mar 13 2022

Om vintern (Årstidsböckerna #2) av Karl Ove Knausgård

Den form som kändes spännande och ny i den första boken, Om hösten, upplever jag nu som lite trist. Det är sextio stycken spretiga essäer under parollen Brev till en ofödd dotter, med syftet att förklara somligt av vår värld. Jag får en känsla av att jag läser någons skrivövningar. Mina tankar far iväg på annat håll, men det kan också bero på min bristande koncentrationsförmåga (slutade snusa för fyra dagar sedan).

Jag uppskattar att han skriver personligt med ärlighetsuppsåt och utan romantiska illusioner. Det är dock ganska påfrestande att befinna sig i hans krassa verklighetsuppfattning vars filosofi är tydligt influerad av existentialismen (Nietzsche, Kierkegaard). Jag dras liksom långsamt neråt när han krossar illusioner och river av skimrande slöjor som döljer exempelvis det erotiska samlivets cyniska realiteter. Inför sina barn försöker han upprätthålla en typ av fasad som vi människor håller på med dagligdags. Syftet tycks vara att skapa fina barndomsminnen för de att återvända till i sina kommande ”kamper”. Men jag funderar på hur han tänker sig att det ska fungera? Jag befarar att de kommer att läsa hans böcker och inse hur sorgsen och depressivt lagd deras far är vilket kommer ligga som en blöt grå filt över alla ”lyckliga” minnen. Att han köper sina egna födelsedagspresenter, ger dem till Linda som sedan tillsammans med barnen ger dem tillbaka till honom, är förstås ett skådespeleri i det godas namn, men kan nog upplevas som en obehaglig lögn.

Här fortsätter han att diskutera hur det sociala hos människan är föränderligt till skillnad från jordklotet med dess naturkrafter under vilka människan tvingas inordna sig. Jag fastnade för (kände igen mig i) hans beskrivning av Georg vars känslighet är besvärande och för att skapa distans till omgivningen pratar han jättemycket.

”När vi gick där gjorde han det genom att prata – det fanns inte plats för mig att säga något, även om jag hade velat – som om han måste möta rörelsen in, detta att allt gick in, med en lika stark rörelse ut.”

En annan favorit är Den första snön där han tar ära och heder av vintern på ett sätt som tillfredsställer en vinterhatare. Och sen nickar jag instämmande när han sätter ord på det som Sally Rooney skrev en svinbra roman om; att det fanns något som var bättre förr.

”Längtan efter sjuttiotalet är ingenting annat än längtan efter framtiden, för den fanns fanns då, alla visste att allt skulle förändras, men den finns inte nu, när allt är förändrat.”

I Sex skriver han om sin kvinnoskräck som i kombination med de två olika narrativen om sex (kåthet/kärlek) alstrat en misogyn syn på kvinnan. Tropen om horan och madonnan medför att mannen har svårt att se kvinnan som en sammansatt individ med vilken man både kan uppleva kärlek och sex. Det har varit plågsamt och motigt att ta sig igenom hans tidigare texter som varit starkt präglade av hora-madonna-komplexet också genom att han helt bortsett från kvinnan som människa. Hon har bara funnits med som mamma eller objekt. (Han som är så intresserad av existentialismen kunde väl åtminstone nämna Simone de Beauvoir kan man tycka, men då skulle tropen spricka.) Här skriver han om hur han (tragiskt nog) fortfarande har problem med att sammanfoga dessa två berättelser

”Men kommer man dit att berättelsen om kärleken och den ende smälter ihop med berättelsen om det hedonistiska, gränslösa sexet, uppstår det efter hand andra hinder, för sådant sex kräver distans, och befinner man sig i ett förhållande, lever man tillsammans varje dag, ligger det i sakens natur att distansen blir mindre och mindre, man kommer närmare och närmare varandra, det är det som kallas kärlek, och ju större kärleken är desto svårare är den att förena med sex, om man inte är en spelare förstås, och lyckas låtsas som om den man ligger med inte betyder något. Kanske är det den yttersta kärlekshandlingen, slår det mig nu.”

Klart som fan att han är olycklig om han inte får ihop lycklig kärlek med sex!

Om vintern innehåller också Lars Lerins osannolika akvarellmålningar som vid första anblick kan tas för foton. Men när man tittar närmare ser man ett fabulöst ljus, en skirhet och melankoli som bryter av Knausgårds manhaftiga stil men också möter upp i hans sårbarhet. Fint.

mar 12 2022

Änglahuset (Kvinnorna och staden #3) av Kerstin Ekman

Änglahuset är den tredje delen i serien om arbetarkvinnorna och järnvägsknuten Katrineholm. På sjuttiotalet skrev Kerstin Ekman detta fantastiska, historiska och kollektiva epos som sträcker sig från 1870 och cirka ett sekel framåt och utspelar sig i författarens barndomsstad. Ekman är född 1933 och ringar in de generationer som hon står i kontakt med (om än delvis via berättelser); tre bakåt och två framåt. Ekmans imponerande berättarkonst känns igen för bildspråket, humorn, samhällskritiken, realismen, sakkunnigheten och hur det låga jordnära varvas med högre metafysiska värden som framförallt pågår mellan raderna. Hon skildrar dessutom sex som ingen annan!

