.

Som ung kvinna (människa) kan man i perioder ha självföraktande tankar som insinuerar att man är fet, ful och misslyckad, att ingen kommer att älska en och att man kommer att vara ensam för alltid. Det är svårt att växa upp i ett samhälle där narrativet går ut på att en kvinna aldrig duger som hon är.

Att vara ung kan vara att gå i väntans tider. Problemet är att det man väntar på kanske aldrig kommer att inträffa (se Vuxna människor av Marie Aubert), eftersom det man drömmer om ofta är präglat av normer och romantiska fantasier som man fått från filmer. Det kan vara riktigt rysligt att ha allt det avgörande framför sig och det skriver Edelfeldt fram med bravur i den här korta och franka berättelsen.

”Min mamma frågar mig jämt om jag Mår Bra. Hon har säkert rätt i att jag borde ”ta tag i mitt liv”. Jag vill ju en massa saker och är inte särskilt dum men problemet är att jag inte kan vilja någon enskild sak tillräckligt starkt. Jag antar att man borde bestämma sig för att låtsas vilja något, välja ut något som man fixerar all sin vilja vid. Låtsas man tillräckligt bra så glömmer man till slut bort att man låtsas. Det är det underliga med att vara vuxen: allt är på blodigt allvar men det känns som om det vore på låtsas. När man var liten var allt på låtsas men det kändes som om det var på allvar.”

Att vara ung kan också vara att ha hopp och kraft att forma sina egna mål och drömmar. Det går att konsternera normen. Jaget i boken fantiserar om att ta sig runt regelverket genom att måla ansiktet grönt. Det finns unga människor som hittar egna vägar och det finns numera massor med litteratur att inspireras av (Vänta på vind, Fula tjejer, Kvinnor jag tänker på om natten, Flicka, kvinna, annan, Aldrig godnatt med flera).

Kamalas bok handlar om en kvinna på 22 år som mår skit. Vi får ta del av hennes isolerade mörka medvetande. Hon dömer ut sig själv och andra. Kvinnor är rivaler. Drömmen är att någon ska älska henne, vilket Stefan – som hon har ett öppet förhållande med – inte gör. Hon går inte utanför dörren utan att sminka sig. Hon beter sig exemplariskt i förhållande till vad man förväntar sig av henne. De trånga skorna med klack skaver på hennes fötter och är metafor för hur en kvinna måste passa in i könsnormer. Vara smal, vacker och attraktiv för män, men samtidigt inte bry sig om dessa utan vara självständig och stark i sig själv. Absolut inte vara klängig, sur eller jobbig på något annat sätt.

”Och jag vet att jag inte ser med mina egna ögon. Det är Hans ögon jag ser med. Jag har inga egna ögon.”

Myten om Kamala bygger på en händelse som skedde i Indien i början av 1900-talet. En pastor vid namn Singh hävdade att han hittade två barn (Kamala och hennes syster Amala) som uppfostrats av vargar och betedde sig därefter. De gick på alla fyra, ville vara utomhus, klöstes och åt helst rått kött. Kamalas djuriska morrande som avviker från det som människor socialiseras till måste ha inspirerat författaren. Jag tolkar Kamalas bok som ett sätt för Edelfeldt att ryta ifrån.

”Men är man ful så blir det ju bara ännu värre om man försöker göra sig vacker. Då är man inte ödmjuk. Då blir man ännu löjligare.
Man kan ju vara snäll förstås, snäll och duktig. Trevlig och humoristisk. Snäll måste man nog vara om man är ful. Till och med ringaren i Notre Dame var snäll.”

Kamalas obehagliga bok har ett mycket behagligt språk, en humor och fantasifullhet som imponerar. Jag tror tyvärr inte att den har tappat i relevans. Läs den, om du inte redan gjort det.

okt 27 2021

Cykelbudet av Anders Teglund

”Vi måste se till att folk som beställer genom Foodora förstår att de är oavsiktliga sponsorer till ett modernt slaveri.”

Anders Teglund är kulturarbetare och pianist med säte i Göteborg. Covidrestriktioner gör att han står utan uppdrag och han tar jobb på Foodora som cykelbud. Boken består av dagboksanteckningar under 2020-2021 och handlar om arbetet som pianist och som cykelbud, politik och arbetsvillkor samt samvaron med andra cykelbud som är i prekära situationer.

Jag lyssnade på boken vilket jag rekommenderar dels för att författaren själv läser med härlig Luleådialekt dels för att det är en upplevelse för sig att lyssna till Teglunds pianostycken.

