Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo

Flicka, kvinna, annan är som en novellsamling snyggt sammanflätad till en roman. 12 olika kvinnor (varav en transperson) står som protagonister i varsitt kapitel. De kommer alla ur den afrikanska diasporan men de tillhör olika generationer både åldersmässigt och som invandrare. Den nutida scenen är England. Fördelarna med många olika protagonister är att läsaren får träffa flera olika intressanta och i och för sig komplexa karaktärer, hur de och deras livsvillkor relaterar till varandra och att vi också får ta del av andras utifrånblickar på dem. Nackdelen är att mötena blir aningens forcerade. Det avgörande och mest storslagna i deras liv avhandlas, vardagsrealismen ryms inte. Jag saknar att känna starka känslor, komma nära och karaktärsutveckling.

Den börjar starkt med revolutionära lesbiska kvinnor vars mål är att leva som slampor. Men sen dalar mitt intresse successivt för att mot slutet vara väldigt svalt faktiskt.

Det jag har mest problem med är att texten är i för hög grad sedelärande. Författarens tycks sträva efter samma position som romanens första protagonist Amma som likt en ”överprästinna i Samhällsförändringarnas kapell predikar från Den politiska osynlighetens predikstol för De marginaliserade och redan omvändas församling”. Vi får lektioner i hur det är att vara svart i England, om rasifiering, feminism och vad vi bör tänka om transfrågan. Viktiga ämnen, och för all del delar jag författarens åsikter, men det kräver stor finess att kunna väva in informationen i en spännande dieges. Jag tycker nog att författaren lyckas sådär. Hon är lite för konstaterande gällande vad som är rätt och fel. Inga luckor för läsaren att fylla i själv så att säga.

Språkligt helt ok, punktering saknas, inget att klaga på men heller inget himlastormande.

Jag gillade framförallt läraren Shirley/mrs King (kallad Fuckface av eleverna). Hon kommer som nyutexaminerad på 1980-talet med höga ambitioner att hjälpa de eleverna som behöver det bäst, att motverka ojämlikhet. Sen kommer styrdokumenten, grupperna ökar i storlek, mängder med formulär för lärarna att fylla i, digitaliseringen, de alldeles för många mötena och sen Thatcher, friskolorna och där någonstans är vi inne på 2000-taket och hon hatar sitt jobb och många av eleverna. De elever som möter henne som luttrad, bitter och barsk förstår ju inte hennes historia.

På ett ställe lyckas författaren plita ner en bra sammanfattning vad som är mina bästa råd: att bli en person med kunskaper, inte bara åsikter. Studera nu och skörda fördelarna resten av livet. Sök en partner som behandlar dig som en jämlike, som är ansvarsfull och har en försörjningsplan, som inte dricker för mycket, är rök- och drogfri, och som inte spelar om pengar. En som inte tror på att ta risker.

Plus för mångsidiga skildringar av lesbiska relationer. Minus för de sista två kapitlen där säcken på ett föga realistiskt sätt knyts ihop.

Tack Albert Bonniers Förlag!

Kommentera