Tora är till min stora glädje fortfarande med oss, nu är hon femtio plus. Hon kom till världen i första boken, efter att hennes mamma blivit våldtagen. Mamman dog i barnsäng och Tora växte upp med sin mormor Sara. Sara begrovs namnlös, står som ”hans maka” på gravstenen.

Om det är som vissa säger, att trauman kan ärvas epigenetiskt finns det många orsaker till Toras och andra kvinnors sorger. I den här delen är det förutom Toras bekymmer, hennes svärdotter Jennys samt Fridas dotter Ingrids som står i centrum. Ekman fokaliserar karaktärerna nära, så att de lever upp för oss och vi känner med dem, men sen zoomar hon också ut och förmedlar hur Sverige utvecklas mot att bli en välfärdsstat. Samtidigt som svenskarna klassreser pågår andra världskriget med allt vad det innebär av ”neutralt” Sverige, vapenförsäljning (Bofors) och giftig maskulinitet.

De kvinnor som genom historien varit anonyma får genom Ekman röster och utrymme. Det är väldigt fint, berörande, underhållande och lärorikt, fenomenalt uppläst av Irene Lind.

mar 10 2022

Babetta av Nina Wähä

Vi får med en gång veta att det här är en roman om vänskap, kvinnlig vänskap. Det är Katja som i jag-form och presens berättar för läsaren hur hon ser på sin bästis Lou. De har varit vänner sedan gymnasiet, nu är de trettio plus. Katja upplever sig vara som en spegel för Lou att möta sitt eget perfekta leende i. Lou leder, Katja följer. Huvudroll och biroll. Regissör och skådespelare. Fast utanför vänskapens eget universum är det Lou som är skådespelaren. Katja är akademiker. Lou slog igenom med filmen Babetta för femton år sedan. Nu bor Lou i Frankrike och hon ber sin bästa vän att komma dit. Och Katja kommer, förstås. Som en hund.

Det är oklart huruvida läsaren kan lita på berättaren. Oavsett sanningshalt har Wähä mig i sitt grepp. Det är hett och vitt och obehaglig stämning i lyxvillan på Rivieran. Åh fy fan vad spännande det är inledningsvis. Jag kan inte läsa fort nog för att få veta vad som sker härnäst.

Men snart inser jag att den här relationen kan man knappast kalla vänskaplig, den är så skev att man som läsare inte förstår varför den existerar. Jag tröttnar snabbt på beskrivningarna av Lous utseende som tar stort utrymme. Jag fattar och uppskattar att Wähä vill förmedla att den universella valutan är skönhet, men det blir för mycket. Efter ett tag känns Katjas hållning närmast koketterande i hur hon nedvärderar sig själv och tolkar allt Lou gör med största välvilja. Katja går med jämna mellanrum igenom scenerna i (den fiktiva) filmen Babetta. Dessa små essäer kastar ur mig ur diegesen och jag är inte längre i den heta, vita, obehagliga stämningen utan ligger på soffan och läser en bok.

Vänskap flickor emellan är ett mycket intressant tema. Den kan vara som en kärleksrelation eller som en syskonrelation, av enorm vikt, intim och stark. Tjejerna tränar sina sociala lärdomar på varandra vilket de har nytta av i resten av livet. Vännerna gör kanske allt tillsammans, leker, sover, duschar och går på toaletten, lånar kläder, sminkar och friserar varandras hår, pratar om allt. När flickorna blir kvinnor och ramen runt den egna identiteten sakteligen förtydligas förändras vänskapen, kanske upphör den helt. Katja och Lou fortsätter att umgås precis som Ferrantes Elena och Lila. Att bli ett eget jag och fortfarande stå med en fot i en gammal vänskap kan vara komplicerat.