Författaren lyckas med en ödmjuk men konstruktiv ton framföra befogad samhällskritik. Han berättar om hur han försöker lyfta in kulturen i hemmet, men att hemmet tycks vara en främmande plats för den moderna människan. Han kritiserar Spotifys orättvisa lönegap mellan chefer och musiker. Främst fokuserar han gigarbetets nackdelar på samhällsnivå och mer specifikt de urdåliga villkor som drabbar foodoraanställda på individnivå.

”Musiker må vara kraftigt försvagade i vår tid men de har en tradition av att liera sig med farligt folk. Dessa chefer [på Spotify] bör ha i åtanke att det var en pianofabrikör från Strasbourg som byggde den första giljotinen.”

Foodora lockar med att arbete hos dem är ett sätt att bryta utanförskap, vilket Teglund snart inser är en bluff. Som anställd är det svårt att få kontakt med andra bud. Han blir en slav under den krånglande appen som mäter och rankar hans prestationer, larmar när han är för långsam och ger honom nya beställningar. Som anställd blir han på samma gång övervakad och anonymiserad. Han hinner inte och vill nog inte heller prata med de som beställer och kollegorna möter han främst via skärmen. Tack vare Reinfeldts politik kan anställningskontraktet förlängas med bara några månader i taget vilket förstås skapar otrygghet men vad värre är omöjliggör uppehållstillstånd för migranter som riskerar utvisning. Den anställde måste själv ansvara för cykel, mobiltelefon och annan adekvat utrustning. Inledningsvis har Teglund större utgifter än inkomster för lönen är givetvis låg.

Cykelbudet ger läsaren en bild av det moderna prekariatet, ovärdig en demokrati. Medelklassen erbjuds bekvämlighet på hårt arbetande människors bekostnad. Klassklyftorna personifieras. På ena sidan står exempelvis en vit tjugoåring i kalsonger, på andra sidan en högpresterande migrant eller utbytesstudent som närmar sig fyrtio.

Författaren gästspelar på frivillig basis i prekariatet, han gillar att cykla och har en bra cykel. Som vit medelklass balanserar han mellan att vara en hjälpsam medmänniska och en ”white saviour”. Jag tycker dock att han visar på full medvetenhet och håller sig på rätt sida. Han har råd att vara obekväm, att engagera sig fackligt och att kritisera Foodora. När han inte längre får sitt kontrakt förlängt är det ingen katastrof.

Jag uppskattar att Teglund inte berättar speciellt mycket om sig själv. Jag kände igen den förtärande hopplöshetskänslan av att vilja men inte kunna hjälpa människor i nöd (migranter). Det här är en övervägande fin och bra bok, dock alldeles för lång.

okt 26 2021

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

”En dag, långt innan oroligheterna började, smet han i väg utan att säga ett ord till någon och vände aldrig tillbaka. Och så en annan dag, fyrtiotre år senare, föll han ihop alldeles innanför ytterdörren till sitt hus i en liten stad i England.”

Jag blir från första meningen (ovan) uppslukad av berättelsen om Abbas och Maryam samt deras barn (H)anna och Jamal. Paradiset krävde lite mer ansträngning av mig som läsare inledningsvis, här bara flyter det på.

Den här stillsamma romanen har en vardagsbaserad handling där allmänmänskliga göranden och låtanden är i fokus. Författaren är i första hand lojal med karaktärerna och undviker att vrida upp spänningen i enlighet med den dramaturgiska kurvan. Livets alla faser finns representerade och hur dessa kan te sig för pojkar och flickor, kvinnor och män. Ungdomens hoppfulla naivitet krockar med den erfarnes blick. Jag blir starkt berörd av att läsa om familjens cykel, barnets frigörelse och förälderns känsla av oförrätt när barnet ratar hen. Och sen det dramatiska som alltid sker till sist, en förälder blir sjuk och närmar sig döden. Vad kommer man att ånga på dödsbädden? Här understryks livets föränderlighet genom att barnen flyttar i samma veva som Abbas blir sjuk. En ny fas är inledd. Författaren lyckas fånga hur livet är en rörelse, inte nödvändigtvis framåt. Den började för Abbas sedan länge i Zanzibar och drog med sig honom och senare Maryam och rörelsen fortsätter tumla vidare med deras barn. Gurnah tar också itu med erfarenheten av migration, jämförandet av olika samhällen, tillhörighet och utanförskap. Han berättar historierna som finns bakom prickarna i statistiken, som ju är skönlitteraturens uppgift. Det revolutionerande är att det här är en berättelse om migration utförd med medvetandeströmmens berättarteknik vilket sätter psykologiska spörsmål i fokus för alla att känna igen sig i. Det borde finnas många sådana romaner kan man tycka, men jag tror inte att det gör det. Åtminstone inte i den här klassen.

