Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

”En dag, långt innan oroligheterna började, smet han i väg utan att säga ett ord till någon och vände aldrig tillbaka. Och så en annan dag, fyrtiotre år senare, föll han ihop alldeles innanför ytterdörren till sitt hus i en liten stad i England.”

Jag blir från första meningen (ovan) uppslukad av berättelsen om Abbas och Maryam samt deras barn (H)anna och Jamal. Paradiset krävde lite mer ansträngning av mig som läsare inledningsvis, här bara flyter det på.

Den här stillsamma romanen har en vardagsbaserad handling där allmänmänskliga göranden och låtanden är i fokus. Författaren är i första hand lojal med karaktärerna och undviker att vrida upp spänningen i enlighet med den dramaturgiska kurvan. Livets alla faser finns representerade och hur dessa kan te sig för pojkar och flickor, kvinnor och män. Ungdomens hoppfulla naivitet krockar med den erfarnes blick. Jag blir starkt berörd av att läsa om familjens cykel, barnets frigörelse och förälderns känsla av oförrätt när barnet ratar hen. Och sen det dramatiska som alltid sker till sist, en förälder blir sjuk och närmar sig döden. Vad kommer man att ånga på dödsbädden? Här understryks livets föränderlighet genom att barnen flyttar i samma veva som Abbas blir sjuk. En ny fas är inledd. Författaren lyckas fånga hur livet är en rörelse, inte nödvändigtvis framåt. Den började för Abbas sedan länge i Zanzibar och drog med sig honom och senare Maryam och rörelsen fortsätter tumla vidare med deras barn. Gurnah tar också itu med erfarenheten av migration, jämförandet av olika samhällen, tillhörighet och utanförskap. Han berättar historierna som finns bakom prickarna i statistiken, som ju är skönlitteraturens uppgift. Det revolutionerande är att det här är en berättelse om migration utförd med medvetandeströmmens berättarteknik vilket sätter psykologiska spörsmål i fokus för alla att känna igen sig i. Det borde finnas många sådana romaner kan man tycka, men jag tror inte att det gör det. Åtminstone inte i den här klassen.

Läsaren har via den allvetande berättaren förmånen att ta del av Abbas bakgrund vilken han inte delat med sina familjemedlemmar. Det är en ynnest att få läsa den tystlåtna gubbens enskilda tankemonologer. Jag brukar föredra första person singularis men Gurnah visar prov på hur ett mycket väl utfört tredje-person-perspektiv har fördelar och kan släppa läsaren nära inpå fler karaktärer. Berättaren framför karaktärernas samtal med sig själva på ett närmast perfekt vis. Tidslinjen är inte kronologisk och berättelsen hoppar också mellan de fyra olika protagonisterna. Även detta är sömlöst och hela texten flyter i en harmonisk ström. Jag förstår nobelprisjuryns förtjusning.

”Han försökte verkligen låta bli att tänka på en massa saker, och i många år trodde han att han hade lyckats, även om han då och då överrumplades av något som dök upp ur tomma intet, oväntat brutalt. Det kanske var så för många människor, att man väjde och kryssade sig fram genom livet, ryggade tillbaka när man då och då fick sig en smäll i förbigående och halvhjärtat försökte försvara sig mot en allt starkare motståndare. Eller också var livet inte alls så för de flesta människor, utan lugn och försoning infann sig med åren, det var bara det att han inte hade haft sådan tur eller inte hade förstått att han hade det. Trots alla sina försök att slingra sig undan hade han vetat att tiden skulle vinna över honom och att det blev allt svårare att strunta i det där som han borde ha ställt till rätta med hade undvikit.”

Den här allvarliga romanen tar itu med alienationen mellan generationer, förälder och barn, mellan nuet och dåtidens minnen (inom varje individ), mellan tillhörigheter. Med andra ord finns det möjlighet för alla att känna igen sig i åtminstone vissa av problemen som Gurnah skriver om. Jag tänker mig att barn till invandrare har extra mycket att hämta. Ur ett intersektionellt perspektiv fördjupar Gurnah förståelsen av hur exempelvis en far-och-son-relation försvåras ytterligare när olika maktordningar samverkar tillsammans med migration. Ett annat genomgående tema kopplat till migration är skuld.

Kommentera