Det Elena Ferrante gjorde så bra var att påvisa komplexiteten i kvinnlig vänskap som alltså inte bara handlar om att tävla om mäns uppmärksamhet, Wähä är inne på samma spår. Men den vänskapsrelation hon byggt upp och den miljö den verkar i är både klyschig och enkelspårig. Inte älskar jag hennes ungdomliga och liksom wannabecool-språk heller. Hon envisas med att använda engelska uttryck (som jag minns att jag störde mig på också i Testamente). Romanen är lite för lång och upprepande för min smak. Dock kommer en rolig tvist på slutet där vår författare iklär sig rollen som regissör. Jag gillar också kritiken av patriarkatet, klassamhället, filmbranschens orimliga krav på kvinnliga skådespelare och vårt moderna samhälle som genererat Babylonsjukan; den press främst unga människor känner över att förverkliga sig själv, konsumera, betala och etablera sig i livet ekonomiskt.

mar 09 2022

När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Jaha då hamnade jag i USA igen, nu tillsammans med ”stjärnreportern” Ariel Levy. Jag känner mig felplacerad inledningsvis. Hon pladdrar på om sin barndom och de tidiga vuxenåren, det intresserar mig inte nämnvärt. Det är tänkt att texten ska vara rolig och lättsam tror jag, men för mig framstår den typiskt amerikansk det vill säga ytlig och glättig.

Hon träffar Lucy och sen är hon plötsligt trettiofem och det är dags att fortplanta sig. Jag tycker om avsnittet där fertiliteten liknas vid en drake. Levy har fått lära sig att draken skall hållas inlåst i tjugoårsåldern men ingen har pratat om att draken kommer att bli gammal och förtorkad. Det där har också stört mig, att varningarna för oönskad graviditet och abortföraktet har överskuggat samtalet om önskad graviditet.

Efter drygt hundra sidor börjar det bli intressant. Levi fördjupar sig i normbrytande ideal (främst gällande kön, sexualitet och partnerskap), hon delar generöst med sig av sina självtvivel och misstag. Hon och Lycy hittar på egna regler eftersom de tidigare slutat gälla, men det är tydligt att somliga traditionella normer kvarstår. Exempelvis att det är maken, det vill säga Lucy, som ska stå för försörjningen, ensam? Levy blir gravid, pappan/donatorn är en vän, Lucy känner sig utanför.

I sista halvan av boken tränger hon allt djupare i de katastrofer som författaren redan i preludiet avslöjat ska komma; otrohet, trauma, sorg, missbruk och medberoende. Här kommer den lättsamma tonen väl till pass. Det är lagom berörande och jag är spänd på hur det ska gå. Jag förstår verkligen författarens behov av att skriva den här boken, men jag är lite osäker på varför jag egentligen skulle läsa den. Slutet finner jag deprimerande.

Ariel Levy är antiakademisk men hänvisar ändå till en amerikansk studie som jag tycker är värd uppmärksamhet: 17-åriga barn till lesbiska mödrar mår bättre jämfört med det normativa urvalet.

mar 08 2022

Böcker som samtalar av Lena Kjersén Edman

Lena Kjersén Edman är litteraturvetare, bibliotekarie och en underbar läsförebild (väl värd att uppmärksammas på internationella kvinnodagen). Jag hittade denna läsvän i boksammanhang på Facebook. I böcker som samtalar öser hon med sin fasta hand, ur sin aldrig sinande källa titlar över läsaren. Jag lapar glupskt i mig och sätter ibland i halsen när jag frapperas av hur romaner – som jag läst – parafraserar på varandra.

Att Juloratoriets Sidner och Splendid är en variant av Dante och Vergilius slog mig aldrig. Att Astrid Lindgren blinkade till Rousseaus verk när hon namngav sin busunge Emil (Émile eller Om uppfostran) hade jag inte tänkt på. Det finns en feministiskt version av Candide (Candida), den ska jag läsa. Att det är Den unge Werners lidanden som Frankensteins monster läser är kul att veta liksom att Toni Morrisons Älskade är en antites till Onkel Tom. Den ”krisande” mannen i American beauty heter Lester Burnham vilket är ett anagram för ”Humbert learns” och syftar då förstås på Humbert i Lolita. Aha-känslan kommer med jämna mellanrum och får mig att le brett. Eureka!

Hon börjar med folksagorna, fortsätter med antiken och tar oss ända fram till 2000-talets litteratur. Med några rader informerar hon koncist om olika romaner och gestalter och hur de förhåller sig till varandra intertextuellt. Ibland med en liten parantes om vad hon själv anser. Hon skriver också lite om filmer och musik som alluderar på andra verk.

Jag fullkomligt älskar att läsa den här. Lena Kjersén Edmans urval av verk författade av både kvinnor och män passar mig perfekt i smaken. Jag har läst många av hennes referenser och flera av dem jag inte har läst vill jag läsa.

Jag rekommenderar Böcker som samtalar till den litteraturintresserade som läst många böcker, och till den som vill verka litteraturintresserad men inte orkar/hinner läsa många böcker.

mar 07 2022

Catherine M:s sexuella liv av Catherine Millet

Här var det då sannerligen pang på rödbetan! Bara precis efter att ha vänt det första bladet är gruppsexet igång. Strax därefter kommer könssjukdomen. Aborten kommer först mot slutet.