Läsaren har via den allvetande berättaren förmånen att ta del av Abbas bakgrund vilken han inte delat med sina familjemedlemmar. Det är en ynnest att få läsa den tystlåtna gubbens enskilda tankemonologer. Jag brukar föredra första person singularis men Gurnah visar prov på hur ett mycket väl utfört tredje-person-perspektiv har fördelar och kan släppa läsaren nära inpå fler karaktärer. Berättaren framför karaktärernas samtal med sig själva på ett närmast perfekt vis. Tidslinjen är inte kronologisk och berättelsen hoppar också mellan de fyra olika protagonisterna. Även detta är sömlöst och hela texten flyter i en harmonisk ström. Jag förstår nobelprisjuryns förtjusning.

”Han försökte verkligen låta bli att tänka på en massa saker, och i många år trodde han att han hade lyckats, även om han då och då överrumplades av något som dök upp ur tomma intet, oväntat brutalt. Det kanske var så för många människor, att man väjde och kryssade sig fram genom livet, ryggade tillbaka när man då och då fick sig en smäll i förbigående och halvhjärtat försökte försvara sig mot en allt starkare motståndare. Eller också var livet inte alls så för de flesta människor, utan lugn och försoning infann sig med åren, det var bara det att han inte hade haft sådan tur eller inte hade förstått att han hade det. Trots alla sina försök att slingra sig undan hade han vetat att tiden skulle vinna över honom och att det blev allt svårare att strunta i det där som han borde ha ställt till rätta med hade undvikit.”

Den här allvarliga romanen tar itu med alienationen mellan generationer, förälder och barn, mellan nuet och dåtidens minnen (inom varje individ), mellan tillhörigheter. Med andra ord finns det möjlighet för alla att känna igen sig i åtminstone vissa av problemen som Gurnah skriver om. Jag tänker mig att barn till invandrare har extra mycket att hämta. Ur ett intersektionellt perspektiv fördjupar Gurnah förståelsen av hur exempelvis en far-och-son-relation försvåras ytterligare när olika maktordningar samverkar tillsammans med migration. Ett annat genomgående tema kopplat till migration är skuld.

okt 24 2021

Nikes bok av Agnes Lidbeck

”Enligt vetenskapen är förälskelsen en spegling av den man vill vara, i den andra. Att vi förälskar oss i den andra, på grund av den vi tror oss kunna vara med den.”

För mig förmedlar omslagsbilden samma som citatet ovan; en kvinna vill lyftas upp, sväva graciöst över marken. Barnet har ingen plats i den heterosexuella matris som paret symboliserar – annat än som betraktare.

Detta ambitiösa epos om främst kärlek och katastrofer men även om klass och vänskap, på närmare 750 sidor slukade jag i ett nafs. Agnes Lidbeck, känd för att kunna klä världen i ord, har med Nikes bok överträffat sig själv. Många ord blir det. Många extremt bra ord.

”Och livet är bara stunder och det de fylls med.”

Romanen tar sin början på 80-talet. Platsen Österlen, innan gentrifieringen, är uppenbart viktig för Lidbeck. Det märks på hur passionerat hon beskriver den. Det sker en katastrof som sprider sig som ringar på vattnet. Fler katastrofer. Men det är inte katastroferna eller de extraordinära skeendena Lidbeck grottar ner sig i, det gör hon i de allmänmänskliga hindren, känslorna och tankarna som alla kan känna igen sig i. Sista delen utspelar sig 2018.

”Så går hon igenom dagarna, genom pärlbandet av dagar, oregelbundna pärlor, falska pärlor, runda, svårgreppade pärlor som faller mellan fingrarna. / Hur beskriver man dem? Lycka är ju att sluta betrakta delarna, och hänge sig åt helheten. Men här finns ingen helhet, i henne finns inte en helhet. Enklare kanske då, att beskriva skarvarna mellan lyckans delar.”

