Vänta på vind vann Augustpris i kategorin Barn & ungdom 2019. Såklart gjorde den det!
Jag skulle vilja påstå att det här är en perfekt bok som innehåller allt jag kan önska presenterat på ett närmast genialt sätt. Dramaturgin, karaktärerna, miljöbeskrivningarna, det lilla mänskliga livet i förhållande till det stora världsliga. Kroons inlevelseförmåga möjliggör ett språk som når hela vägen in i läsaren. Paradoxalt nog eftersom det handlar om svårigheten att klä tankar i ord. Det är poetiskt och vackert, charmigt och stämningsfullt.
Vinga är vår protagonist som befinner sig i stormens öga. Hon håller på att växa ur barndomen, hennes föräldrar är mitt i en skilsmässa och hon ska börja i en ny skola. Men nu är det sommarlov och det spenderar Vinga tillsammans med sin morfar på en ö omringad av det spännande havet. Vinga har ingen bästis, hon opererar inte på samma våglängd som de normstyrda klasskompisarna, men av sin morfar känner hon sig förstådd. På ön möter hon den jämnåriga Rut som eggar Vinga nästan lika mycket som ensamheten och havet.
Den där fantastiska morfadern får mig att fälla en tår. Jag är djupt betagen av mor/farföräldrar som har starka relationer till sina barnbarn. Kanske är det så att dessa relationer kommer ur bristande närhet mellan förälder och barn? Som en plan B.
Det här är en sådan vacker hyllning till naturen – havet, fåglarna och vinden. Till det praktiska arbetet, att ha något för händer. Till arbetaren som utan akademisk skolning men med stor praktisk erfarenhet besitter all klokhet man behöver. Till den tysta inåtvända personen som har ett vindlande eldorado på insidan. Samt till det kompetenta barnet, som exempelvis vet att det inte är hennes fel att föräldrarna skiljer sig.
Hur kan man tackla förändringens vindar, den skrämmande urladdningen som alltid kommer tillslut? Åskan och stormen som kommer efter värmeböljan, uppbrottet som kanske kommer efter grälet, eller att sommaren är slut och man ska börja i nya skolan. Vissa menar att väntan är värre än när det jobbiga faktiskt händer. Snacka om att människans medvetande kan straffa sig.
När livet är tryggt kan tanken på det till synes eviga havet och himlen te sig skrämmande. Men när ens trygga vardag är i gungning kan oändliga vidder ge tröst. Så är det för Vinga.
Extra plus får Kroon för att han lyfter problemet med vuxna som pratar bebisspråk med stora barn. Och svordomarna.
Jag blev så till mig över den här läsupplevelsen att jag fick lust att bjuda på en bonusbild på min egen favoritö; Lillgraut.
Senaste kommentarer