Den här självbiografin sägs vara det mest explicita om sex som skrivits av en kvinna. Författaren var 56 år när boken publicerades 2002. Det var svårt att komma igenom dessa 220 sidor, det hade varit omöjligt om författaren varit ung.

Det finns ingen hejd på vad Catherine varit med om, i sin jakt på den sexuella graalen. Med en lätt road och osentimental ton radar hon upp sina knapplösa knull. Det handlar om gruppsex med 150 personer, exkrementer, fantasier om tidelag, samlag som genomförs under medvetslöshet eller efter övertalningar gärna bland sopor och smuts. Det är en realistisk skildring helt utan försköningar av kroppar och dess vätskor. Mest är det upprepningar av hur hon spetsas, penetreras, träs på av diverse stakar som en uppträdd handske eller omruskad som en putstrasa. Eggande läsning är det inte.

På en muntlig tenta i genusvetenskap fick jag uppdraget att representera en sexpositiv hållning. Det var lika komiskt som det var absurt. Alla mina argument var bara precis omvända mina egna övertygelser.

Syftet med att följa med Catherine mellan olika samlagsställningar är förhoppningen om att kunna förstå den sexpositive. Men det visar sig vara svårt. Hon är verbalt hämmad, känner sig tryggare naken än med kläder på. Kvinnor gör henne obekväm och hon är ingen anhängare av den feministiska rörelsen. (Hon är givetvis negativ till metoo, hon säger 2018 att hon förlåter män att de inte kan hindra sina primitiva impulser.) Hon vill vara ensam kvinna med många män. Efter 15 år som sexuellt aktiv förstår hon att syftet med sex inte bara är att hon ska bli sedd och bekräftad för att hon är en duktig älskarinna, utan att även hon ska njuta. Hon beskriver sitt unga jag som bortkommen, oförmögen att tjäna pengar, osnygg, ibland svartsjuk. En gammal man tafsade på henne när hon var sju år, men det ser hon som positivt. Männen är inte sällan äldre, smutsiga, fula och feta. Att inte säga nej till någon eller något är hennes sätt att vara fördomsfri, att uppnå frihet, att vidga rummet. Hon försöker bli av med sin egen blick på sig själv via de andras blick. Hon njuter, skriver hon. Fast mest njuter hon av att tillfredsställa sig själv. Om hon hade förespråkat en njutningen filosofi med målet att känna inte tänka, kunde jag kanske begripit något. Men hon tycks sträva efter att stänga av och vara likgiltig inför vad som sker med hennes kropp.

”Om jag inombords utlöser njutningens löpande band kan kroppen mycket väl utstå lite obehag, det är inte tillräckligt för att stoppa bandet. Med andra ord, obehaget når inte fram till medvetandet förrän i efterhand, när njutningen redan tycks vara uppnådd, och i efterhand struntar man i obehaget, man glömmer det fortare än det gör sig påmint. Hur ska man annars förklara att samma män under många år förorsakat mig samma ledsamheter utan att jag vare sig beklagat mig eller försökt undvika dem?”

Vad ÄR det här känner jag? Vad vill hon, provocera? Var är känslorna? Boken är motbjudande och jag blir uttråkad. Jag uppfattar henne som självdestruktiv och det sexuella verkar drivet av tvång. Hennes njutning handlar om att vara tillgänglig. Hon vill kunna programmera sin kropp oberoende av psykiska reaktioner för att kunna utsätta sig för allt utan att känna sig utnyttjad.

Varför då? Hon räknar uppenbarligen med att bli utnyttjad. Tänker hon sig att all sexuell verksamhet mellan man och kvinna alltid innebär att kvinnan blir utnyttjad? Kanske är den sexpositives synsätt i själva verket oerhört pessimistisk? Men det går på tvärs med välviljan och intresset Catherine tycks hysa för män och snoppar.

Jag är – om möjligt – ännu mer skeptiskt till den sexpositives argument efter läsningen. Jag tror inte på den lyckliga horan. Jag tycker att det ska vara förbjudet att köpa sex. Samtycke är av största vikt. Jag har med andra ord inte förstått någonting av det författaren skrivit om här.

mar 06 2022

Springkällan (Kvinnorna och staden #2) av Kerstin Ekman

I Springkällan fortsätter Kerstin Ekmans underbart provokativa motberättelse till den gängse historieskrivningen om hur industrialiseringen och den historiska förändringen av det svenska samhället påverkade kvinnor och barn. Med stor sakkunnighet, humor och kännedom om den mänskliga psykologin berättar hon om bland annat Tora Otter (f.d Lans) som var dotterdotter i första boken. Hon är nu caféägare, änka och har genom att tränga undan sorgen blivit hård utåt.