Nikes bok innehåller ett rikt persongalleri med bara drömkaraktärer samt mor-dotter-relationer i flera upplagor och över flera generationer. Sonja; psykiskt sjuk, väldigt ung mamma som hålls på övervåningen i ett gult rum (vilket för mina tankar till Den gula tapeten). Olle; fattig tvivlande konstnär som får stånd av sin spegelbild (typ Hugo Rask). Karin; duktig hemmafru med två söner som sörjer att hon inte fick en dotter. Hon är mamma i enlighet med rådande ideal men också martyr och tyngd av att alltid göra sig nyttig, inlåst i sina vårdande roller (lik Anna i Finna sig). Janne; fiskare som tagit över sin fars företag. Tommy; byggnadsarbetare som blivit nyrik på fastigheter samt alkoholiserad. Rosmarie: mamma, religiös, arbetar utanför hemmet. Nike; född samma år som författaren, växer upp till en läsande, skrivande, iakttagande och fettföraktande person. De delar också erfarenheten av att växa upp med en konstutövande pappa och de har båda sneda tänder. Bäggedera tycks ha ”ett jäkla kärnvapen i sig” och funderar mycket på hur kvinnorollen kan förenas med yrkesrollen. Vad mer de kan tänkas dela kan man ju fundera på. Eller kanske helst låta bli. Om man kan.

”Det finns de, kvinnor och män, som gör kärleken till sitt främsta uppdrag. Men vi andra, vi som har ett intellektuellt uppdrag, eller över huvud taget ett uppdrag som sträcker sig utanför den intima sfärden, vi kan inte förvänta oss att verkligen lyckas med våra relationer.”

Det finns många fler karaktärer och som Lidbeck skriver fram dem, som hade hon erfarenhet av och full insikt i de alla. Drömkaraktärer skriver jag, men saken är den att jag tror Lidbeck kan ta sig an vilken karaktär som helst och få den intressant. De är inte alltid lätta att tycka om men de är alltid mänskliga. Vi tror vi känner dem, men sen kommer en ny karaktär och möter dem med utifrånblick vilket gör att vi får ompröva vår uppfattning, utvidga bilden, acceptera komplexiteten. Alla är lika intressanta och det är helt otroligt bra gjort. Jag tror det här är det mest realistiska jag läst om hur det är att vara mamma, kvinna och människa.

”Ömheten hon känner inför sin egen mamma, sedd genom Gustafs ögon, är hennes första vuxna känsla.”

Romanen går igenom hur samhället förändrats. Hemmafruidealet och hur det påverkade främst kvinnors situation på 80-talet och framåt. Hur synen på barn och psykologi förändras. Finanskriser och spräckt it-bubbla, sädesfält utan blåklint och vallmo plötsligt. Några längtar kanske tillbaka till en punkt som aldrig funnits?

De fejkade orgasmerna är ett ämne jag uppskattar. Likaså mannen som vill stoppa sitt åldrande och därför blir ihop med en yngre kvinna. Det handlar om att vara en skrivande person. Om hur människor har olika förklaringsmodeller till att saker och ting sker och varför, men att alla mer eller mindre också hittar förklaringen utanför sig själva. Men mest handlar det om hur människor vill ha kärlek och ge kärlek, men att det inte går att undvika att såra varandra. Eftersom allt flyter och människor och relationer förändras förlorar vi varandra till sist. Och friheten är en illusion, vi är i en rörelse som startats av någon annan och som kommer föras vidare av en tredje.

Romanen har en extradiegetisk berättare som i prolepser ger antydningar om katastroferna som komma skall. Det ger berättelsen nerv. Jag tycker Lidbecks språk är i så pass hög klass att den sortens spänningssökande är onödig. Berättaren intar ett kommenterande metaperspektiv, är verkligt allvetande och känner till karaktärernas förträngda tankar. Berättaren påverkar läsarens uppfattning genom utryck med hög modalitet. Men det finns också saker berättaren inte är säker på, många ”kanske” som lämnas för läsaren att tolka. Jag gillar kanske.

Romanen tar itu med kärlek hälld i det heterosexuella äktenskapets form. Förstås ser kärleken i praktiken olika ut, men den idealiska formen är utformad bara på ett sätt i en viss tid. För alla att förhålla sig till. Antingen försöker man tränga sig in där kosta vad det kosta vill, eller så ger man upp det och skapar sin egen version av kärlek. Lidbeck visar oss att det första är dömt att misslyckas även om miljöfaktorerna är gynnsamma. Att tillhöra den vinnande klassen, åldern eller det prioriterade könet har betydelse för utgången, men utgör sannerligen ingen garanti. Formen är i alla avseenden för trång.

Lidbecks vindlande prosa är fundamentet den här boken vilar på. Om diegesen är russinen är prosan kakan. Den är alltid välskriven, nästan alltid bra, ibland lysande men eftersom romanen är över 700 sidor blir det bitvis lite väl mycket av det goda. Ibland skymmer den sikten mellan mig och karaktärerna. Det är dem jag helst vill åt. Och jag ser enormt mycket fram emot att få träffa dem igen i nästa del i serien Hemmahamn.

