Kamalas bok av Inger Edelfeldt

”Jag kunde höra Hungern ryta inombords, akta dig betydde det, om du inte blidkar mig blir jag något ännu värre. Jag kände mig som en papperspåse med en varg inuti.”

Men snälla nån! Varför har jag nu inte läst det här lilla mästerverket tidigare? Den kom 1986, men har funnits på min att-läsa-lista i ganska många år efter att jag undervisats av Maria Margareta Österholm som skrivit en avhandling som inkluderar Kamala. Den här borde jag ju läst som ung, den handlar delvis om den unga Ninas katastroftankar.

Som ung kvinna (människa) kan man i perioder ha självföraktande tankar som insinuerar att man är fet, ful och misslyckad, att ingen kommer att älska en och att man kommer att vara ensam för alltid. Det är svårt att växa upp i ett samhälle där narrativet går ut på att en kvinna aldrig duger som hon är.

Att vara ung kan vara att gå i väntans tider. Problemet är att det man väntar på kanske aldrig kommer att inträffa (se Vuxna människor av Marie Aubert), eftersom det man drömmer om ofta är präglat av normer och romantiska fantasier som man fått från filmer. Det kan vara riktigt rysligt att ha allt det avgörande framför sig och det skriver Edelfeldt fram med bravur i den här korta och franka berättelsen.

”Min mamma frågar mig jämt om jag Mår Bra. Hon har säkert rätt i att jag borde ”ta tag i mitt liv”. Jag vill ju en massa saker och är inte särskilt dum men problemet är att jag inte kan vilja någon enskild sak tillräckligt starkt. Jag antar att man borde bestämma sig för att låtsas vilja något, välja ut något som man fixerar all sin vilja vid. Låtsas man tillräckligt bra så glömmer man till slut bort att man låtsas. Det är det underliga med att vara vuxen: allt är på blodigt allvar men det känns som om det vore på låtsas. När man var liten var allt på låtsas men det kändes som om det var på allvar.”

Att vara ung kan också vara att ha hopp och kraft att forma sina egna mål och drömmar. Det går att konsternera normen. Jaget i boken fantiserar om att ta sig runt regelverket genom att måla ansiktet grönt. Det finns unga människor som hittar egna vägar och det finns numera massor med litteratur att inspireras av (Vänta på vind, Fula tjejer, Kvinnor jag tänker på om natten, Flicka, kvinna, annan, Aldrig godnatt med flera).

Kamalas bok handlar om en kvinna på 22 år som mår skit. Vi får ta del av hennes isolerade mörka medvetande. Hon dömer ut sig själv och andra. Kvinnor är rivaler. Drömmen är att någon ska älska henne, vilket Stefan – som hon har ett öppet förhållande med – inte gör. Hon går inte utanför dörren utan att sminka sig. Hon beter sig exemplariskt i förhållande till vad man förväntar sig av henne. De trånga skorna med klack skaver på hennes fötter och är metafor för hur en kvinna måste passa in i könsnormer. Vara smal, vacker och attraktiv för män, men samtidigt inte bry sig om dessa utan vara självständig och stark i sig själv. Absolut inte vara klängig, sur eller jobbig på något annat sätt.

”Och jag vet att jag inte ser med mina egna ögon. Det är Hans ögon jag ser med. Jag har inga egna ögon.”

Myten om Kamala bygger på en händelse som skedde i Indien i början av 1900-talet. En pastor vid namn Singh hävdade att han hittade två barn (Kamala och hennes syster Amala) som uppfostrats av vargar och betedde sig därefter. De gick på alla fyra, ville vara utomhus, klöstes och åt helst rått kött. Kamalas djuriska morrande som avviker från det som människor socialiseras till måste ha inspirerat författaren. Jag tolkar Kamalas bok som ett sätt för Edelfeldt att ryta ifrån.

”Men är man ful så blir det ju bara ännu värre om man försöker göra sig vacker. Då är man inte ödmjuk. Då blir man ännu löjligare.
Man kan ju vara snäll förstås, snäll och duktig. Trevlig och humoristisk. Snäll måste man nog vara om man är ful. Till och med ringaren i Notre Dame var snäll.”

Kamalas obehagliga bok har ett mycket behagligt språk, en humor och fantasifullhet som imponerar. Jag tror tyvärr inte att den har tappat i relevans. Läs den, om du inte redan gjort det.

Kommentera