Ekman skriver om grundvattnet som porlar i springkällan (Himmelsö källa som satts igen) vilket jag tolkar som metafor för psyket:

”Det underjordiska vattenlandskapet var en bild, fast en speglad och omvänd bild, av landskapet ovan jord med sina höjder och dalar och djupa svackor. Grundvattnet strävade som allting annat efter jämvikt, sa Konrad, och där jämvikt var uppnådd mellan vattnets tryck och luftens ovan jord, där fanns grundvattenytan. I svackorna och dalsänkorna var den nära marken och ibland gick den i dagen. Där sprang källorna opp.”

Men det här är en kollektivroman så det är långt fler än Tora och hennes barn vi möter. Det fina är att Ekman – trots att de är många – låter oss komma riktigt nära de levande karaktärerna. Inledningsvis är det Frida vi träffar. Hon är tio år äldre än Tora, gravid och vill göra abort. Vilket givetvis inte är det lättaste 1910. Det blir inte heller av utan Ingrid föds, men får gå till fosterfamilj på grund av matbrist. Frida Erikssons äldsta barn heter Konrad Eriksson (samma initialer och generation som författaren!). Konrad betyder djärv och rådgivare, vilket passar bra då han är beläst och sällar sig till kommunismen.

”Baningenjör Sterkel hade fått idén till sin tvättinrättning en tidig morgon, när han gick genom den lilla parken nedanför åsen, och lyssnade till Himmelsö källa som sorlade under sina stenar. Han både hörde och hörde den inte. För hans tankar var som vanligt sysselsatta med samhällsangelägenheter.
Senare fick andra män idéer att stänga in kvinnor under jorden i källare med betonggolv. Ensamma med maskiner som de var rädda för. Ännu senare stängde de in dem i kök tillsammans med vita maskiner med inbyggt slitage och tyger som luktade svett redan efter en dags användning. Och sitt linne blev de tvungna att sända till stora inrättningar där de frättes i starka bad och varmmanglades glanslöst, maskinvägs, och kom ut med en däven lukt.
Kanske var det skarpare hjärnor än baningenjör Sterkels som fick dessa idéer. Men de fick dem inte på morgnarna.”

Berättelsen fortsätter via svartlistade strejkare, världskrig, rösträttsrörelsen och bildade kvinnor som möter manligt motstånd. Det handlar om kvinnor som utsätts för våldtäkt och den efterföljande och orättvisa skammen.

Det här är en berörande och underhållande historielektion.

mar 05 2022

Min kamp (#6) av Karl Ove Knausgård

Det är med en gnutta spänning men mest indignation jag påbörjar den sista – och 1120 sidor långa – delen av Min Kamp. Boken är så tjock att den också blir fysiskt ansträngande att läsa. Att han har mage att skriva så många självbiografiska sidor om sig själv och sina nära retar mig.

Och inte bara mig! Del sex handlar om utgivningen av de tre första böckerna och författarens farbror är rasande efter att ha läst den första boken som han menar bygger på lögner. Enligt farbrorn har Knausgård diktat ihop den här berättelsen för att höja upp sig själv utan hänsyn till hur andra drabbas. Texten innebär ärekränkning och ska inte ges ut, han hotar med stämning. Böckerna är en intressant studie av en människas liv och medvetande – inte minst de komprometterande sidorna. Frågan är om de också är omoraliska? Knausgård utnyttjar den maktposition som hans talang erbjuder honom. Han erkänner att han ljuger i sin berättelse, men att hans upplevelser är sanna. Jag jämför med Vigdis Hjort som berättar sin historia i romanform (och låter den rymmas på ett rimligt sidantal) utan att vidhålla sanningsanspråk. Med den författarbegåvning Knausgård har är det beklagligt om han trodde att han var tvungen att skriva självbiografiskt för att slå igenom. Den kommersiellt kittlande antydan om något självupplevt sänker min läsupplevelse när det lika gärna kunde skrivits som traditionell romankonst. Men Knausgård själv argumenterar ivrigt för att det måste vara självbiografiskt.

Knausgård tänker sig hur en rättegång med farbrorn skulle kunna gå till och han skriver ner sitt försvar för varför han agerat litterär vampyr. Han tycks mena att det skamliga ligger i människans beteenden och inte i offentliggörandet. Knausgård trotsar människans djupt liggande rädslor och återkallar medeltidens skamstraff när han ställer upp sin far och fru på schavotten. Dessutom är det människor gör och säger komplext, svårtolkat och alltid påverkat av subjektet. Vilket utgör själva kärnpunkten här. Knausgård återger sin bild av fadern, sin verklighet, men för de andra sidorna förblir han och läsaren blind. Farbroderns versioner av verkligheten finns likväl i världen. Att beskriva världen är att skapa verkligheten. Knausgård har med sitt experiment tagit sig rätten att skapa en verklighet som enligt farbrodern inte finns. Får man göra så? Ja, man får men bör helst låta bli, tycker jag. Våra föreställningar är vår verklighet, utan dem betyder livet ingenting. Och inte böcker heller.