Tack Norstedts!

okt 23 2021

Det var inte jag (#4) av Kjell Johansson

”Varje människa är sin egen gengångare.”

Det har nu blivit 1993 när vi kommer in i berättelsen som är den fjärde delen av den helt fantastiska serien som börjar med Huset vid Flon. Eva är åter berättare och hon gör det i första person singularis. Hon lever tillsammans med Axel som lyckats lämna ”kusinerna från landet” för Eva i Stockholm. Hennes blick på honom är intressant. De är båda från arbetarklass men Eva har avancerat till medelklass genom sin lärarutbildning. Hon är sjukskriven och kämpar mot osunda tankar som drar mot psykisk ohälsa och missbruk. Alex har inte utbildat sig, han har aldrig ägt en klocka eller varit utomlands. Men han kan arbeta med sina händer, han sover tryggt om natten, han är fåordig men när han talar pratar han klarspråk. Jag gillar (och känner igen mig i) spänningen som finns mellan teoretikern och praktikern.

Läsaren måste dock förhålla sig kritiskt till Evas berättelse. Hon tycks vara en opålitlig berättare vilket väl alltid är fallet med jag-perspektiv, men extra mycket med en person som eventuellt inbillar saker och är alienerad från sin själv. Det är mycket spännande och realistiskt genomfört.

”Var det med värme jag såg på Axel, med ömhet och tillit, det som var en del av kärleken? Eller var detta något som bara hörde till; var uttrycken för våra känslor, det vi sa och gjorde, bara något som hörde till? Betedde vi oss bara som överenskommet var i vår tid, i vårt land: så skulle man agera. […] Var de där två som kramade varandra så hårt ett förälskat par eller var de två rädda människor som klamrade sig fast vid varandra?”

Kjell Johansson skriver mycket begåvat om hur fattigdom kan förhålla sig till kunskap och stolthet. Eva och Einars mamma uppmuntrade kunskap vilket möjliggjorde barnens klassresa. Men inte lyckas Eva att med båda fötterna kliva över linjen. Hon filosoferar över om det kanske tar sex generationer innan förändringen fullbordas. Alla som var före Eva och Einar är nu borta. Eva har kommit i den åldern att hon vill undersöka varför hon är som hon är. Men alla dessa tankar och försök att ta reda på varför man är som man är, leder de någonsin till något?

Det var inte jag tycks mer likna en epilog till trilogin än en del fyra. Det handlar mindre om tidsandan och trasproletariatet i stort och mer om Eva som individ som ett resultat av sina erfarenheter.

”Det är många som uppträder som andra än de är, en del som ombud för den de vill vara. De vill inte visa sitt eget nakna ansikte. I spegeln ser de en främmande människa. Det var inte jag, kan de säga då de flytt bilden.”

En stor sorg kommer över mig när sista sidan är läst. Dels för att den här underbara serien nu är avslutad dels för att läsningen påmint mig om att det är barn till fabriksarbetare och pigor, städerskor och butiksbiträden som i socialistisk anda arbetat fram Sveriges välfärdssektor. De finns snart inte längre kvar. Jag är rädd för vad framtidens högersväng ska leda oss. En liten tröst är det i alla fall att jag har många böcker av Kjell Johansson kvar att läsa.

okt 21 2021

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Jag har lyssnat på fantastiska Stina Ekblad som läser denna fabel, en modern klassiker i Sydkorea.

Den handlar om en värphöna som givit sig själv namnet Knopp. Hon sitter inburad och drömmer om att få ströva fritt på gården och att få ruva ett av sina ägg för att få en kyckling. Knopp lyckas ta sig ut ur buren och möter en vän i gräsanden Såskopp. Men med friheten kommer också hotet från vesslan som vill äta upp dem. Knopp hittar ett ägg att ruva och hon får utlopp för sina moderskänslor när den lilla gräsandsungen kläcks. Det visar sig inte vara helt lätt att se annorlunda ut än sitt barn och inte heller att vara en frigående burhöna.

Det här är en fint skriven tidlös allegori som avhandlar ämnena barnlängtan, frihet, makt, tillhörighet, kärlek och adoption. I stil med Orwells djurfarmen är det en antropomorf berättelse där djuren har ett själsliv och tal som liknar människans. Hönan som drömde om att flyga är betydligt enklare och därtill avsevärt kortare än Djurfarmen, perfekt läsning för unga tänker jag mig. Hwang lyckas skriva en vacker och spännande saga med djupare betydelse och dessutom få med både karaktärsutveckling och ett minnesvärt slut.

Den som önskar läsa om att kvinnor kan ha andra drömmar än att vara goda mödrar, får välja en annan bok.