Springkällan (Kvinnorna och staden #2) av Kerstin Ekman

I Springkällan fortsätter Kerstin Ekmans underbart provokativa motberättelse till den gängse historieskrivningen om hur industrialiseringen och den historiska förändringen av det svenska samhället påverkade kvinnor och barn. Med stor sakkunnighet, humor och kännedom om den mänskliga psykologin berättar hon om bland annat Tora Otter (f.d Lans) som var dotterdotter i första boken. Hon är nu caféägare, änka och har genom att tränga undan sorgen blivit hård utåt.

Ekman skriver om grundvattnet som porlar i springkällan (Himmelsö källa som satts igen) vilket jag tolkar som metafor för psyket:

”Det underjordiska vattenlandskapet var en bild, fast en speglad och omvänd bild, av landskapet ovan jord med sina höjder och dalar och djupa svackor. Grundvattnet strävade som allting annat efter jämvikt, sa Konrad, och där jämvikt var uppnådd mellan vattnets tryck och luftens ovan jord, där fanns grundvattenytan. I svackorna och dalsänkorna var den nära marken och ibland gick den i dagen. Där sprang källorna opp.”

Men det här är en kollektivroman så det är långt fler än Tora och hennes barn vi möter. Det fina är att Ekman – trots att de är många – låter oss komma riktigt nära de levande karaktärerna. Inledningsvis är det Frida vi träffar. Hon är tio år äldre än Tora, gravid och vill göra abort. Vilket givetvis inte är det lättaste 1910. Det blir inte heller av utan Ingrid föds, men får gå till fosterfamilj på grund av matbrist. Frida Erikssons äldsta barn heter Konrad Eriksson (samma initialer och generation som författaren!). Konrad betyder djärv och rådgivare, vilket passar bra då han är beläst och sällar sig till kommunismen.

”Baningenjör Sterkel hade fått idén till sin tvättinrättning en tidig morgon, när han gick genom den lilla parken nedanför åsen, och lyssnade till Himmelsö källa som sorlade under sina stenar. Han både hörde och hörde den inte. För hans tankar var som vanligt sysselsatta med samhällsangelägenheter.
Senare fick andra män idéer att stänga in kvinnor under jorden i källare med betonggolv. Ensamma med maskiner som de var rädda för. Ännu senare stängde de in dem i kök tillsammans med vita maskiner med inbyggt slitage och tyger som luktade svett redan efter en dags användning. Och sitt linne blev de tvungna att sända till stora inrättningar där de frättes i starka bad och varmmanglades glanslöst, maskinvägs, och kom ut med en däven lukt.
Kanske var det skarpare hjärnor än baningenjör Sterkels som fick dessa idéer. Men de fick dem inte på morgnarna.”

Berättelsen fortsätter via svartlistade strejkare, världskrig, rösträttsrörelsen och bildade kvinnor som möter manligt motstånd. Det handlar om kvinnor som utsätts för våldtäkt och den efterföljande och orättvisa skammen.

Det här är en berörande och underhållande historielektion.

Kommentera