Kring det här med hur en subjektiv verklighet skiljer sig från vad som finns i världen, resonerar Knausgård mycket intressant. Han filosoferar kring språk, kategorier, det emblematiska, det sociala, tid, religion och det transcendenta. Han växlar mellan att uppehålla sig vid det låga, vardagsrealistiska och det höga, immateriella. Det älskar jag.

Han har missuppfattat ordet ”hen” å det grövsta, han skriver: ”Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.” Eh nej.

När jag har läst 300 sidor lyckas jag dämpa min frustration och försöker mer lyckosamt förstå människan Knausgård. Kanske beskriver han sig själv här:

”Rik är lätt att vara för den som har mycket pengar, god är det lätt att vara för den som är läkt, men för dem som inte är läkta finns godhet inte ens hitom horisonten, kanske finns det inte ens någon horisont. […] …de är så djupt insnärjda i allsköns oöverskådliga känslor och deras liv är något de står med ryggen mot världen och slåss för…”

Han fortsätter som i tidigare delar att berätta om sina klandervärda sidor. Han kan inte köra bil, han är irriterad mot sina barn, han kastar cigaretter på marken, han förstår inte poesi. Mitt i den här boken kommer en drygt 400 sidor långt essä (Namnet och siffran) där han djupdyker i litteratur av nästan bara manliga författare. Han binder ihop det med namnet på sin far som han dittills inte fått använda i sin text. Han närläser dikter av Paul Celan och Hitlers Min kamp (här skummar jag texten för jag tappar intresset). Diskussionen handlar om att urskilja vad som förbinder det individuella med det kollektiva. Hur kunde unika judar med egna namn förvandlas till ”det”, siffror? Vad urskiljer ett jag, ett du, ett vi och ett de. Knausgård lyfter hur förrädiskt det sociala påverkar människan, där jagets moral absorberas av vi:ets. Han menar att det var ”vi” som genomförde judeutrotningen, inte ”de”. Hade vi varit en del av den tiden hade vi också marscherat under nazismens fana. ”Nu när nazismen har blivit ”de” är det lätt att ta avstånd från den, men det var det inte när nazismen var ”vi”.” Knausgårds kamp handlar om att komma i kontakt med sitt jag frånkopplat det sociala. Tillsammans med andra människor klarar han inte att vara sig själv, men ensam vid sitt skrivbord kan han skriva om sitt jag. Det är han inte ensam om. Här hittar vi förklaringen till ”näthat”. Jag kan inte heller urskilja mitt jag i sociala sammanhang men med min livskamrat kan jag det, tack och lov.

Det här fastnade jag för: ”Relationen mellan föräldrar och barn är ungefär som den mellan tullarna och flygpassagerare på flygplatserna; tullarna ser passagerarna i ankomsthallen genom ett fönster och kan följa allt de gör, medan passagerarna, när de från andra sidan tittar på samma fönster, bara ser sig själva. Ett barn kan inte lära någonting av sina föräldrar; det bästa de kan hoppas på är att inte upprepa deras misstag.”

Antagligen mår (mådde) Knausgård så dåligt att det lidande utgivningen av dessa böcker åsamkar honom är marginellt. Den tyngd under vilken han dukar av den andres blick tycks ha skapat någon slags dubbel personlighet. Han är dels jag-svag och självföraktande, dels omnipotent narcissistisk i sin blick på sig själv. Han är kluven mellan det individuella och det sociala och har ingen fungerande bro däremellan. Att det finns oläkta män som Knausgård förklarar varför människan aldrig kan sluta kriga. Önskvärt vore förstås att alla skrev om sitt krig istället för att ta till våld. Det han i alla lägen har är en drivkraft. I slutet av den här boken blir hans fru Linda deprimerad. Hon tappar sin drivkraft, sin livslust. Det är sorgligt på riktigt. Att läsa om det får mig att gråta. Jag tänker att lägga fram sin egen personliga sanning på bordet gör inte livet lättare eller mer meningsfullt. Kanske snarare tvärtom?

