Det var inte jag (#4) av Kjell Johansson

”Varje människa är sin egen gengångare.”

Det har nu blivit 1993 när vi kommer in i berättelsen som är den fjärde delen av den helt fantastiska serien som börjar med Huset vid Flon. Eva är åter berättare och hon gör det i första person singularis. Hon lever tillsammans med Axel som lyckats lämna ”kusinerna från landet” för Eva i Stockholm. Hennes blick på honom är intressant. De är båda från arbetarklass men Eva har avancerat till medelklass genom sin lärarutbildning. Hon är sjukskriven och kämpar mot osunda tankar som drar mot psykisk ohälsa och missbruk. Alex har inte utbildat sig, han har aldrig ägt en klocka eller varit utomlands. Men han kan arbeta med sina händer, han sover tryggt om natten, han är fåordig men när han talar pratar han klarspråk. Jag gillar (och känner igen mig i) spänningen som finns mellan teoretikern och praktikern.

Läsaren måste dock förhålla sig kritiskt till Evas berättelse. Hon tycks vara en opålitlig berättare vilket väl alltid är fallet med jag-perspektiv, men extra mycket med en person som eventuellt inbillar saker och är alienerad från sin själv. Det är mycket spännande och realistiskt genomfört.

”Var det med värme jag såg på Axel, med ömhet och tillit, det som var en del av kärleken? Eller var detta något som bara hörde till; var uttrycken för våra känslor, det vi sa och gjorde, bara något som hörde till? Betedde vi oss bara som överenskommet var i vår tid, i vårt land: så skulle man agera. […] Var de där två som kramade varandra så hårt ett förälskat par eller var de två rädda människor som klamrade sig fast vid varandra?”

Kjell Johansson skriver mycket begåvat om hur fattigdom kan förhålla sig till kunskap och stolthet. Eva och Einars mamma uppmuntrade kunskap vilket möjliggjorde barnens klassresa. Men inte lyckas Eva att med båda fötterna kliva över linjen. Hon filosoferar över om det kanske tar sex generationer innan förändringen fullbordas. Alla som var före Eva och Einar är nu borta. Eva har kommit i den åldern att hon vill undersöka varför hon är som hon är. Men alla dessa tankar och försök att ta reda på varför man är som man är, leder de någonsin till något?

Det var inte jag tycks mer likna en epilog till trilogin än en del fyra. Det handlar mindre om tidsandan och trasproletariatet i stort och mer om Eva som individ som ett resultat av sina erfarenheter.

”Det är många som uppträder som andra än de är, en del som ombud för den de vill vara. De vill inte visa sitt eget nakna ansikte. I spegeln ser de en främmande människa. Det var inte jag, kan de säga då de flytt bilden.”

En stor sorg kommer över mig när sista sidan är läst. Dels för att den här underbara serien nu är avslutad dels för att läsningen påmint mig om att det är barn till fabriksarbetare och pigor, städerskor och butiksbiträden som i socialistisk anda arbetat fram Sveriges välfärdssektor. De finns snart inte längre kvar. Jag är rädd för vad framtidens högersväng ska leda oss. En liten tröst är det i alla fall att jag har många böcker av Kjell Johansson kvar att läsa.

Kommentera