Han satsade högt, det var modigt – övermodigt enligt mitt tycke. Han vann erkännande och pengar. Men han förlorade också. Han drog ner andra människor i den gyttja som var hans hemvist. Jag är oerhört lättad över att äntligen kunna lämna den kalla och kladdiga platsen. Med det sagt ser jag fram emot att läsa fler böcker av honom, för skriva, det kan han.

mar 01 2022

Dö som en konstnär av Jonas Rydin

Erik är en vit medelåldersman som enligt honom själv ”malts fram genom livets kuggar och inte haft tid att reflektera över det ordentligt”. Han har nyligen återkommit till Sverige efter tjugo år i Ukraina när vi möter honom. I sin födelsestad förmår han inte längre mota bort återblickar och funderingar. Denna Janusfigur sitter i sin ståtliga bostad och skriver, vid ett dyrt och rangligt skrivbord. Dess ben förmår inte skänka någon stabilitet åt bordet, kaffet skvimpar över. På samma sätt blir en person instabil om han försöker skapa lycka genom kapital, berömmelse och ära. Den rangliga personen är Erik, en huvudkaraktär som bjuder motstånd.

”Han ifrågasätter plötsligt om han alls förändrats under den där tiden och om han inte påmint om en man i en biosalong, som tror sig leva någon annans liv på duken, men i själva verket sitter kvar på ett och samma ställe.”

Berättaren som håller sig tätt inpå protagonisten växlar mellan att förmedla Eriks nuvarande liv i presens och hans dåvarande i preteritum (imperfekt).

Som ung läser han juridik och jobbar som vaktmästare på en teater i stil med Dramaten. Läsaren får följa med in i lokalen som pryds av Strindbergs byst och vars atmosfär är starkt präglad av hierarkier och otrohetsaffärer. Erik drömmer i hemlighet om att bli författare och blir faktiskt publicerad i en tidskrift som drivs av den store mannen (jämför Ingmar Bergman <– klicka!!). Men senare byter han plötsligt spår och startar en affärsverksamhet i Ukraina.

Dö som en konstnär tar itu med moral, mer exakt dubbelmoral. Eriks moral är omvänt kantiansk: i de fall han gör goda saker är det för att väcka beundran i den andres blick. Den handlar om att våga se sig själv i spegeln. Om tvärsäkerhet och dess förödande konsekvenser. Om kapitalismens baksidor varav en är att bli ett spöke för sig själv.

”Hon mjölkar pengar med ena handen ur samma kossa som hon piskar med den andra.”

Det är en skickligt komponerad historia som bidrar med fragmentariska skärvor av Erik vilka först mot slutet visar en sammansatt bild. Språket är rakt och enkelt, vissa formuleringar vill jag rista in på min minnesemalj. Jag älskar vad det är författaren försöker göra här, diskutera vad som är viktigt i livet och varför vi blir som vi blir. Det är intressant. Men ibland blir det lite spretigt, kanske att det är några trådar för många (sonen, affärsverksamheten, utifrånblicken på Sverige, författandet, nynazisterna, familjeförhållandena, Ajda). Jag tycker att karaktärerna är väl ensidiga och vissa är onödigt fientliga mot varandra, jag inbillar mig att kollegor oftare är mer subtilt elaka. Budskapet är slående men vägen dit är något övertydlig. Jag hoppas att författaren i sin tredje bok ska våga lita på läsarens förmåga att fullända boken.

”Man tillbringar ett helt liv med att försöka hålla avståndet och sen när det är försent inser man att det var precis tvärtom man skulle ha gjort.”

Pluspoäng till författaren som låter Erik göra åtminstone en sak rätt: Han sitter och kissar!

Tack för recex!

feb 27 2022

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras

”På det hela taget kunde ingen komma ihåg en semester som varit så misslyckad som denna.”

I förordet skriver Annina Rabe att den här romanen från 1953 är en bagatell i Marguerite Duras författarskap. Jag håller inte med, möjligen är den mer lättbegriplig. Jag älskar den här romanen som ställer frågor och hänvisar till ett liv bortom konstnären och inom mig. Till något som fanns där omedvetet innan jag tog del av verket. En bra bok är ofullbordad tills läsaren fullbordar den. Även jag känner mig fullbordad när jag läser De små hästarna i Tarquinia, jag hamnar som i ett lyckorus för att det är så vansinnigt bra. Hennes meningar är ofta som toppen av isberg som konnoterar en större innebörd och som jag måste fundera ganska mycket kring. Mina funderingar och tolkningar av romanen får nog räknas som spoilers. Varning!

Så vad handlar den då om? Inte om hästar, om känslor förstås!

Under några dygn följer vi två semestrande heterosexuella par, en barnflicka, en väninna och ”mannen” som de lär känna på plats. En av kvinnorna som är gifta heter Sara. De badar, spelar boule, pratar, grälar, röker och dricker Campari.

Acklimatisera! Det är ordet jag tycker beskriver den här romanens tema. Hur människan tvingas acklimatisera sig till platsen de befinner sig på, tiden de befinner sig i, vädret, människorna omkring, sitt äktenskap och livets premisser. Men också till sitt medvetande, sina minnen, förväntningar, och till kärleken. Att acklimatisera sig till människans ondska, krig och dödande, är väl inte möjligt? Eller är det? Hur kan man egentligen någonsin vara glad när man vet att andra människor lider och förlorar varandra i krig?

I Durasland är drömmen i färg och de fysiska erfarenheterna i svartvitt. På semestern som är dålig, pratar man om vart man borde åkt istället. ”All upplevd kärlek är en degradering av kärleken…” Precis som naturen är knastertorr och förbjuder spirande, är Saras liv. Hon är uttråkad, isolerad, letargisk. Det är klart väder och sol vareviga dag. Regnet fattas Sara och det är inte det enda som fattas.

Enligt Duras kan man inte acklimatisera sig till ett äktenskap. Oavsett om man förändras eller försöker stå emot den förändring som åldern medför. När man inte längre är kär i kärleken försvinner kvinnligheten ur kvinnan och manligheten ur mannen. I värsta fall omdanas man till en person svår att älska. Kärlekens fängelse är av guld, men likväl ett fängelse. Man måste genomgå kärlekens alla faser innan man slipper ur, hur tråkigt man än har det. Att låta kärleken åldras i takt med de som är föremål för den är inte helt lätt och framkallar trångmål.

Duras försöker förstå sig på män. Hon menar att unga män fantiserar om att få använda sin styrka ädelmodigt för att rädda en kvinna. Denna fantasi lever kvar i mannen medan han åldras. Men den unga kvinnan i fantasin, som han ska rädda, åldras inte. Detta är ett av Duras svar på frågan varför män i övre medelåldern inte sällan lämnar sin fru för en yngre. När de kommit i den åldern att självrannsakan är oundviklig, vill de – innan det är för sent – leva ut sin fantasi.

Semester hjälper alltså föga, eftersom man inte kan ta semester från sig själv och sitt liv. Jag jämför med Ett år av vila och avkoppling där själva syftet för huvudkaraktären är att ta semester från sitt liv och sina känslor. Hon gör det på hemmaplan med hjälp av sömntabletter.

Det finns ett berg (som kunde varit Sinai om det inte vore för att vi är i Italien) vars skugga faller över karaktärerna. På det berget har en man sprängts i luften av en mina. Den unge mannens sörjande föräldrar befinner sig på berget och karaktärerna hälsar på dem med jämna mellanrum. Precis som jag tänker på döden med jämna mellanrum men sedan lämnar den hemska tanken när det blir för jobbigt, traskar karaktärerna ner för berget och fortsätter att klaga över hettan, hotellmaten och sina kärleksproblem. Pojkens föräldrar vägrar skriva under dödsattesten för sin son. De är som i ett limbo, först när de skriver under är han död på riktigt. De tvingas acklimatisera sig till den rådande situationen. Tillsammans med tullare som ska förmå föräldrarna att skriva på, pressar de sig alla tillsammans in i skuggan för att undkomma solens heta strålar. Duras förmedlar vackert att vi alla är människor med samma behov, oavsett vilka yrken eller om vi är i krig mot varandra. Andra världskriget satte ett avtryck i Duras som hon enligt egen utsago aldrig blev fri från.

Sara längtar efter omväxling och det okända. Där kommer ”mannen” Jean väl till pass. Om det är som jag tror att Jean är svart (det står aldrig att han är svart men det finns flera anledningar att tro att så är fallet), tänker jag att hans båt är en metafor för den frihet från skuld som han har jämfört med de vita priviligierade. Oavsett om de är medvetna om sina fördelar gnäller de alltjämt kring vardagens tristess och hur låsta de är på semesterorten. För de finns bara en dålig väg som leder bort, för mannen som är ett med sin mahognyfärgade båt finns möjlighet att fritt sväva på vattnet. En dag tar han med gänget långt ut från stranden för att visa havsbotten:

”Men Diana ropade att de måste ge sig iväg.
– Vet du inte att vi inte är sådana människor som står ut med att se på havsbotten? sa hon.
– Ingen gör det, sa mannen.”

De semestrande människornas vardagstristess står i bjärt kontrast till de som upplevt lidande eller förlorat människor de älskat. Å ena sidan samtala för att slippa tänka på livets förgänglighet, å andra sidan drabbas av döden. Det är en typ av klasskillnad som Duras närmar sig på ett genialt och unikt sätt. Även med barnflickan som vägrar underställa sig sina arbetsgivare, ringar hon in klasskillnader på ett bakvänt och underbart sätt.

Jag älskar allt med den här romanen som innehåller enormt mycket på få sidor och dessutom är lite utav en hyllning till slampan.